Eftersom bildutrymmet (typ, filutrymmet heter det väl, om man ska vara så hiiimla petig) börjar sina här på hemsidan (jag har redan tidigare tiggt till mig allt jag kan få, tack för det mina vänner på DinStudio :) ), så kommer dagboken istället fortsätta härborta. Tror jag.... om jag tycker det verkar bra... Vi får se. Klicka nu - och flyg dit!!! Cyyyybeeeerspääääjs!! (det låter så när man flyger till en annat ställe) :)

Morgonen efter.

    Hm? Är inte nöjd med nya... Krångligare att fixa och redigera, instruktionerna är VÄRDELÖSA!!! Och så får jag inte bilderna i den storlek jag vill ha dom... *mutter, mutter, grymta, grymta* Suck. Ja, ja... Det var bättre förr.

Kommer ni ihåg förra året så kom plötsligt valpen Pingu in, från att varit ensam ute på tomten, med ett äppelkart. Sedan kom han in med ett till... och ett till... Jag har inga äppelträd!

    Jag (och hundarna) gick då ut för att leta reda på äppelkartkällan. Och vi hittade först ett kart liggande i en dold skreva...

    Jag såg mig runt omkring...

.... och såg sedan den troliga äppelkartkällan inne på grannens tomt.

Men... hur sjutton kom äpplen in till oss? Är det flygäpplen, eller? 

Vid tidigare - och senare - tillfällen har hundarna hittat detta...

Nappflaska

Nån kroppsdel från en tygdocka, eller?

Jag har inga barn!

    Detta påminner mig förresten om när Didrik, efter att ha varit ute på rymmen, plötsligt står utanför ytterdörren (jag hade kommit tillbaka efter varit och letat efter honom) för att otåligt komma in, med en fjärdedels falukorvsring i munnen. Dreglet droppade ur mungiperna på honom. Jag bytte ut den stora falukorvsbiten mot några hundgodisar, vet inte om Didrik egentligen tyckte det var nåt bra byte.

    Pingu har - plötsligt - kommit in med en äcklig, torr, men fuktig på utsidan och möglig baguettbit modell större. Eh?

Och nu i förrgår kom Pingu in med den här...

Men.... hallå! Jag har ingen katt!! Vad är det här? Hur går det här till?

Har jag hål nånstans i staketet, och hundarna är mig ovetandes ute på rymmen ibland? Och... om det nu - mot alla förmodan - skulle vara så... hur slänger folk sina sopor? Okej, äppelkarten kan vara vilda djur som har transporterat dom till min tomt, men... det andra? Mysterier, säger då jag!!!

Förra dagboksinlägget handlade om valpar... och nu bajs. Det hör litegrann ihop på nåt vis, men ändå inte.

Min ärvda dvärgpudel Linus, nyss fyllda elva år...

    Lite märkligt det där att när han gör nåt dumt, så bara måste jag betona att han egentligen inte är min från början. Hm?

    I alla fall, Linus har ett förflutet att vara en notorisk innekissare/markerare, men nu har han inte gjort nåt på evigheter, vi talar säkerligen om ett halvår - minst. Nåt han däremot har börjat med (igen) är att göra sig en toalett inne, med andra ord: han skiter inne - precis där han råkar vara. Detta "fenomen" infaller ofta/oftast när han är i affekt, alltså när han är uppspelt eller upprörd över något. Det liksom bara kommer därbak. Jag vill betona att han är absolut inte dålig i magen, eller så; korvarna är i superlätt upplockningsbar variant.

Som ni förstår, så irriterar detta mig (och ja, jag ska höra med veterinär om det). Speciellt när man precis innan har varit ute och gått i skogen eller på koppelpromenad i minst en halvtimme (oftast längre). Ändå, ska jycken göra ifrån sig inne - eller i bilen. Ärligt talat så minns jag inte när jag senast såg hundkräket skita utomhus!

    Härom dagen så skulle vi upp till brukshundklubben. Vi går promenad hemma innan avfärd (Linus gör ingenting). När bilen svänger av mot klubben, så börjar Linus att glatt och förväntansfullt att gnälla, gny samt bjäffsa. Apropå det!!! Har ni tänkt på att numera när jag och mina hundar kör upp till brukshundsklubben så skriker inte alla mina hundar öronbedövande längre i takt med bilstereon så att hela bilen studsar fram? De är tysta. Numera är det bara lilla - ärvda - Linus (som aldrig hade beträtt en brukshundklubb innan han flyttade hem till mig) som uppspelt har ljud för sig. Tillbaka till storyn....

    När jag sedan öppnar bakdörren för att ta fram ryggsäcken så ser jag att hundkräket är mitt i toalettbestyr - samtidigt som han glatt visar att han är ivrig för att komma ut och leka och nosa på alla intressanta dofter. Kvickt som sjutton och något burdust föser jag ut honom ur bilen, så att bajskorvarna i alla fall hamnar utanför bilen. Jag fattar inte! Vi hade ju varit på rastningspromenad precis innan - då han sket i att skita!!

    Samma sak hemma. Nu på sommarhalvåret så står ytterdörren ofta (oftast) på vid gavel; jyckarna kan gå ut och in som de behagar. Men nähe då! Att gå ut och finna sig nåt litet diskret hörn på min nästan 6000 kvm stora tomt, nä, nä... Det passar inte herrn! Utan man ska göra det i vardagsrummet eller till och med i soffan!!! (antagligen föll korvar medan han hoppar ned från sin självvalda plats uppe på soffryggstödet)

Men.. Jo ´rå, ibland så. Jag har minsann råkat trampa i Linus-träck därute på tomten, så skita ute kan han.

Linus spanar in får.

Linus måtte ha fått nåt fel i rumpan, eller? "Kniiip! Kniiiiiip!", uppmanar jag honom, "Kniiiiiiiip med rumporna! För bövelen!!!", beordrar jag honom bestämt - och i välmening. "Kniiiip med rumporna!", säger jag varje gång jag lämnar honom i bilen. Vet förresten inte varför det ibland blir pluralis "rumporna".

   Fast kniiiipa kan han ju uppenbarligen, när vi är ute på promenad, så knipet finns, men hans knipförmåga infinner sig inte inomhus.

Ofta så ligger hans små bajskorvar lite utspridda i linje, som ett spår, typ, inne på golvet, inne i bilen. *suck*

En pausbild från bajstexten. Tyckte det liksom behövdes.

En dag när jag fixade middag (till mig, alltså, hundarna hade redan fått), så vänder jag mig om för att bära in min väl fyllda tallrik in till vardagsrummet, då jag upptäcker en stor (!), fin (?) Linus-bajskorv mitt på kökstrasmattan. Något irriterad (en lätt underdrift) kliver jag över den, går in till vardagsrummet och ställer ifrån mig min nu inte längre lika aptitretande middag på bordet. Jag går sen tillbaka för att plocka upp skiten.... Då är den borta!!!!! En viss brunvit springer spaniel står däremot någon meter ifrån och slickar sig nöjt om nosen....

    Ja, jag veeeet att man inte får bli förbannad, så där efteråt. Men... trots att jag (annars) är en förståndig hundägare, så..... Grrrrrr! Jag fick ett vredesutbrott - och alla hundar försvinner i ren förskräckelse ut genom ytterdörren (förutom döva och nästintill blinda Wilbur, som förvånat undrade vart alla tog vägen).

Någon dag senare...

    Jag har försovit mig, är vääääldigt sen till jobbet. När jag står i duschen så ser jag dum-Linus skita utanför badrumsdörren (som stod på glänt). Ytterdörren, ett par meter ifrån, står på vid gavel, men nä då... jycken måste skita inne. Spritt språngande naken rusar jag ut för att lyfta ut hundkräket (i desperation försöka visa att man bajsar ute). Med tanke på min plötsliga utgång från huset - i min fulla nakenhet - så är det tur att min tomt är så pass enskild som den är, det finns ingen insyn. När jag sen ska plocka upp de utspridda bajskorvarna, så är de... borta! Och så har vi en brunvit springer som nöjt slickar sig om nosen... Ja, ska säga att två sekunder senare så slickade han sig inte så nöjt längre... Han fick sig en dfkdöäghjafsljdkl åthutning. Ja, jag veeeet!! Men jag var sen, allt var bara dumt, och - trots jag är en hundägare - så kan jag stundom tappa fattningen, precis som alla andra (eller i alla fall de flesta). Alla hundar rusade ut i ren förskräckelse ut på tomten. Förutom Spirou (som inte fick tillfälle att lyckosamt smita iväg) och inte heller döva och nästintill blinda Wilbur, som nu faktiskt uppfattade flockens turbulens, stackarn.

*lugn... andas* Nu är det åter lugnt i flocken. Så, ja...

Fyra vilande hundar i soffan.

Varje morgon så har jag dock väldans bråttom att få ut Linus. Meddetsamma jag reser mig upp så blir han ju själaglad (och det är ju då det är bajsrisk), så att famla efter glasögon finns inte tid till; det räcker med att famla och leta efter tofflorna (vill inte riskera att barfota trampa i hundträck) och kvickt rusa ut i hallen för att få ut hundarna genom ytterdörren. Det brukar gå bra, fast en viss brunvit springerspaniel alltid ställer sig mitt i vägen så jag knappt når dörrhandaget.

    För någon morgon sen så råkar det regna utanför - och Linus smiter in igen, kvick som en vessla, mellan mina ben. Han springer in i vardagsrummet och hoppar upp i soffan. Jag efter, endast iklädd T-shirt och tofflor. Jag lyfter upp honom, och bär honom med raka armar (så eventuella bajskorvar inte skulle falla mot min nästintill nakna kropp) bort mot hallen och föser sedan - mot hans vilja - ut honom i duggregnet.

