... Vad jag inte visste då var att Buster somnade in för gott två dagar före min nästa hunds födelse...
- Åh! Vilken söt valp ... Vad heter han? Keaton...? Är det efter Buster eller?"
- Jo, det är det!", svarade jag varje gång jag fick frågan. Fast jag menade mest efter min hund Buster - inte stumfilms-komikern.
Ja, vad säger man... När jag nu (aug. -08) funderar hur jag ska beskriva honom blir jag rörd. Jag ser knappt skärmen framför mig för mina tårfyllda ögon. Han är, och symboliserar så mycket... Och han själv är helt oberörd och cool: "Vadå?! Det ska väl va så här! Allt är bara bäst. Inget spelar någon roll. Livet är... Det är bara att gilla läget, och göra det så behagligt som möjligt. Finns det även några tennisbollar i närheten så är lyckan fullkomlig!"
Ja, så skulle nog Keaton filosofera... Om han nu skulle kunna det. Han är en hund - en mycket klok (nja... ) och vis hund. Ja, nu när han är 13 år, ja. (2008)
Keaton poserar framför sin födelsedagspresent; ett bollhav fylld med tennisbollar. :)
Som unghund var han odrägligt jobbig. Jag slet mitt hår. Jag svor. Jag skrattade också högt åt hans infall och klurigheter. Ibland var jag även otroligt stolt...
Järfälla, valputställning inomhus.
Jag är ingen bra handler. Vare sig när det gäller att visa hund eller att beräkna tider. Efter kvalité-bedömningen trodde jag att jag hade gott om tid för rastning. När jag sedan lugnt kommer in igen genom dörren, så ropar en okänd kvinna upprört på mig: "Skynda dig! Du ska in nu!!" Jag skyndar att byta till utställningskopplet och rusar in i ringen. Om jag minns rätt så blev Keaton BIG-valp 2:a. Efteråt letade jag upp den vänliga kvinnan. Jag undrade hur i all världen hon visste vilket utställningsnummer Keaton hade? Hon svarar med eftertryck: "Ja men... Den hunden lägger man märke till!" Jag ser förvånat ner mot min valp. Vad har jag egentligen i snöret? (En tid senare fick jag reda på det: Keaton fick cert vid 10 månaders ålder. Det är förresten en historia i sig själv...)
Keaton, här 13 år.
Agilityuppvisning hemma på brukshundklubben
Keaton, (då något år gammal), är ökänd för sin olydighet (!) uppe på klubben. Jag själv däremot vet ju vad han egentligen kan - det är bara det att det är aldrig någon annan närvarande när allt klaffar. Det var min tur att starta. Precis när jag har tagit av halsbandet på Keaton, så ser jag att den föregående hunden råkat slå av en slalompinne. Jag kommenderar Keaton att ligga kvar medan jag rusar in mot slalomet. Samtidigt som jag sprang in, gjorde en träningskompis samma sak. När vi står där ute på banan och fixar pinnarna så frågar hon mig: "Men... Det är ju din tur nu. Var är Keaton?" Jag svarar lugnt: "Han ligger därborta vid starten!" Min kompis ser bort mot starten, och svarar förvånat efter en stunds tystnad: "Och han ligger KVAR!!"
Det finns så många Keaton-historier. Bland annat när vi gick en spår-kurs, där instruktören nästan helgonförklarar Keaton och hans spårtalanger. "Matte däremot...", instruktören skakar uppgivet på huvudet, "... Hon... Hur kan man gå vilse på en stubbåker, använda en huggorm som slutapport... Ja ja... suck! Hunden däremot... !", instruktören får ett varmt leende över hela ansiktet när han ser på Keaton.
(Jag hade bestämt redan flera meter i förväg var jag skulle lägga slutapporten (tennisboll). När jag böjer mig ned upptäcker jag huggormen som ligger och spanar surt på mig ett par meter ifrån. Jag var övertygad om att ormen skulle flytta på sig, så jag la dit tennisbollen. Denna envisa orm, var tydligen lika envis som jag - den flyttade sig inte.)
