Jag får inte glömma Didrik, som bodde hos oss i cirka två år. Hans riktiga familj fick mycket allvarliga allergi-problem. Didrik hade precis blivit 12 år när han flyttade hem till mig (januari 2002), och han hade curshings syndrom. En dag stod han där utanför dörren med sin mat-skål i munnen. Baloo, också 12 år (det skiljer tre månader emellan dem), och Keaton välkomnade honom hjärtligt... men inte den tre-åriga Pitbullpudeln Wilbur Fulsvans! Han mobbade stackars pudel-farbror. Han fick inte vara i soffan, han fick inte käka hästskit (inte för mig heller i och för sig) och alla, jag menar alla kottar i skogen var Wilburs. Fast Didrik-stackarn visade vit fredsflagg, så skulle Wilbur sätta dit honom. Tills matte kom till undsättning. Nu överdriver jag något. De slogs kanske tre - fyra gånger. Sedan var det slutfightat!

Två Didrik-historier:

Innan jag hade fått upp staket runt min stora tomt, så lyckades Didrik rymma. Jag gick runt och oroligt letade efter min inackordering. (Usch, vad hemst om jag hade fått lov att ringa till hans riktiga matte, och ge beskedet att hennes älskade hund är borta.) När jag för tredje gången återvänder hem för att kolla om han själv har hittat tillbaka, så står han där uppe på altanen med en halv falukorv i munnen med saliven drypande ur mungiporna. Han väntar ivrigt att jag ska släppa in honom, så han kan i lugn och ro käka upp sin egenhittade skatt. Undrar var han hade hittat falukorven. Han fick i alla fall inte äta upp den. Jag bytte ut den mot en näve godis.

Det sista året så såg Didrik ganska illa. Det såg mycket lustigt ut den gången han tiggde godis av en björk. (Så lång, och definitivt inte så smal, är jag då inte.)

Baloo, Eskil (storpudelvalp, Didriks "lillebrorsa") och Didrik själv med lilla valpen Keaton i förgrunden.

Jag minns så väl denna promenad. Vi hade varit på "Kanalens dag" med allt folk, musik samt liv och rörelse. Lilla valpen Keaton var trött, men vägrade att somna i famnen - han skrek likt en papegoja. Så vi gick därifrån, mot tystnadens lugn och ro, satte oss i gräset, la valpen på min tröja - han somnade direkt. Och sen kunde vi fortsätta vår promenad - med en sovande Keaton-valp i famnen.