    Då upptäcker jag bajskorven! En liten brungul klutt ligger precis på dörrtröskeln - så jag inte kan stänga dörren. Spirou (brun-vit springer spaniel) går fram och nosar mot den. "Nej!!!", kommenderar jag mycket bestämt. "Sitt kvar!!", säger jag åt mina hundar som uppmärksamt och lydigt (!) lyssnar på sin matte, där de sitter ute på altanen i duggregnet (Wilbur är dock kvar inne i soffan). "Nåde er om ni...!", muttrar jag surt medan jag halvt naken och i "utan-glasögon-dimma" smiter snabbt in i badrummet för att hämta toarullen. När jag två sekunder senare kommer tillbaka... så sitter mina tre hundar kvar i duggregnet - de har inte rört en fena. Jag drar av en bit av toarullen, och i min "utan-glasögon-dimma" böjer jag mig ned för att plocka upp...... ett gulnat björklöv.

Nej!!! Jag ska inte skaffa nån valp. Inbilla er inget. Jag bara tänkte på hur det var. Då. Då när man skulle skaffa valp - och hur det sen liksom blev.

"Äta myror?!" "Kittlar dödskönt i kistan" "Jag ska lära honom allt jag kan!" "Hmpf! Det går nog ganska fort" "Mowgli, se upp!!!" "Hörru, hur tror du att de kommer ihåg när du knockar dom?" Öh, det var inte meningen att slå så hårt!" "Jag är tuffare än somliga tror!" "Till människobyn? Då blir han en människa, ju!"  (fritt citerat från minnet)

Först ut: Baloo...

Det var tre hanvalpar att välja mellan. Jag föll direkt för "Allan" (som uppfödaren kallade honom). Det fanns ingen tvekan. "Han ska jag ha!!" Baloo var framåt, visade framtassarna och var störst.

    Däremot hade jag ganska svårt att välja namn (att han inte skulle heta Allan var solklart), men till slut blev det Baloo. Nu började min "namnserie" av tecknade figurer etc och komiker.

Baloo och jag tränar agility.  Foto: Therese Kvarntorp.

(Jag tror jag borde scanna in lite fler Baloo-bilder till datorn...)

Fyra år senare kom Buster...

    *funderar läääänge* Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur det gick till när jag valde honom. Jag kommer däremot ihåg uppfödarens hus, hundhuset utanför och hennes barn... Jag var faktiskt barnvakt/valpvakt :) ) en kväll, vi kollade Dumbo-VHS (höll på att skriva fel, DVD) och kollade in valpkullen. Jag var litegrann inne på att skaffa en svart/vit springer (tyckte att en av kennels svart-vita var sååååå fin och vacker), men det blev en brun-vit ESS, mest beroende på att man ser ansiktsuttrycken bättre.

    Det tog ett tag innan jag bestämde mig för namnet Buster. Dels kom namnet från Buster Keaton, för att Buster (valpen, alltså) var så lik den gamla stumfilmskomikern; samma sorgsna uttryck, och dels från Disney´s Lady och Lufsen; killarna på Tony´s Restaurang kallade Lufsen för "Buster" ("Boooster skaffat cockerspanielflicka").

    Redan då (1994) hade jag namnet Spirou på gång, men bestämde mig för att inte använda det; tyckte det var för likt Baloo.

Från vänster: Didrik, jag, liten sovande Buster-valp och Baloo. Bilden är tagen uppe på brukshundklubben, fikapaus under agilityträning. Thereses chokladrutor.... *mmmm, mums*

Foto: Therese Kvarntorp.

Från vänster: Baloo, Eskil (storpudel-valp) och Didrik (bästa kompisarna).

Lilla Keaton-valpen ligger och sover på min fleecetröja. Vi hade varit på "Kanalens dag", men gick därifrån eftersom lilla Keaton var sååååå trött; han ville bara sova men kunde inte slappna av - och då skriker man som en papegoja (tydligen). När vi här satte oss ned i lugn och ro, bort från allt folkvimmel, så somnade Keatonvalpen direkt.

Keatonvalpen hade varit ensam hemma ett litet slag... och läst lite tidningar... typ.

Lite drygt ett år senare var det - sorgligt nog - dags igen...

    Sorgligt för att Buster bara blev ett år, men lyckligt för att Keaton kom in i mitt liv, Keaton, en av mina "once in a lifetime-hundar"...

Innan jag åkte till kenneln så bestämde jag mig för att den nya valpen skulle vara så olik Buster som möjligt (jag var faktiskt lite inne på en tik en slag, men med tanke på löptikskrångel och Baloo, så blev det hanhund igen). Valpen skulle vara svart-vit och absolut inte den tuffaste i kullen, utan skulle vara sådär "normal-framåt" (Buster hade ju visat upp aggressivitet, jag var orolig för att råka illa ut igen) och rent skönhetsmässigt så ville jag att jycken skulle bara ha lite prickar och en smal bläs eller ingen bläs alls. Hellre det än en bred, ful (!) bläs...

    Det fanns en valp i kullen som stämde exakt precis in på min önskan, vi kallade honom för "lilla Ferdinand", men så fanns också "Stor-bläsen" (vårt smeknamn)...

    "Stor-bläsen" var den kaxigaste i kullen. Fast vi upptäckte att kaxigheten var hans sätt att dölja sin osäkerhet, alltså värsta sorten med andra ord. "Han kommer bli jobbig, honom säljer jag inte till nån förstagångshundägare!", berättade uppfödaren. "Stor-bläsen" var brun-vit, full med prickar och hade en väldigt bred bläs. Han var alltså precis tvärtemot allt jag hade bestämt innan.

    Mitt förnuft sa "Lilla Ferdinand", men mitt hjärta sa "Stor-bläsen". Jag var och besökte kenneln sammanlagt tre gånger, kunde inte bestämma mig; mitt förnuft och mitt hjärta "krigade" mot varandra, men när vi skulle hämta hem lillparveln, så hör jag mig själv säga: "Jag tar "Stor-bläsen" - och jag ångrade aldrig mitt val, trots hans jobbighet.

    På vägen hem, med "Stor-bläsen" i famnen, så diskuterade min syrra och jag namn; vi spånade fram och tillbaka. Plötsligt så sa nån av oss: "Keaton!" Kanske, till och med att vi sa det samtidigt. Keaton fick det bli, som en tribute till Buster.

 Keaton.

Den som gapar efter mycket... får allt själv! Enligt Keatons motto.

Ungspolingen Wilbur sitter i mitten, flankerad av farbror Didrik och storebrorsan Baloo.

Fyra år senare så är det dags för nästa valp...

    Jag hade förhandstingat en hanvalp hos kenneln. Och så blir det bara en hanhund, som visar sig vara en notorisk rymmarjycke. Valpen lyckas flertalet gånger att rymma från valphagen, för att alena upptäcka världen. Att hänga med syskonen, morsan och tryggheten var inte nåt som denna lilla valp satte nåt större värde i. "Jag skiter väl i dom! Det finns ju en hel värld där utanför som måste undersökas!", tycktes denna egensinniga valpspoling tycka. Ja, jag begriper inte hur jag kunde välja honom. Eftersom jag skulle framför allt köra agility med honom. Agility som bygger på samarbete. *suck* Men... det gick till slut.

    Namnet Wilbur kommer dels från "Den fantastiska Wilbur" (tecknad gris (!)) och dels en tecknad kortfilm om ett lejon, Wilbur, som var rädd för lamm (!) men blev en hjälte på slutet - förstås! :)

Wilbur visar sina fina framtassar på agilitytävling.

Spirou sitter tätt intill sin morbror Keaton.

Tre år senare (2002) kommer då Spirou in i mitt liv...

    Jag tänkte egentligen inte alls skaffa en till hund, men Keatons syrra skulle få valpar - och jag kunde helt enkelt inte missa detta; Tänk, en valp sååå nära släkt med min Keaton!! Han måste ju bli precis lika bra som sin morbror... Pyttsan! Jag minns faktiskt inte hur jag valde Spirou, det var nog mest utseendet... Ja, ja... Spirou och hans morbror var/är sååå olika mentalt som man kan vara.

    Nu kunde jag äntligen få använda Spirou-namnet, som jag haft på lur sen 1994. Baloo hade nu blivit tämligen döv, så det spelade ingen större roll att Baloo och Spirou låter relativt lika.

Keaton och Spirou på agilitytävling - som hejarklack.

"Lilla Kinesen" var hans smeknamn hemma hos uppfödaren.

Fem år senare är det dags igen - och nu ville jag ha en racer-spaniel...

    "Den valpen kommer bli jobbig!", sa uppfödaren om parveln som senare kom bli kallad Gromit. Det fanns många aspiranter i kullen, men jag bara visste: Honom ska jag ha!! Jag förstod det speciellt när lill-Gromit satt för sig själv på den lilla upphöjningen i utevalphagen, kollade in hur nån av syskonen fick en barsk åthutning av den annars så lugna och timida lekfarbrorn (en vuxen ESS). Brorsan/syrran piper till - och alla syskonen rusar ängsligt in till trygga valplådan... Men inte Grompan. Han sitter först lugnt kvar på sin kulle, kollar in sina vettskrämda syskon hur de försvinner kvickt in hundhuset, han funderar lite (han är helt själv kvar ute), efter ett litet dröjsmål traskar han coolt efter och lägger sig sedan mitt i valphögen - och somnar tryggt.

    Namnet Gromit är förstås efter lerfigurerna "Wallace & Gromit". Grompan blev den racer-spanieln som jag så länge hade längtat efter. Han blev också en av mina "once in a lifetime-jyckar"; precis som Keaton var Gromit såååå speciell. Åh, vad jag önskar att han kunde fått leva hela sitt liv (inte bara halva).

Bus-Gromit har precis fått en åthutning från mig.

Pingu-valp, söt som socker.

