Den fantastiska Wilbur!
Eller när jag är sur på honom: Wilbur Fulsvans!
Hur kan man välja en valp, som hemma hos uppfödaren med 20 års erfarenhet, lyckas med bedriften att rymma från den rymningsfria valphagen - två (2) gånger?! Hur kan man välja en valp som inte bara har intelligens för det, utan även har viljan att helt ensam rymma ifrån mamma och syskon ut till den stora okända världen?! Denna egensinniga hund skulle jag alltså ha till agility, som bygger på att vilja samarbeta mot samma mål!
De första fem åren var Wilbur en notorisk rymmarhund. "Vadå? Jag erbjuder bara mina tjänster som avelshane. Jag är ju vacker!", viftar Wilbur överlägset på svansen. Nja, så himla vacker är han nog inte, Fulsvansen, eller... När han var på rymmen, var det absolut inte lydnad som fick honom att komma hem igen, utan man fick klurigt överlista honom.
Varför jag kallar honom för Pitbullpudel? Jo, som liten valp muckade han lite då och då gräl med andra mycket äldre hundar. "Vadå? Vill inte leka... Nu ska du, gamla kärring, leka med mig... Annars biter jag dig!", hotade han efter att de avvisat hans lekinviter (en gång en groendaltik, en annan gång en norfolktik, bägge cirka 5 år). Han gjorde samma sak mot en rottweilertik, 4-5 år. Fast då räckte det faktiskt med ett bestämt "Voff!" från tiken, så rusade Wilbur tillbaka, och satte sig "lugnt" intill mitt vänstra ben. "Eh... Jag ska nog kolla in åt andra hållet nu... Vadå... Nej... Jag har suttit här bredvid min matte hela tiden... Ja, just det ja...!"
Det var också en liten sheltie-herre som hade pondus nog att läxa upp Wilbur. Sheltien genomskådade Wilbur genast, och fick honom att ligga still platt på marken.
Wilbur var annars en hund som kunde slåss enbart för det stora nöjets skull.
Vintern 2004 förändrades Wilbur plötsligt. Han slutade att fanatiskt rymma, han som annars inte var kelig av sig, blev en gosig knähund och han blev lydigast och lyhörigast av alla mina hundar. Det som hände runt denna period var att vi hade gått en (1) privatlektion hos en proffsinstruktör, jag hade rakat ned pälsen på honom och att Baloo, Wilburs idol, hade gått bort med följd av oro och spänning i flocken. (Didrik, Baloos "halv-kusin", som bodde hos oss som inackordering hade även han lämnat oss. Sex veckor efter Baloos bortgång.) Jag vet inte vad som förändrade Wilbur. Kanske det var en mix av alltihopa plus hans ålder.
Wilburs liv är kantat av äventyr, olyckor, skador, epilepsianfall och ett och annat slagsmål. Tryggheten i livet är dock matte - henne kan man lita på... Eller...? Det finns förstås massor med Wilbur-historier. En av dem var hans valp-projekt med toarullen i toarullshållaren hemma hos min bror. Wilbur smög själv in i badrummet och efter ett par dagars nyfiket forskande och envist arbetande lyckades han få loss den. Stolt bar han bort den halvfulla toarullen till trappan för att sedan släppa den. Dunk! Dunk! Dunk!, rullade den ned för trappan, med Wilbur lyckligt skuttande tätt efter... Ytterligare en pryl till hans skattgömma i hans tillhåll!
