Keatons syster Ediths son.
Av alla mina hund-inköp, så var detta det minst övertänkta. Det hade funnits planer att avla på Keaton, men p g a allergi och att han är bärare av fucosidos, så blev det självklart inte så. Om Keaton hade fått valpar hade jag ju "behållit" en. Nu fick jag reda på att Keatons syster skulle ha valpar - och jag kunde bara inte missa detta tillfälle. Naiv som jag var, trodde jag att valpen skulle bli lik sin morbror. Pyttsan!! Keatons raka motsats är nog en bättre beskrivning av Spirou. Nja, nu tar jag i lite. Eftersom jag framför allt håller på med agility, så har Spirous långsamhet stört mig en hel del. Det är inte kul när man hela tiden får springa före och försöka peppa honom - Agility betyder SNABBHET/VIGHET. Om jag är snabbare än hunden - då är något galet...
Hans slöhet (som har berott mycket på hans sköldkörtelrubbning. Jo! Vi har dispens för tävling.) har gjort att jag nog inte har givit honom den "credit" han egentligen förtjänar. Nu vid sex års ålder (2008) har han växt till en mycket ståtlig springer-herre. För tillfället är jag lite ny-kär i honom. Hans spår-talanger borde jag helt klart utveckla. Han är minst lika duktig som morbror Keaton, fast därtill mer noggrann (han far inte iväg likt en tornado genom ris och snår).
Det finns faktiskt inte så himla många Spirou-historier... Jo, det förstås... Hans envisa och lyckliga inrullningar i platta tunneln när det är varmt ute. Han trasslar helt självmant in sig i släpet! (till min stora förtret...)
- "Ja, du Matte...
Du ska inte tro att du alltid får som du vill!"