När jag förra året (mot min vilja, typ) ska skaffa mig en till hund, så tänkte jag att jag ville ha en jycke som är så lik Gromit som möjligt: brun-vit, massor med prickar, bred bläs - och förstås - ska han vara en racer-spaniel.

    Pingu (Gromits halvsysterson) är denna racer-spaniel, men han är svart-vit, nästintill pricklös och har inte så särdeles bred bläs... (däremot går den hela vägen över huvudet mot manken)

    Namnet Pingu har jag haft på lut en längre tid; om jag nångång skaffar mig en svart-vit springer spaniel, så ska han heta Pingu. Och det har jag nu! :)

Bus-Pingu.

Ja, så har det - lite kortfattat - gått till när jag skaffat valp...

Sent igår kväll åkte jag och Pingu och de andra jyckarna upp till brukshundklubben för ett rallylydnadspass. Ja, ett rallylydnadspass!! Jag hade bestämt innan att denna gång ska vi bara träna rally. Hmpf!! De där rackarns agilityhindren stod därborta och viskade förföriskt väsande: "Kom... Kom... Kom hiiiit till vår famn... Så ska vi viiiiisa dig hur riktig roooolig hundträning är...." Det var faktiskt nästan lite otäckt. Jag sneglade lite oroligt bort mot agilityplanen flertalet gånger. Men till slut så var det kört.

    Pingu och jag klarade i alla fall av lite rallyträning, men det var lite det, innan agilityfrestelsen blev för stor. Rallyträningen bestod mest av kontakt mellan momenten (de få jag hann med innan agilityhindren sög tag i mig), det är ju där, vid fotgåendet, jag "tappar" honom.

"Tappad" Pingu-grabb i fotgående.  Foto: Louise Medman.

På agilityplanen stod redan en nästan perfekt "rundbana" med hopphinder, tunnlar och slalom. Pingu klarade av allt galant; starten (ingen tjuvstart), bakombyte, hindersug och slalom (både höger- och vänsterhandling).

    Sedan inledde jag de första trevande stegen att lära jycken att ta hinder från andra hållet (alltså att gå runt hopphinderstödet, och hoppa mot mig). Först fattade Pingu nada! Envist så smet han bara förbi mina ben. "Man ska hoppa åt det här hållet! Så det så!!", demonstrerade han tjurskalligt och envist självrådigt. Med andra ord så hade jag påbörjat det hela för svårt, klantmajan till matte. Fast å andra sidan (till mitt försvar) så var jag inte beredd på att han var så himla ivrigt envis att ta hindret. Så när jag lyckades coola ned honom, samt få till vinkeln bättre/lättare, så fattade jycken till slut vad jag ville.

    Det började nu att skymma ordentligt, så jag avslutade agilityträningen med att köra rundbanan (utan slalomet) ett par varv åt varsitt håll. Alltså, jycken har bra rackarns hindersug, och han läser av min (ringrostiga) handling så bra! Så kul!!!

    När vi sen, färdigtränade, går bort mot borden (för att hämta prylar) innan vi går till bilen, så kommer jag på att vi har inte tränat långhoppet på ett bra tag. Långhoppet är ju så bökigt att flytta, så jag "glömmer" ofta det. Kombinationen småtrött hund, skymmning och otränat långhopp är egentligen inte en så särdeles bra kombination. Mycket riktigt så totalkvaddar han långhoppet (lätt överdrift, i och för sig, som tur är). Pingu spanar lite oroligt bakåt mot långhoppskramlet (han är ju lite ljudkänslig, lillgrabben). Jag tjoar glatt till för att visa att jag, hans pålitliga matte *harkl* tycker att långhoppskvaddskrammelljud är det roligaste som finns i hela världen. Pingu följer nyfiket med och kollar medan jag sätter upp långhoppet igen. *puh* Pingu (med bättre ansats denna gång) får sen flyyyyyga över långhoppet utan besvär. Duktig vovve! Nu är agilityträningspasset slut.

    Lyckliga går vi bort till bilen, släpper ut pensionärsgänget (alltså, Wilbur, Spirou och Linus) och vi går en nedvarvningsrunda runt brukshundklubbens (arrenderade) markägor.

Nedvarvningstur, som såg ungefär ut så här, om man tänker bort att bilden är tagen på annan plats och med andra hundar (förutom Spirou, då).

"Jag ska apportera! Nej! Jag ska!! Släpp!!"

I morse får jag spontant för mig att träna lite apportering med dummisar. Bara så där, bara! Spirou, Pingu och Linus följer glatt med ut på tomten. Wilbur stannar kvar inne i soffan. Brydde sig inte det minsta.

    Vis från sist (vilket var flera månader sen) så såg jag till att Pingu inte fick chans att rusa runt hej vilt och härja med dummisarna. Han fick mest sitta still och titta på medan Spirou visade framtassarna. Min tanke var att utnyttja Spirou för att träna Pingu, som fick lov att sitta still (då jag för säkerhets skull hade ett stadigt grepp om långörat, och han fick godisbelöning för att han satt still) medan Spirou jobbade duktigt på med att söka och apportera hem dummyn. Jag var också beredd på att när Spirou levererade dummy till min hand, så skulle Pingu försöka rusa iväg, bort för att kolla vad Spirou hade gjort därborta bland buskarna, eller om det fanns nån dummy kvar att leka med. Observera att leka med för sig själv, egoistisk som han är.

    Pingu var riktigt duktig på att sitta still, men det var hela tiden på ett hår när att han föll för frestelsen att rusa åstad. Sen försökte jag mig på att han skulle apportera (läs: ge mig dummyn från marken), men han fattar inte. Då gick jag tillbaka till steg 1: Belöning om han bara nosar på dummyn. Ja, det funkar bra - om jag håller den i handen, ja. Och i höger hand. Höll jag den i vänster hand, så nänä. Fattar inte. Om jag la den på marken, så körde han targettramp. Eftersom jag inte vill riskera sabba hans targettramp, som ju inte är riktigt tillfredställande bra, så avbröt jag. Men jag var nöjd över att passivitetsstadgan (medan Spirou apporterade) var i alla fall hyfsad.

    Spirou var förresten jätteduktig! Han fick leta ganska länge, men han gav sig inte, och så kom han duktigt in med dummyn med fint grepp. Duktiga Spirre!!

Urgammal bild, där Spirou ej har så snyggt grepp om dummyn.

Idag hade jag precis hela dagen på mig att komma iväg till brukshundklubben för träning - innan det blir mörkt. Ha! Hur många trodde att man skulle klara av det? Ingen, antar jag. Fast å andra sidan, så var det nog bara bra. Nu så "såg" skymningen till att jag skärpte till mig och slutade i tid - innan jycken blev helt utmattad.

Pingu protestvoffar!! Foto: Jennie Ejneroos.

Idag hade jag bestämt att Pingu och jag bara skulle köra rallylydnad... *harkl* Vi börjar träningspasset med att stå och prata med några bekanta. Bra passivitetsträning som Pingu behöver så väl. Han var riktigt duktig ett bra tag, men sen klarade han inte av längre, det slog över. Det positiva var att jag kunde hantera honom ändå, trots uppfordrande och irriterande voffningar och hans ännu mer irriterande "slänga sig på rygg och nafsa, så får man som man vill"-triumfkort. *suck* Men det gick ändå - i mitt tycke - över förväntan.

    När vi hade pratat färdigt, så ser jag mig själv gå hemvant bort till agilityplanen... Men... vi skulle ju inte... vi skulle ju.... rallylydnad... Asså, de där förföriska agilityhindren!! Det går ju bara inte!

    Det blev plan B (mycket plötslig uttänkt): Vi använder rallylydnadsträning som uppvärmning till agilityn. Alltid. Det är liksom bara att ge upp. Fast... man skulle ju kunna vända på det; att agilityn blir som en belöning för väl utförd rallylydnadsträning. Mmmm. Det lät väl bra, va?! :)

    Med hjälp av den lilla pipleksaken, så gick rallyträningen riktigt bra. Jag fick god kontakt vid transportsträckor mellan momenten. Pingu har blivit riktigt duktig med vänstersvängen; han läser av mitt handtecken finfint. Gillar! Nu körde jag förstås utan skyltar, men ändå.

Icke en rallylydnadsskylt, men en skylt som vädjar (?) näst intill uppgivet (?) till lydnad.

Gårdagens agilityrundbana stod kvar. Jag la till en start med däcket och ett avslut med ett staket*. Fina Pingu satt fint kvar i starten, skuttade däcket så tjusigt så, missade dock slalomingången (som var lite väl svår för en rookie-grabb som Pingu), han fick till slalomet i tredje försöket (då jag inte hafsade iväg honom, utan tog handlingen ordentligt), han sög tunnelingången så rätt - trots att jag var kvar vid hopphindret före, jag är duktig och rusar på medan jycken är inne i "banantunneln" så jag skulle hinna med att visa "går-runt-hopphinder" efter en lång rak tunnel, och Pingu-grabben fixar "gå-runt"-hinder perfekt!!!! Belöning i massor!

    Vid nästa varv ställer jag mig inte så nära slalomet, men han missar slalomingången i alla fall, men det blir rätt på andra försöket (det var en svår ingång, så han är "förlåten"). Denna gång så fortsätter jag efter "gå-runt"-hindret; tre hopphinder med bakombyte med mycket tvär högersväng mot slalomet (som Pingu fixar magnifikt, både bakombyte och slalom), sedan avslutar vi kombinationen med hopphinderstaketet, vilket han fixar storstilat och brilijant! :) Sicken jycke!!

Nu börjar vi roa oss med att leka med staketet en liten stund. Vi båda fick kämpa ett bra tag innan vi fick till att tråckla. Pingu tyckte tydligen att det var lite jobbigt (antar jag), för plötsligt så blev han väldigt intresserad av nån doft - på andra sidan fårstängslet, borta på appellplanen (ganska långt bort från staketkombinationen). Jag är dock envis; jycken ska skutta en gång som jag vill/visar innan mitt "varsågod"-kommando kom. Pingu gör rätt, och han får mitt "varsågod" och han rusar bort mot fårstängslet. Han vill igenom. Jag lyfter upp nätet, så jycken kan krypa under, och jag låter honom få nosa runt en stund på andra sidan stängslet. Sedan var det nya tag på tråckelstaketet. Vi fick till det till slut!!

