Som liten flicka lånade jag ofta min storasysters hundrasbok. Jag fastnade alltid på sidan om Engelsk Springer Spaniel. Jag tyckte springern på bilden var så fin. Anledningen att det blev pudel istället när jag senare äntligen skaffade egen hund, berodde på mitt förnuft och min osäkerhet på hur stort mitt hundintresse egentligen var. Springern är en jakthund - jakthundar kan vara väldigt jobbiga. Det hade jag lärt mig av min systers irländska setter. Så jag "safade" först med en mellan-pudel. Men ganska snart insåg jag att jag vill verkligen ha min springer. Snusförnuftig som jag är väntade jag dock till Baloo var fyra år och ganska väluppfostrad.
Buster uppförde sig faktiskt lite märkligt redan som valp - när man var utomhus ville han ofta inte gå. Han satte sig platt på marken - även om vi bara skulle gå från porten till gräsplätten 15 meter bort. Han var alltså inte trött. Med lite lock och pock kom han med. Den sommaren, 1994, var mycket varm. Det är jobbigt utan värme att bära valp som vägrar att hjälpa till. När man skulle lyfta upp honom var han som en ledlös sandsäck. Annars var Buster som valpar är mest.
Det var när han blev cirka åtta månader, slyngelåldern, som han började att visa aggressiva tendenser som gradvis blev värre. Det var mer än vanligt tonårsgruff. Jag sökte hjälp. Efter konsultering av sammanlagt tre hundinstruktörer (oberoende av varandra), en veterinär med inriktning på problemhundar och en kiropraktor kunde jag konstatera att min sedan länge efterlängtade dröm-hund var sjuk - mentalt eller fysiskt. Vem vet? Och det spelar egentligen ingen roll - sjukdom som sjukdom. Jobbigt var det i alla fall. men en stor erfarenhet. Något som jag faktiskt tycker alla borde gå igenom (hur jobbigt det än är) - Det jag lärde mig mest var nog en större förståelse för problemhundar och framför allt deras ägare. Det är oerhört jobbigt att bo tillsammans med en oberäknelig varelse som man egentligen älskar. Efter erfarenheten med Buster lovade jag mig själv: ALDRIG MER EN AGGRESSIV HUND! Jag gör allt för att jag ska slippa detta helvete igen (Du kan läsa om Buster bland "Kåserier" - gör det!)
Buster hann inte med så många äventyr i sitt korta liv, men en av de roligaste var på valp-utställningen på Waxholms BK. Han gick vidare från kvalité-bedömningen. Sedan vidare från konkurrensen. Sedan blev han BIG-etta!! När alla grupp-ettorna skulle in i ringen, showade arrangörerna upp det hela; Man fick springa ärevarv en i taget medan speakern presenterade hunden. Likt på Stora Stockholm, fast utan alla spotlights (och mindre publik). Det var en helt underbar känsla att springa runt i ringen med sin vackra hund ackomponerad av publikens applåder. Efter att domaren mycket väl hade bestämt BIS-valpen, så fick vi, blivande ettan och tvåan, springa en i taget runt ytterligare två ärevarv båda två - för spänningens skull. Läckert! Buster blev BIS-valp 2:a, slagen av en bulldog.
Buster, c:a 10 veckor.
.... Efter det att Buster så tragiskt avslutat sitt liv på djursjukhuset, ville jag inte åka hem direkt, utan jag åkte bara framåt dit vägen ledde mig, medan tårarna rann nedför kinderna. När jag upptäckte att bilen hade fört mig bort mot Waxholms BK, så sprutade tårarna...
Jag saknar Buster. När han mådde bra var han världens goaste hund - helt underbar! Vad jag inte visste då var att Buster somnade in för gott två dagar före min nästa hunds födelse...