Ja, vad ska jag säga om Linus, då?

    Han flyttade in hos oss en helg i september (2012) med flexikopplet i högsta hugg.

När han kom såg han ut så här...

Nu ser han istället ut så här...

Jag vet inte om han själv verkligen uppskattade förvandlingen. Det är tveksamt, i alla fall just då när lockarna föll.

    Men jag är dock helt säker på att han nu uppskattar sin nya frisyr.

Här är han på agilityplanen på brukshundklubben

för allra första gången i sitt tio-åriga pudelliv.

Wilbur, den gamla agilityveteranen, visar hur man forcerar A-hindret.

Även Pingu ger en hjälpande hand.. nej! .. tass... Nej, helt fel!

Pingu ger för det mesta stackars Linus en stjälpande tass.

Linus uppskattar icke detta! Grrrr!

Inomhus är de dock rätt så snälla mot varann.

Spirou och Linus bryr för det mesta inte om varandra.

Linus är en liten bortskämd pys med ganska bestämda åsikter hur saker och ting ska göras. Eller inte göras, när det rör sig om helt onödiga saker som kloklippning och annat liknande tjafs (enlig honom, alltså).

Linus var helt övertygad om att mina matrester var hans. Först förstod jag inte varför lillpysen plötsligt började bjäbba och gnälla efter att jag hade en bra stund hållit på att äta min middag. Sedan förstod jag att han var irriterad över att jag åt för långsamt.

    Kanske att han nu - i november (2012) - har så smått börjat förstå att i det här hemmet får hundarna inte slicka mattes tallrik eller hugga i sig matresterna.

    Han har kanske även börjat acceptera att det är helt okej att få klorna klippta eller att bli borstad, men det är knappt.

Linus protesterar. från sin egenhittade sovplats uppe på soffryggstödet.

Linus är duktig på att komma när man ropar, och att stanna kvar vid dörrar, annars så jobbar vi på samarbetsviljan oss emellan. Jag har nu även "klickat in" honom, vid tio års ålder. Vi får se hur det här slutar. :)

Linus och Pingu.

Söta lillgrabben