    Som avslutning innan hemgång, så körde vi rundbanan i full fart fast åt andra hållet. Pingu gör allt rätt! Vi går därefter för att hämta prylar på bordet...

    Haha! Och som vanligt så kommer jag då på att vi har inte tränat targeten på evigheter - trots att jag har tagit med den varje gång. "Ah, vi måste väl!", tänker jag och sätter igång. Både Pingu och jag tycker target-träning är lite småtråkig. Men idag (ikväll) så kom jag på att använda pipleksaken. Och då blev det liv i luckan! Tack vare pipen kunde jag få Pingu att förstå att han ska stå kvar och trampa tills jag säger kör. Plötsligt så faller liksom allt på plats, liksom. Tänk vad en sådan liten detalj kan göra skillnad. Targetträningen blev riktigt lustfylld för oss båda; Pingu ville inte sluta. Men jag var ståndaktig. Duktig mig!

Pingu trampar.

Pingu och jag går efter ett mycket bra träningspass och hämtar de andra jyckarna från bilen för en kort nedvarvningsrunda runt brukshundklubben. Det har nu börjat skymma ordentligt. Vi strosar runt i lugn och ro... ja, förutom när Pingu fick för sig att leka burdus tafatt-lek med ur-ilsken Linus, en lek som jag nu - till slut - lätt kan avbryta, och när Pingu då börjar med sitt dumma protestvoffande, så fixar jag även det, plättlätt. Är så nöjd!

    När vi nästan är tillbaka till framsidan av klubben, så rusar plötsligt Pingu iväg - storvaktskällande!!! Han hinner springa en bra sträcka innan jag får upp visselpipan - och få den åt rätt håll - så jag kan vissla tillbaka honom. Pingu vänder på en gång. Duktig hund!

    Vi fortsätter att strosa runt, men jag funderar på vad Pingu voffade på. Jag får infallet att (åter igen) testa om belysningen funkar, och blir mäkta förvånad när jag ser att timervredet är påvridet, och att klockan tickar. Öh?!!! Då skymtar jag i mörkret nån borta vid parkeringen, och en stor hund skäller upprört (glatt, otåligt, vaktigt?). Medan jag kvickt kopplar mina hundar, så tänker jag: "Vad är det för en tokig en som tänker träna hund vid det här klockslaget, kvart i tio?!!!" :)

    Det var antagligen denne person som Pingu voffade på, när denne var framme och vred om timern till belysningen (som för övrigt inte funkade).

Mycket glad och nöjd över min Pingu - och mina andra hundar - åkte vi mot McDriven för nyttig middag: Sweet Chili Chicken McWrap-meny med cola och garlic dip.

    Väl hemma mumsade jag i mig de goda nyttigheterna, och funderade på att jag verkligen behöver de här träningstillfällena när allt (så gott som i alla fall) stämmer; jag behöver få känna flytet i träningen och samarbetet med jycken för min fortsatta motivation och självförtroende. Visst är träningstillfällen som exempelvis Sommarcupen med olika yttre störningar mycket nyttiga (man blir varse hur störningskänslig jycken är), men att få vara helt själv uppe på brukshundklubben tillsammans med sin hund, som då har (nästan) full fokus är träning som är guld värd för att kunna utvecklas tillsammans med hunden (och man slipper den där frustrerande uppgivna känslan när byrackan bara ständigt rymmer ifrån en.

    Man blir glad i själen av att få känna att allt (nästan) funkar. Och att om (när) allt funkar i ens störningsfria ensamhet, så finns det stor chans att det - även - kommer funka med en massa yttre störningar.

* Staket = hopphinder står jämte varandra, likt ett staket.

I torsdags så var det då dags för Sommarcup-finalen. Det var jämnt bland topp-placeringarna i alla tre storleksklasserna. På nåt sätt så kom - tyvärr - spänningen av sig. I alla fall blev det så för mig. Regnet tog liksom över alla - och då menar jag alla känslor i min arma kropp förutom mitt hat till att bli blöt. Jag HATAR att bli blöt. Visst, vatten är rackarns bra, men varför måste det vara så nedrans blött för?!!!!!!! (många ilskna utropstecken) Den som nu tänker: "Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder", blir hänsynslöst strypt... nej, förresten! Den blir dränkt - utan minsta pardon.

    För att skydda mig mot skyfallet, så hade jag i alla fall en regnjacka, paraply och gympadojor i gore-tex, *hmpf* Okej, jag var torr relativt länge, men efter över två och en halv timme i ösregn så kunde inte regnkläder och så kallade vattenavisande skor stå emot vätan längre; den sista dryga timmen var man dyngsur in på bara kroppen. Skorna skulle man kunnat vrida ur (om de inte varit hårda skor, alltså. För övrigt så har dom inte torkat än, två dagar senare) Så - med andra ord - hade jag det ganska förspänt, för flera av Sommarcups-deltagarna hade inte nån tillstymmelse till regnkläder på sig. Jag fattar inte hur de stod ut!!!

En gammal bild på agilityösregn.

Hur som helst så kanske de som låg bäst till innan de avgörande två final-loppen kanske bara var lättade över att jag inte försökte göra dom extra nervösa/taggade (välj själva) med min "påminnelse" om hur nära Sommarcup-seger de var.

    Ja, jag "råkade" nämna slutstridsspänningen till Marre, som genast fräste tillbaka :). Hehe! :) *harkl* Hon och Yazza kom sen tvåa, slagen med en (1) fjuttig poäng. Zimmra och Tina/Matilda tog segerplatsen. Så det var väl mitt fel... *vissel* Sen var det ett litet hopp till tredje platsen, Anneli och Lina.

    Kjell och Phoebe vann small, två poäng före tvåan Matilda och Keyla (sen var det ett ordentligt hopp till trean Ann-Marie och Tosca). Matilda och Immze vann i large (med en (1) poäng tillgodo före tvåan Rosie och Sharon. Jennie och (favvo-) Felix kom på en delad tredje plats tillsammans med Kjell och Lifa.

    Så visst var det spännande, men regnet förstörde "något". 

STORT GRATTIS TILL ALLA SOMMARCUPS-VINNARE!!!

Gammal bild på Steffo

.

Rosie hade "fått en hund över", Steffo, som jag fick äran att få köra. Steffo och jag har dock aldrig någonsin innan haft nåt med varandra att göra, typ, och före första loppet, så kom det väldigt hastigt på, så Steffo fattade nada när han plötsligt står framför första hindret - med en helt okänd människa, (typ). Detta ihop med att jag är såååå ringrostig handler numera (har inte kört en hel, riktig bana sen oktober 2011, typ), så resulterade kombinationen Steffo/Kärran med två raka disk. Men det var kul att få springa med en följsam jycke som kan agility. Tack Rosie eller kanske rättare sagt Mats för lånet!! (Steffo är alltså Mats jycke.)

Pingu kom på en delad............... *räknar efter* femtonde plats med sina jämna lopp, det vill säga: disk, disk, disk, disk, disk, disk, disk, disk, disk och slutligen en.... disk. :)

    I Blåbärsklassens (för hundar som ej ännu startat officiellt) sammanlagt fem lopp så lyckades Pingu i alla fall komma i mål en (1) gång. Det första loppet, sen gick det utför. :)

    Hade det inte varit för publiken, så skulle det gått mycket bättre, men publik och tävling hör liksom ihop. Pingu vill liksom göra allt samtidigt; hoppa ett par hinder, mingla med publiken, forcera nån tunnel, flirta med "flickvän" (som inte vill flirta tillbaks), köra nåt slalom, kolla in flickvänner igen, hoppa några hinder till och slutligen visa alla flickor hur vacker och ståtlig han är.

    Det jag tycker är allra mest frustrerande är att jag får inte till några bra - och tydliga - belöningar, utan det blir bara hafsiga "varsågod" när Pingu-grabben redan är på väg bort till publikfolkets hundar. Jag skulle - åtminstone - vilja få en liten blick åt mitt håll innan han far iväg. Sist provade jag tre olika leksaker, men han bryr sig inte mycket om dom. Och det är inte nån större idé att jag står där och tjoar och leker med dom - när jycken är bortsprungen i fjärran (och så måste jag ju se till så byrackan inte ställer till för de andra).

    Jag vill här passa på att tacka för hjälpen med bortschasning av rymmar-Pingu. Utan er hjälp skulle det inte ha gått överhuvudtaget. Nu så fick jag i alla fall tillbaka jycken, och vi kunde köra några hinder. För att inte tala om slalomet. Jag är mycket nöjd över att Pingu - trots allt "publikmingel" med "flickvänsflirt" - klarade av att koncentrera sig så pass mycket på agility, så att han kunde utföra konststycket att i bägge loppen forcera ett tolvpinnars slalom helt korrekt, och faktiskt med ett kort bakombyte bägge gångerna. Duktig Pingu!!

    Pingu var också duktig i starterna - efter att jag envist och med milt våld lyckats få honom att sluta febrilt och envist nosa på marken vid startpunkten. Med andra ord, så måste/bör jag alltid handla som om det alltid är en intressant löptik före honom i starten.

    Han tänkte tjuvstarta nån gång, men jag var beredd!! Duktig jag!! :) 

Haha! Jag tycker det är lite komiskt som det nu har blivit (hittills, efter hans crush på Kele) att Pingu numera är helt övertygad om att alla svartvita border collies är löptikar - oavsett kön (!).

