"Klok som en pudel" och "Dum som en spaniel" - jag har de två ultimata  hundraserna.  

Jag förstår varför dessa uttryck har myntats. Inte för att det verkligen är så - utan för att det kan vid första intryck verka vara så.

    En pudel är alltid med. Den har koll på precis allting. Vid till exempel bilfärd, så reagerar pudeln omedelbart om man plötsligt svänger in på okända vägar. "Vart är vi på väg?", forskar pudeln noggrannt genom att spana ut genom fönstren och att sniffa i luftuttagen. Det kan vara svårt att försöka lura en pudel. Du hinner knappt med det. "Vad håller du på med?!", kollar pudeln blixtsnabbt och misstänksamt.

    En pudel litar inte fullt ut på sin ägare. Ex. på skogspromenad: "Ja, jag förstår visst att du vill att jag ska balansera på den där plankan över diket. Men hur är konstruktionen egentligen - är den stadig och tillräckligt bred? Jag ska kolla själv först - sedan kanske jag gör det. Du vet att det är blött därunder i diket. Jag tänker inte riskera bli blöt om tassen!"

    En springer spaniel är cool - "Jag e med på allt! Du vill att jag ska balansera på den där plankan - okej! Oj! Den gick av. Äh! Jag försöker igen. Nu kanske det går... Vart tog plankan vägen egentligen? Schysst dypöl förresten!! Plask! Plask! Rulla! Dyka!!

    Har en spaniel bestämt sig för något gör den det. Det spelar inte det minsta roll om det är taggiga snår eller tegelväggar i vägen. "Jag ska ha tag i bollen! Vad det tar emot! Eh! Strunt samma - det e bara att ta i lite mera. (Tegelväggen och taggsnåret forceras nu utan tvekan.) JA! Där fick jag tag i bollen. Yes!!" "Titta matte! Här är den. Vad gör vi nu?", undrar den sedan förväntandfullt. (Slicka såren gör man sedan när man har kommit hem.)

Ja, vilket är smartast? Att vara försiktig och noggrann (och kanske riskera att missa tillfället) eller att bara köra på som en ångvält och hoppas att det går (och att riskera att man dör på kuppen efter slutfört uppdrag).

    För ett antal år sedan gjorde jag en test (ganska ovetenskaplig) med mina då två hundar, Baloo, mellanpudel och Buster, springer spaniel. De skulle lära sig en ny konst - att öppna med nosen en dörr som står på glänt. Jag gjorde exakt likadant med de båda. De fick även exakt lika mycket tid var. Gissa vilken som lärde sig först. Jo, springern. När "tävlingen" nu var över, bytte jag inlärningsmetod, och då fattade pudeln direkt. Kanske hade han fattat snabbare om jag hade börjat med den senare metoden. Fast det pudeln nog förlorade mest på var att han kunde så många andra konster sedan tidigare. Han gick igenom hela reportuaren när han inte fattade vad jag ville. Det slösade bort ganska lång inlärningstid! (Han kunde många konster.)

2008