Ja, om Keaton hade haft en annan matte, så hade han säkerligen varit typ multi-champion!
Hur kunde jag glömma den bästa Keaton-historien - den som förändrade mitt liv (!):
Den 10 jan -02 kl 9.00. Jag hade försovit mig som vanligt - är på uruselt humör (som jag vanligtvis är runt jul-tider. Hatar julen). Jag lastar in hundarna i bilen för att åka till jobbet. Baloo har trasslat in sig i sitt koppel. Pga mitt urusla humör och att jag är stressad, så lyfter jag bryskt upp Baloo i luften för att kopplet ska trassla ut sig själv från hans ben. Baloo uppskattar verkligen inte min oförskämdhet - han morrar lite lätt i protest. Jag bryr mig inte. "In i bilen!", kommenderar jag honom surt och argt. Han hoppar snabbt in.
Jag drar bryskt av stackars Keaton halsbandet, och kommenderar honom lika surt - varav han vänder på klacken (tassen), och går/linkar raskt ifrån mig. Han har lågt huvud och svans. "Stanna!", kommenderar jag - men han liksom inte hör mig - han bara travar ifrån mig, ut mot gatan. Jag blir överraskad av att han inte lyder mig. "Stanna!", säger jag igen - utan resultat.
Ute på gatan är det livlig morgon-trafik och plogbilar. Keaton travar raskt ned mot centrum. Jag går efter. Efter korsningen Bergav/Storängsv ser jag inte vart han tar vägen. Jag frågar dom vid Hundcity, som håller på att packa in varor, om de sett Keaton. Nekande svar. De hjälper till att leta. Jag går ner till Skutan, innecentrum, där jag och hundarna jobbar, för att se om han möjligtvis har gått till jobbet. Men icke! Jag ringer min syster, sedan går jag hem igen för att kolla om han är där eller vid bilen.
När jag precis är på väg att ringa polisen, ser jag en polisbil stanna till på gatan bredvid. De talar lite kort med en äldre man. Jag springer dit. Innan jag kommit fram avslutar de samtalet. När jag springandes möter mannen, frågar jag om han har sett en brun/vit hund. "Det sitter en sådan i polisbilen!", svarar han lugnt.
Keaton satt i baksätet på en svart sopsäck. Han kollade lugnt ut genom bilrutan åt andra hållet. Hur lugn och cool som helst! Poliserna frågar ut mig varför han var lös och bortsprungen. De hade hittat honom liggandes på en villa-väg (som vi ofta promenerar på) inte långt ifrån vår lägenhet. De hade först trott att han hade blivit påkörd. Men de hade inte hittat några skador. Frågan är om Keaton låg där på vägen deprimerad - eller om han bara rullade sig i snön och njöt.
Hur som helst dessa 40 minuter han var borta var de värsta i mitt liv (hitintills i alla fall). Vad mycket man hinner tänka på 40 minuter: Påkörd, kidnappad, ond och bråd död, aldrig någonsin få träffa honom igen. Vetskapen att han var olycklig när han rymde tärde mest. På något vis skulle det "kännas bättre" om han dog lycklig jagandes någon katt eller nåt. Nu hade han ju typ rymt till skogs för att Matte har varit dum!!
Efter den dagen slutade jag med att stressa - för min hunds skull!!!
Det hände dock någon gång att jag fick återfall i mitt stressande, eller att Keaton missförstod när jag enbart skyndade mig. Då kunde han, (om vi var inomhus) lägga sig platt ned på golvet och se mycket olycklig ut. Eller om vi precis satt oss i bilen, (han brukar sitta på passagerarsätet) så ställde han sig bestämt med frambenen i mitt knä, och la huvudet tungt och bestämt över min vänstra arm eller axel. Han lugnade ned mig med milt våld innan vi startade bilfärden.
Förstår ni nu varför Keaton betyder så mycket för mig?
Min Keaton har åkt polisbil! :-)