    Men det är helt okej, för svartvita border collies är ganska ovanliga i agilitysammanhang..... Hm? Eller... var det liksom tvärtom, kanske.... Just det, ja!

Ja, ja... Men nu ska det bli rallylydnad för hela slanten (nja...). Då ska det minsann bli ordning på pojkvaskern!

Hittade en gammal bild på liten valp-Pingu och Steffo. Det var då det.

Det vart surt efter gårdagens lite elaka dagboksinlägg. Med all rätt, kanske? Har man stuckit ut hakan, och trampat rakt in i lejonkulan, så kan det lätt bli så.

    Fast jag kan lätt bli lite retsamt elak när det trampas på rookies, och försvåras för dom. Jag har lättare (?) att slå uppåt än nedåt - eller mittemellan. Alla, även "det vackra elitfolket" (kan inte låta bli att retas, sorry) har varit rookies i början, och därför har jag så svårt att förstå hur man tänker. För det är vad jag vill; att förstå.

Jag förstår inte heller vilka/vilket argument som ligger bakom eventuell (?) rallylydnadskvalificeringspoänghöjning (från 70 till 80). Om inte annat, så en praktiskt nackdel borde ju vara att då blir ju Nybörjarklassen ännu större! Och den är ju väldigt ofta stor nog. Arrangörerna blir ofta nödgade att lotta bort ekipage på grund av de är för många som vill visa framtassarna på rallybanan. Det är inget kul att bli bortlottad när man är rackarns tävlingssugen! Jag tror inte på argumentet att om kval.poängen är högre, så kommer alla (de flesta) träna mer innan de sätter sina fina fötter inne på tävlingsbanan.

Nä, nu har jag inte tid med det här, måste åka till jobbet... så fortsättning kommer lite (?) senare.

"Nä! Varför måste vi jobba? Det är mycket roligare att vara hemma eller på brukshundklubben och träna rally, ju!!", protesterar mina arma jyckar.

Ett antal timmar senare....

• Jag förstår inte varför en del (tydligen) stör sig på att andra inte tränar lika mycket som en del tycker att de borde göra inför tävling. Det är väl upp till dom? De otränade hundarna förstör ju ingenting (eller för nån annan); de otränade får bara dåligt med poäng.

• Jag förstår inte varför en del (tydligen) ondgör sig på att andra inte har lärt sig reglerna bättre, och att de passar på att uttnyttja förmånen i rallytävlandet att du har möjligheten att fråga domaren vid banvandringen. Är det verkligen så störande?

• Jag förstår inte hur man kan tycka att det är tokigt/tråkigt att flera ekipage lyckas och får full pott eller näst intill. Hur kan det vara beklagligt? De har (tydligen) tränat tillräckligt och studerat reglerna ordentligt, alltså precis vad som önskades i de två översta punkterna, men på nåt sätt är det inte bra det heller.. *rynkar pannan i försök att förstå*

• Jag förstår inte att man kan tycka att det är fel eller dumt eller elakt att tycka att någon annan är så duktig att de kan gladeligen jämföras med äkta elitekipage. Hur kan man bli arg/ledsen över det?

• Jag förstår inte varför det ska vara fult att vilja jaga poäng och meriter (så länge man inte trampar på andra eller är elak mot sin hund eller medtävlande/konkurrenter); det är en hobby som vilken som helst. En extra hobby i hobbyn, liksom; en rolig bonusutmaning i den roliga utmaningen med att träna och tävla med sin hund.

• Jag förstår inte att det ska vara dumt att bara gå ut på banan och improvisera med sin hund, att på ett lekfullt sätt använda gamla intränade färdigheter och hoppas att det räcker till bra poäng trots allt, (så länge man inte trampar på andra eller är elak mot sin hund eller medtävlande/konkurrenter). Varför ska det vara så fel?

Som ni märker så fattar jag inte mycket, typ ingenting.

    Jag förstår absolut inte heller varför rallyn skulle bli bättre med höjd kval.poäng. Speciellet med tanke på att det då ju blir svårare att flytta upp från Fortsättningsklassen, och då ökar problemet med att då bör ju Nybörjarklassen bli knökfull! (För jag tror inte på att gemene man kommer träna så himla mycket mer för att kval.poängen höjs) Jag roade mig lite snabbt att kolla upp på SBK-Tävling antalet anmälda på de närmaste tävlingarna; de allra flesta hade cirka dubbelt så många deltagare i Nybörjarklass än i Fortsättning. I någon enstaka tävling var det fler i Fortsättningsklassen. Behöver vi verkligen göra så att det blir ännu svårare att "komma ifrån" Nybörjarklassen?

Nä, nu är det slutgrubblat om det - och om andra! Nu ska jag bara tänka på mig själv... och min bästa Spirou!

Innan allra första gången vi, Spirou och jag, testade rallylydnad, så tänkte jag sturskt (dum som jag är): "Hmpf! Det där verkar ju plättlätt!". Efter vår allra, allra första "prova-på-rallybana", så tänkte jag: "Öh?! Det där var ju riktigt svårt, ju!"

    Efter några inoff-tävlingar på hemmaklubben samt KM 2012, då jag verkligen blev taggad och inspirerad att dra ut på en liten rallylydnadsturné, så satt vi RLD N på tre raka tävlingar (88p, 80p och 88p). Hihi! Apropå det, jag minns att jag hade ju inte läst på reglerna ordentligt *harkl* så jag trodde vid den första tävlingen att kvalpoängen låg på 75-80 poäng, så jag blev glatt förvånad! :)

    Den största anledningen till att det gick så pass bra (trots bristande träning) var för att både Spirou och jag har tävlingsvana från förut, med agility, lydnad och freestyletävlande.

    Tack vare agilityn var jag van att memorera banor. Både Spirou och jag var redan vana sen år tillbaka med tävlingssituationen med störningar, eventuell nervositet (blir egentligen inte nervös) och sånt. Spirou var också redan van att vara följsam från alla håll och kanter tack vare agilityn och freestylen samt fotgåendet/läggande/ställande från lydnaden.

    Jag tyckte inte det var särskilt svårt att lyckas få rallylydnadsdiplom tillsammans med Spirou. Trots detta så värderar jag det stort; dels för att det är den allra, allra första meriten/titeln vi (jag och mina hundar) har fått, och dels för att jag vet att många, många kämpar för att lyckas med detta.

Nu när det gäller Pingu så är det en helt annan femma; han är ungspoling, har inte alls någon tävlingserfarenhet etc. Därför gick hans allra, allra första tävlingsturné åt helskotta. Och jag trodde inte heller nåt annat. Han fick liksom hänga med när man i alla fall var där, för att Spirre skulle tävla.

    Pingu och jag ska ju köra en liten rallyturné igen snart. Mmmm. Undrar hur det kommer att gå?

Antagligen får man väl skämma ögonen ur sig. Bäst att gömma sig bakom skämskudden, eller skämsfilten, då.

Fast jag är ju å andra sidan van att skämma ut mig...

Vet inte om det här verkligen är en vanlig "pose" på en lydnadstävling - vare sig för föraren eller hunden. *harkl* :)  Foto: Louise Medman.

Eh? Wilbur och jag vann inte lydnads-KM:et (2010), om man säger så...

Jaha, nu tänker jag göra ett till inlägg om Rallylydnad...

Jag tror att jag på sistone bloggar mer om rallyn än jag tränar den. :)

Det är ju diskussionsdags på Fb igen om rallyn. Anledningen denna gång är för att tydligen ska kvalificeringspoängen höjas till 80 (från 70). För er som inte har en clue; kommer man upp till 70 poäng (nuvarande kvalgräns) tre gånger så blir ens lilla rostiga hundjuvel en tvättäkta diamant, och får därmed bli uppflyttad till nästa klass (om man så vill).

Personligen bryr jag mig inte så mycket om kvalgränsen är 70 eller 80 poäng, eftersom jag gör det här bara som en kul grej; "går det så går det"-mentalitet, typ. Givetvis så är det roligare att lyckas än att misslyckas, det vill säga; ju högre poäng man lyckas skrapa ihop desto roligare blir det. Och eftersom rallyn är en bedömningssport, så önskar man också att domaren och en själv tycker ungefär samma om ens prestation ute på banan.

    Att det är roligt att göra aktivitet tillsammans med ens hund som även hunden tycker är kul, tänker jag inte ens nämna - för det är så självklart. En glad viftande hundsvans är som en lisa för själen.

En sval hundbassäng kan också vara som en lisa för själen - när det är alldeles för varmt en sommardag.

Nu har det - självfallet - uppstått två grupper inom det rallylydnadstävlande folket; de som uppskattar den nya kvalgränsen och de som mer eller mindre starkt ogillar. Med andra ord två grupper med varsitt tänk och tyckande:

    De som gillar nya utmaningar, och de som tycker att det är nedrans svårt redan nu som det är.

    De som tycker att när de har erövrat titeln RLD M (mästare, den högsta klassen), men känner att de inte riktigt förtjänar det - eftersom det var "för lätt", och de som är mäktigt stolta över sin RLD N (nybörjare, den lägsta klassen) titel, för de har kämpat så svetten lackat.

    Någon till och med anser att det är dags att försvåra ännu mer, exempelvis att hunden borde gå/sitta/stå rakt jämte föraren istället för nuvarande mer frikostiga regel att hunden får gå/sitta/stå 50 cm från föraren, men i max 45 graders vinkel.

Med andra ord finns det många som tycker att rallyn är för lätt, och därför har den fått "ryktet" oseriös, och ordet "slasktitel" dyker upp lite här och var. "Vi måste höja rallyns status, därför är det bra att kvalpoängen höjs!".

Jag (och en till kommentarskrivare) undrade: "Varför måste vi höja statusen?", men inget svar hittills.

Vissa är riktiga höjdare och njuter av utsikten, andra sitter och tjurar på botten.

Jag undrar också här och nu: Om ni tycker rallyn är så himla lätt och oseriös, varför vill ni ändå tävla i den? Varför vill ni även förvandla denna lättsamma, lekfulla och prestigelösa hundsport till något som den absolut inte var ämnad till att vara? Det finns redan flertalet andra hundsporter som är (mer eller mindre) svåra med stora utmaningar och fyllda av moment som kräver hög precision; behöver vi verklgien fler?

Och så denna kommentar som jag faktiskt blev ganska besviken över:
"Hur kul är det med 6 st på första plats på 100 poäng och sedan kommer man som nummer 18, med 91 poäng?"

Tja... Nu så brukar de flesta tycka att tjusningen med bedömningssporter är att man framför allt bara tävlar mot sig själv - oberoende av sina medtävlande. Den egentliga utmaningen är att själv prestera tillräckligt bra, så man får höga poäng av domaren, och för att komma upp i godkänd/kvalificeringspoäng - helt oberoende hur sina medtävlande/konkurrenter presterar. Vilken placering man kommer på gentemot de andra är i grunden ointressant. Men tydligen inte, då... Hm?

    Alltså, istället för att tycka det blev tråkigt att med sina 91 poäng komma på en 18:e placering, så borde man väl tycka att det är kul att det finns så många duktiga ekipage. Eller? Fast detta har inget med den höjda kvalgränsen att göra, utan att man vill försvåra bedömningen.

Egentligen ska man väl inte bry sig så himla mycket över dessa kommentarer, vilka ju ofta kan kvickt plitats ned i affekt utan större eftertanke... fast å andra sidan, så kanske det här avslöjas vad folk egentligen tycker och tänker, när det liksom ploppar ut, så där kvickt och spontant.

Exempel:
Kommentar:   "... som jag skrev i en tidaigare kommentar, jag blir förbannad när folk kommer till tävling och inte vet hur moment ska utföras utan har långa diskussioner med domaren osv. ska det vara så enkelt så att folk inte tror att man behöver träna??? det tycker jag gör att sporten får en stämpel som oseriös!"

Kommentar: "Visst är det sorgligt med alla dessa frågor på banvandringarna... Folk som inte har en aning om hur momenten ska utföras..."

Det här tyckte jag faktiskt var lite intressant... för i andra trådar så uppmanas man att fråga domaren om man är osäker hur något ska utföras; att just detta är en av de bra sakerna med rallytävlandet, att denna möjlighet finns. Men... det är tydligen oacceptabelt och irriterande för vissa. Hm?

Sen så har vi de som anser att man är elak mot sin hund om man börjar tävla innan den är helt (mer eller mindre) tävlingsklar. Där håller åtminstone inte jag (helt) med; så länge man inte är arg eller visar sitt missnöje (etc) mot sin rookiehund. Vad är det stora felet med att lustfullt vänja hunden med tävlingssituationen - utan att ställa några krav, bara gå ut på banan och ha kul - helt kravlöst?

Kommentar: "... Om poängen höjs och folk inte klara det lika enkelt så kanske man faktiskt tränar...."

Nja... Jag tror inte det, att folk "vanliga Svensson-hundägaren" kommer träna mer bara för det. För jag tror att den största anledningen att "vanliga Svensson-hundägaren" inte lägger ned lika mycket tid på hundträning som en del andra är framför allt för de helt enkelt inte har den tiden på grund av familjen (ungar ska skjutsas hit och dit), andra hobbies, jobbet och andra vanliga vardagsbestyr. Alla har inte den förmånen att kunna lägga ned "ÖERHÖRT mycket tid på hundträning", som någon uttryckte sig. Men visst, visst finns de dom som helt enkelt är lata. *harkl* ;)

Varför måste de hundägarna känna sig "utstängda" och nu också "utslängda" (eftersom kval.poängen ska höjas; det är ju roligare om man har en chans att komma upp till den) från en sedan från början tänkt som en prestigelös och lekfull hundsport?

De vackra "elit-hundarna" ;)  Foto: Louise Medman.

Under Fb-trådresans gång så uppstod uttrycket "elitfolket" (-ekipagen, -hundarna etc) när några uttryckte sina farhågor att den ursprungliga rallyandan, "hundsporten för alla", kommer att förtvina. Någon/några till och med ansåg att "elitfolket" inte borde få starta i rally; de har ju redan den klassiska tävlingslydnaden att briljera framtassarna på. Oj, oj, oj!!! Då kom ramaskriet. :) Hihi! Jag tror minsann att det där "elitfolket" är ena snarstuckna ena! :) :)

    Fast skämt åsido, så blev jag faktiskt lite besviken på människorna. Jag menar, när "hund-Svensson" kände sig undanskuffad på grund av höjd kvalgräns, så visades ingen större förståelse, bara ett kallt och nästan lite nedlåtande: "träna mer bara, så går det" med en klapp på axeln. Men när antydan/uppmaning att "förbjuda eliten", då tog det minsann fyr i helsike! Ja, ja... :)

Vilka är då "elitfolket"? Ja, jag tror att denna förare skulle kunna räknas dit:

"jag tränar och tävlar för att jag tycker det är kul men jag skulle aldrig gå ut och tävla om jag inte var säker på att få kval.poäng/första pris/uppflyttning. jag anser att man inte är klar för tävling om inte hund och förare kan/vet hur moment ska utföras. vilken gren det än gäller"

En "Svensson-förare" har nog inte dessa krav på vare sig själv eller sin hund, utan kör ändå - och hoppas; ibland kan faktiskt mirakel infinna sig på hundsporternas arenor. Jag vet. Been there, done that.

Vilket är bäst: en tennisboll vid tassen eller 70 i skogen? Eh? Att ha alla bollarna i sitt alldeles egna bollhav är ändå allra, allra bäst.

"missar hellre med 20 p, än bara 1 p", är ett typiskt "elit-folks" uttalande. Själv skulle jag bli själaglad och smått euforisk om jag missade med bara ett ynka poäng - för så nära har jag aldrig någonsin varit! Och nära är bra, för då är chansen mycket större att lyckas nästa gång, till skillnad om man - som vanligt - är 20 poäng efter.

"... dags startade jag mästarklass men jag känner mig ändå inte nöjd, känns inte som jag har gjort mig förtjänt av en uppflyttning. Med lite "tuffare" krav och högre kvalificeringpoäng kanske man skulle öka statusen på rallylydnad. I hundens ögon har är det ju inte svårare att sitta rakt som att sitta snett. Det blir ju bara kraven på oss förare som ökas." (understrukningarna är mina komm.)

Denne, med det tänket, skulle helt klart räknas som "elitförare", en vanlig dödlig "Svensson-förare" skulle nog aldrig tycka så.

"Om man höjer gränsen, så måste många förare skärpa till sig i sin träning, OM man tävlar för att bli godkänd. Nu är det lite så, att man kan gå ut, utan att har ett hyfsat fotgående. Hunden har ingen aning om vad som förväntas av den och det syns tydligt på tävlingarna. Det är klart att det är svårare, men innebär det per automatik mer skrämmande?"

Ja, det är jag övertygad om, att om nåt är svårare innebär att det är mer skämmande än nåt som är enkelt och lättsamt - allra helst om man ska utföra det hela inför domare, skrivare och en kritisk publik.

Avslutar med denna kommentar från någon rallyfantast:

Kommentar: "Rallyn har gått åt helt fel håll sedan den blev officiell! Får väl pisk på fingrarna nu men det riskerar jag.

Under den inofficiella tiden visade sig inte många tävlingslydnadsekipage, nu är de merparten av tävlande.

Sporten som paret Cramer grundade är till för "den vanliga människan och dess hund" då de tyckte att tävlingslydnaden var för stram och prestigefull. Undrar vart det tänkandet har tagit vägen? Kraven på hundarna, och ägarna, har blivit högre och det är en helt annan sorts tävlande ute på banorna.

Att klanka på nybörjare som är ute på sin kanske första tävling och håna för att de inte kan momenten riktigt säkert är inget sportsligt! Alla är barn i början och jag tycker det är modigt att ta första steget ut på tävlingar!
Har tränat, tävlat och haft kurser i rally sedan 2007 men tycker att rallyn har gått över till elittänkande för alldeles för många. Låt de "mittemellan-tävlande" ha rallyn och låt elittänkande fortsätta med tävlingslydnaden och bruks, rallyn är kanske enda grenen som passar "de vanliga människorna och dess hundar"!

Klart att alla ska tävla i rally men den ska behållas på den nivån den skapades som, för "allemans hund"!"

I nästa inlägg tänker jag (tror jag, om jag känner för det, inga krav här inte!) presentera mitt rallytävlande hittills, och den stora frågan är: Är jag en "elit" eller en "Svensson"? Spänningen stiiiiiger!!!! :)

Anledningen att det blir sen är för att jag måste gå och jobba...

... får man kortleken dela. Eh? Nä, så heter det väl ändå inte! ... får man leken tåla, ska det välan va.

Vilken lek tänker hon på?  (undrar varför det plötsligt blev i tredje person?) Jo, just nu, alldeles just nu, rallylydnadsleken, men det gäller inte bara rallyn. Anledningen till denna nedplitade text är diskussioner på bland annat Fb-gruppen "Rallylydnad" där man ibland kan finna folk som inte har den minsta självdistans till sporten eller inte heller den allra minsta uns av humor. Bäst att jag klämmer till med en :) nu annars blir man väl strypt. ;)

En hittills vanlig Pingu-rallylydnads-pose; ett ständigt nosande. :)

Denna hundsportgren är ju relativt ny - och det märks; "barnsjukdomarna" haglar. Framför allt i reglerna, som i alla fall i mitt tycke är alldeles för diffusa. Visst, det är en bedömningssport; varje enkild domare sätter sin personliga prägel på bedömningen - precis som det ska vara, fast...

Det är inte lätt för de tävlande att veta hur man ska "uppföra sig" inne på planen, när reglerna och en del momentbeskrivningar alltför ofta är tvetydiga.

    "Men är man osäker, så är det ju bara att fråga domaren vid domargenomgången vid banvandringen!", protesteras det ofta vid denna kritik.

    Javisst, det är bra att den möjligheten finns, men... när man väl är där - på tävlingsdagen - så finns det liksom inte så hiiiimla mycket tid kvar att lära om hunden - och sig själv (därtill ofta i ett nervöst tillstånd) - till det sätt just denna domare vill att det ska se ut.

    Ärligt talat så bryr jag mig själv inte så himla mycket, poängmässigt, eftersom jag gör detta bara för skojs skull; har absolut inte bråttom att klättra upp i klasserna, men jag antar att det borde vara något frustrerande för "vinnarskallarna" eller perfektionisten när det är som det är.

"Men det är bara att träna in alla tänkbara varianter så att man  kan dom innan tävlingsdagen, och så frågar man sen domaren på tävlingen hur just denne vill ha det."

    Jo, men visst... det är ju en lösning på problemet... eller så kunde man ha en mer enhetlig bedömning och tydligare momentbeskrivning....

Jag menar, om alla/många ska fråga domaren inför en/flera otydligheter, så blir domarutfrågningen ganska lång - och rallylydnadstävlingsdagar brukar bli lååååånga ändå.

    Personligen har jag varit med om att domaren - mycket tydligt (minst sagt, den blicken fick mig att vilja sjunka genom jorden) - visat att denne inte ville höra några fler frågor (jag ställde två frågor, som sen blev det en följdfråga eftersom jag inte riktigt förstod svaret)... Som tur var så fanns det trevligare medtävlande som vänligt nog förklarade tydligare.

    Men har man gett sig in i leken får man leken tåla; det vill säga utsätta sig för domare som ibland är på lite dåligt humör. Man får liksom stå sitt kast. :)

Fast om man tränar lite till, så kan det till slut bli sån här kontakt. Spirou visar framtassarna på KM.  Foto: Louise Medman.

Ett annat exempel på regel-otydligheter är "hunden lämnar banan" = ekipaget blir underkänt/diskat. Jag var övertygad om att detta kunde man knappast råka ut för i Nybörjarklassen - eftersom jycken ju sitter fast i sitt koppel. Jag tolkar orden "hunden lämnar banan" att hela hunden har typ "rymt" från sin förare och stuckit till skogs, eller åtminstone från planen. Fast så är det tydligen inte; det räcker att jycken råkar placera en tass utanför ringbandet.

    Men... för en kopplad hund borde väl ändå det vara ganska omöjligt, kan man tycka.

    Nä, ´rå! För om skyltarna placeras mycket nära ringbandet så är det helt möjligt - om hunden inte ännu är tillräckligt tränad och gör en vid sväng runt skylten. Med andra ord, om hunden gör detta fel runt en skylt som råkar stå mitt på planen blir det bara poängavdrag, men gör hunden samma fel, samma vida sväng vid en skylt placerad tätt intill ringbandet så blir man diskad (om en tass råkar hamna utanför plastbandet). Jag finner det ologiskt eller som en tvättäkta "fälla".

Då kommer nästa fråga: ska det finnas "tvättäkta fällor" i Nybörjarklass?

    Personligen tycker jag det inte; för rookiehundar (och även rookieförarna) är nybörjarklassen svår nog ändå (med alla störningar runt om, nervositet etc).

    Om man nu ska jämföra andra hundsporter, så i agilityns klass 1, så ska det inte finnas några riktiga fällor (= i hundens naturliga "springlinje" ska det inte finnas hinder som ej ska tas). Däremot i klass 2 ska det vara 1-2 fällor, och i klass 3 tre eller fler. Fällorna ökas på gradvis. Sedan kan man givetvis diskutera vad en "fälla" egentligen är.

    Och inom lydnaden så finns det inga fällor överhuvudtaget (så vitt jag vet); om man presterar mycket dåligt vid nåt moment, så får man bara som sämst en ynka femma, eller om man totalklantar sig blir det en nolla - men bara i det momentet - man blir inte underkänd/diskad för hela alltet.

    Som ni kanske förstår så har jag och Pingu råkat ut för detta (hunden lämnar banan-underkänd, alltså). Jag brydde mig inte då, tyckte att vi ändå borde blivit underkända - med all rätt - med tanke på vår dåliga prestation. Det var då Pingu bland annat la sig ned i lugn och ro mitt på planen för att gnaga på en upphittad pinne :) Man kan i och för sig säga att han - mentalt - hade "lämnat banan".

    Jag hade gett mig in i leken, och jag tålde den, men jag tycker ändå att regeln är dum och ologisk.

Om man tränar en del, så kan det gå så här: Spirou rallylydnadsklubbmästare 2012.

"Om du nu tycker rallyn har så otydliga och dumma regler, så skicka in bättre förslag till regelrevideringen, då!", grymtar säkert en och annan surt. "Och kritisera domare..! Usch! Fy! Det får man inte göra!!! Man ska vara rädd om de stackarna som offrar sig för oss, så att vi får tävla och ha roligt. Och likaså måste man vara rädd om alla tävlingsarrangörerna som jobbar dag och natt för att andra ska få det bra! Nä, gör bättre själv istället för att kritisera andra!!!!!!!!!!... (oj, där tog bläcket slut på grund av alla ilskna ! :) )

    Ja, ja... Visst, fine. Lugn, lugn. Fast... borde inte det där om att tåla leken även gälla dom..? Hm?

Men titta!! Jycken kollar upp från marken!

Bilden togs precis när Pingu upptäcker att Louise tar foto på honom, linslusen. :)

Hur som helst så hoppas jag på den nya regelrevideringen, att de tar sig en lång funderare, tänker efter vad som kan hända därinne på banan, att de inte gör nåt hastverk (igen).

"Men om du nu tycker så illa om rallylydnad, tävla inte i det, då!", muttrar säkert nån, "låt oss slippa höra din klagan!" Nä, det tänker jag inte göra, strunta i rallyn, alltså; för anledningen till min  lilla protest är för jag värnar om den, jag vill dess fortsatta väl. :)

I torsdags var det det näst sista Sommarcupsträningstävlingstillfället. (aaahhh! vilket långt och trevligt ord, fast jag är inte riktigt nöjd, borde kunnat få till det i alla fall liiiite längre). Jag hade fått i uppdrag att fixa banor. På torsdagsmorgonen skrattade jag lite grann åt mig själv när jag la ned mina snart skrynkliga banskisser i jobbryggsäcken (ville dubbelkolla under dagen om dom "dög"). Det jag fnissade lite åt var att jag hade rivit ur tre helt vita pappersark ur en fådd anteckningsbok, och sedan hållt upp pappren mot datorskärmen och sen försiktigt, försiktigt kalkerat av mina påhittade banor (jag innehar alltså banritarprogram modell urgammal gratisvariant, men ingen printer).

    Proffsen använder numera sina I-Pads under banbygget - jag hade inte ens "nymodigheten" rutat papper. :) Fast å andra sidan, om batteriet skulle ta slut så funkar mitt orutade pappersark ändå. Hmpf!!

Först ut Blåbärsklassen (för jyckar som ännu inte har tävlat officiellt). Min tanke var att göra en enkel, klassisk "M-bana" (banan slingrar sig likt ett M) med sidbyten medan jycken forcerar böjda tunnlar. Banan hade två medvetna klurigheter: De tre första hindren stod inte på en helt rak linje plus att hindret innan målrakan (det högra benet i M:et) stod på ett lite längre avstånd = risk för vägran om föraren hade för bråttom mot målrakan. Jag menar, liiiite elak är jag i alla fall. :)

    Vänta! Jag ska kolla hur många som kom i mål.... *kollar resultatlistan*

Sammanlagt alla storleksklasser: utav 19 startande kom 9 i mål. Med andra ord, så är en simpel, vanlig M-bana svår nog för rookie-hunden. Det behövs inga extra svårigheter, utan störningen av att vara på (tränings-) tävling med publik, domare och nummerskyltar samt att köra en hel lång bana räcker liksom - antagligen både för hund och förare.

Hinder 1-3 är på en rak linje. Synvilla pga mitt fina ban-kartapapper har blivit lite buckligt (vilket också mycket väl kan hända en elektronisk I-pad.. eller inte, då).

Nästa klass, vanlig Hoppklass. Vi brukar ju på Sommarcupen köra växelvis en normalsvår bana (klass 2, typ) och en svår bana (klass 3-modell). Min tanke var att Hoppklassen skulle bli den svåra banan. Jag hade också i bakhuvudet att vi framför allt skulle slippa flytta på tunnlarna, så att banbygget skulle gå lätt och smidigt.

    Banan började med en trehinders hopp-raksträcka med långhoppet (som en liten smärre klurighet), och sen efter denna fartiga spurt kom... "idioten". Ja, ni vet den där träningsövningen då man kutar fram och tillbaka till vansinne med tvärnitar i vändorna. Hehe! Oj, vilka sura miner, rynkade pannor och trängsel under banvandringen. Hehehehe!

    När man sen väl kom ur "idiot-springandet" så hamnade man strax "ur asken i elden" med ett staket med en tunnel som låg och lockade förädiskt i linjen. Oj, vad det suckades!! Resten av banan var i princip att bara kuta på.

    Nu ska vi se utfallet... *resultatlista kollas*

Av 34 startande kom 15 i mål. Om jag minns rätt, så var nog den förädiska tunneln som ställde till det för de flesta. "Idiot-springet" där det mesta suckandet var under banvandringen gick för de flesta riktigt bra. Så det var lite "ur askan i elden", speciellt för alla hundar som älskar tunnlar.

Hinder nr 17 stod mer åt vänster i en "nästan-rak" linje med hinder nr 15-16.

Avståndet mellan hinder 13-14 var nog kortare än på kartan.

Sista klassen, Agilityklass. Den var ju tänkt som den "lätta" klassen. Hmpf! Det blev ju inte riktigt så. Eftersom vårt A-hinder är under all kritik, så bytte vi ut det mot en halvkort tunnel. Detta hinderbyte blev dock ödesdigert!

    Efter A-hindret skulle man runda ett hopphinder (ta det bakifrån), och för att göra det svåra ännu svårare, så låg ju en tunnelöppning i hundens linje och frestade lite vackert. Min tanke var ju under banritarstadiet att det inte skulle bli så väldans jättejättejättesvårt (bara jättesvårt) - om man har en jycke som är vältränad på kontaktfält - som man ju sig bör ha. Fast nu när det blev en tunnel istället för A-hindret, så blev det ju en helt annan sak. Och det tänkte jag inte på just då under banbygget. Klantfia! Jag skulle ändrat till att man skulle ta hopphindret framifrån och sedan göra en U-sväng tillbaka. Med den frestande tunnelöppningen var det ju svårt nog.

    Det var ändå flera som klarade av denna svåra klurighet galant! Kul och till och med riktigt vackert att beskåda!!

Den allra första svårigheten var dock efter balansbommen (andra hindret), där många hundar antingen hoppade kontaktfältet och/eller rusade in i fel tunnelingång (som jag så lömskt hade bestämt att den skulle ligga där och fresta alla tunnelälskande hundar). En anledning till att så pass många hundar slarvade med detta kontaktfält var måhända att flera förare hade så rackarns bråttom att visa rätt tunnelingång - och då blev hunden lite "lurad" att hoppa av för tidigt.

    Jo, det blev en till tunnelfälla efter slalom och ett hopphinder, där man inte skulle ta tunnelingången framför hundens nos. Min lilla tanke var att premiera alla som har hundar med självständigt slalom, och därför skulle ha "all tid i världen" att lotsa hunden på rätt spår och visa in i rätt tunnelingång.

    Förresten så var det lite "idiot-spring-stuk" även på denna bana.

Nja... så lätt blev ju nu inte denna bana - närmare tvärtom. Sorry! Men antagligen ganska kul och utmanande.

    "Ska hon säga! Hon som inte ens själv kutade banan.", tänker ni som var där. Nä, jag och Pingu körde vår egen alternativa väg (påhittad och utklurad under banvandringen precis som alla ni andra) eftersom Pingu ännu inte kan några balanshinder.

Okej, nu ska jag kolla resultatstatestiken...

    Utav 32 startande kom 7 (sju) i mål. Bedrövligt! Den banan fick inte godkänt från min sida! Alltså som den "lätta" banan på vår fina Sommarcup. Fast å andra sidan så diskade sig många frivilligt på balansbommen när deras jyckar skuttade så glatt över kontaktfälten. De valde alltså att ta om från början, så jycken (och föraren) lär sig, så det blir rätt på riktiga tävlingar - förhopp(!)ningsvis. Jag menar, det är ju precis det här som är det braiga med träningstävlingar; att man gör om, gör rätt i tävlingslik situation.

Den här bilden har inte mycket med saken att göra, förutom att det är en agilitytävlingsbana. Anledningen att jag valde just denna bild som "text-paus" var för att jag faktiskt hade glömt bort den. Gromit och jag tävlar på Solna-Sundbyberg BK (tror jag). Mats Nelson har fotat.

Det är lite klurigt det här att tänka ut banor... jag menar, om man vill få till det så att banan - eller i alla fall största delarna av den - passar alla ekipage (eller så många som möjligt), så att alla (de flesta) får något bra att träna på. Sommarcupen är ju framför allt en träningstävling.

    Banorna ska/bör ju vara så pass svåra att det blir en liten/större utmaning, men samtidigt får de inte bli så pass svåra, så att det känns oöverkomligt, för då är det stor risk att folk tappar lusten, och motivationen att köra agility. Man får inte skrämma iväg folk, ju! För då har man ju helt klart tappat vitsen med det hela.

    Fast det kluriga är ju att vi alla - och även hundarna - är olika; man tycker ju olika saker är olika svårt/lätt. Hur som helst så är jag nöjd med banorna i sig själva, men ingen av dom var den "lätta" banan. Just nu känner jag lite revanchlusta, att klura ut fler - bra - banor.

Som domare (och andra funktionärer) så får man även tampas mot vädrets makter - precis som brevbäraren; posten ska delas ut trots regn, storm och orkaner. :)

Jag fick sedan uppdraget att döma i small- och mediumklass. Jag har ju under årens lopp lärt mig att stå ut med att vara domare vid inofficiella tillfällen (såsom kursavslutning, KM etc). Förr i tiden riktigt avskydde jag domarrollen. Numera går det an, typ. Kanske jag till och med kan tycka det är både intressant och kul, just det där att man verkligen står på första parkett och får nöjet att beskåda så många duktiga ekipage, som klurar ut sina handlingslösningar på olika sätt under banans lopp. Man blir också liksom inbjuden att dela deras mödor, glädje och vinster, typ.

    Men dessa kontaktfält... De borde förbjudas!! Jag ser inte! Jag hinner inte se om det verkligen är en tass på eller inte. Så om jag känner mig osäker så kör jag hellre fria än fälla-stuket - och försöker hålla en konsekvent linje. Fast... en av jyckarna tycker jag är sååå fasligt ful, så den fick en femma ändå; där blev det hellre fälla än fria. *en stunds tystnad, av chock, av förvåning..?* Nääää! Jag skojar bara. Alla fick samma bedömning oavsett skönhetstatus. :) :) :)

Vad jag har lust att sätta hit en bild på en riktigt ful hund, men... :)

Det gnälls ju en hel del på domare och banor på Fb etc - och så gnälls det på att det gnälls: "Vi måste vara snälla mot våra domare och tävlingsarrangörer, så de inte lägger av!", skrivs det lite då och då.

    Mmm. Det stämmer, vi måste vara snälla, och visa förståelse, respekt... men samtidigt så måste även domare etc vara "snälla" i sin tur. Jag anser att en bra domare vet vad han/hon vill, är kunnig i sitt gebit samt är mycket lyhörd, men kan argumentera för sin sak.

    En bra domare är medveten om att han/hon är i en utsatt position; att folk kan (i sin nervositet eller besvikelse över dåliga resultat?) ge ganska hård kritik, och också kunna hantera detta, att inte ta det för personligt. Det borde ingå i domarutbildningen, men det kanske det gör? Vad vet jag? Samma sak är det egentligen även med instruktörer, tävlingsledare, funktionärer... egentligen allt där man på något sätt "sticker ut" från den stora gråa massan.

    Jag minns en inofficiell agilitytävling för mååååånga år sedan (jag tävlade med Keaton), där en domar-rookie dömde. Jag råkade höra efter loppet hur han beklagade sig till en kompis: "Aldrig mer! Aldrig mer jag ställer upp som domare!!" Han hade visst fått en del kritik, som var mer eller mindre hård. Jag tyckte synd om honom.

Det är inte lätt att döma. Det är något som de tävlande borde veta och förstå. Jag försöker dra mitt strå till "domar-förståelse-stacken" genom att på agilityfortsättningkurserna låta (tvinga?) kursdeltagarna turas om att få vara i domarrollen när vi kör banor. Efteråt brukar kursdeltagarna spontant påtala hur knepigt det är, att man liksom inte har tid att tveka - och att det är väldigt kul att iaktta ekipagen på "första parkett".

Sticker man ut huvudet får man liksom skylla sig själv.

Äh, sluta tycka synd om domarna nu. De får väl för sjutton skylla sig själva om de är så dumma och ställer sig mitt på planen alldeles ensamna och övergivna. :) Hur gick det för Pingu på Sommarcupen?

Okej... Jo, tack, det gick bättre än förut. Vi åstadkom en disk, disk och en disk. :) Förbättringen var att Pingu inte fick tillfälle att "mingla" med publiken en endaste gång, Fast det var med stor hjälp av framför allt Catherine, Anneli och Rosie, så lyckades inte Pingu med sin banrymmarstråt. Tack för hjälpen!!

    I Blåbärsklassen råkade han ta en tunnel åt fel håll (om jag minns rätt) efter ett litet "publikmingelförsök", men jag brydde mig inte eftersom vi kom in i ett bra flyt.

    I Hoppklassen lyckades vi till och med att köra ett felfritt slalom. Och i Agilityklassen (där vi körde helt egen väg) så toppade vi med att köra lite skikthandling (hinder 6, 5, 4 medan jag stod på andra sidan tunnel 3). :) Han har faktiskt ganska bra hindersug, lillgrabben!

Lite komiskt tyckte jag det var när jag tar ut Pingu ur hundburen och han voffar och gläfser hysteriskt, och nån säger: "Han är laddad!" Jag antar att man menade att han var taggad för att köra agility, men det komiska var att lillkillen voffade - åt andra hållet, mot några söta svartvita jyckar. Pingu tror nämligen nu (önsketänker) att alla svartvita hundar i bordercollie-modell är löptikar. :) Det är inte lätt att vara liten.

Pingu tjuvstarta? Nä, aldrig!! :)

I Hoppklassen så tjuvstartade han, men jag såg mellan fingrarna. Det är lite knepigt det där, att fatta beslut, så där bara. Anledningen att jag släppte igenom tjuvstarten var för att han faktiskt ville köra banan trots hans förälskelse i svartvita BC. Om jag hade brutit, så fanns det en överhängande risk att han skulle flyga iväg till sin käraste istället. Det gäller att välja sina strider, typ. Men tjuvstarter får inte bli en vana! Så jag var väldigt på i Agilityklassens start. Han var på väg, men där fick han tji!

Jag blev förresten lite glad över att nån tyckte att jag tränade honom bra. Det var kul!! :)