En helt vanlig dag på jobbet:
Grompan och Spirre ligger och sover i godan ro medan deras matte jobbar och sliter. Plötsligt kommer matten, jag alltså, på att det är "Gromit-kissa-dags". Snabbt slinker jag ut med Gromit medan Spirou får vänta inne.
Ett par minuter senare kommer vi tillbaka igen. Spirou sitter uppe på avsatsen och spanar.
Här visar Gromit att han faktiskt kan konsten "sitta kvar alldeles själv" utanför disken. ;)
Nu kommer lite alldeles dagsfärska bilder - tagna av min magnefika mobil som ger så fina bilder med djup och färgstark skärpa.
På dagens promenad var hundarna helt galna! De var totalt osynkroniserade. De skulle lukta och undersöka åt tre olika håll samtidigt. Mycket irriterande! Gromit hade flexikopplet, och han for som en skottspole än åt det ena hållet än åt det andra. Han var verkligen som den där pippin i djungeln från Kalle Anka på julafton. Det gäller att vara beredd att parera med kopplen så inte alltihopa - jag, hundarna och alla koppel - blir en enda stor megaknut där en tass sticker ut där och en vante där och en mattefot där och ett spanielöra därborta.
Det är dock en sak som är totalförbjudet vid koppelpromenad - speciellt när man är i flexikoppel - och det är att rusa bakom mattes rygg, och det vet faktiskt mina jyckar - för det mesta! ;)
Fast stundom (!) så var alla blickstilla! Då var det löptiksdoftfläck som skulle undersökas - mycket noggrant. Sedan löptiks-smackade de alla tre i kör. Sen - plötsligt! - rusar alla tre bestämt över vägen och börjar undersöka nån doftfläck där. Sedan "smack-smack-smack" osv. *suck*
Till slut lyckades jag komma ifrån löptiksspåret. Då började Gromit sitt innovativa godistiggeri. Vi går i lugn och ro i samlad tropp på vägen som går längs järnvägen. Jag tittar nyfiket åt höger, mot ett nybygge medan vi går framåt i rask takt.
Plötsligt ser jag i ögonvrån att Gromit kastar sig ut i kopplet ut mot vänster! Instintivt reagerar jag - allra helst eftersom han är i flexikopplet. Min första tanke var att det var kattjakt eller liknade på gång. Men icke! Han skuttade.. eller rättare sagt... försökte skutta upp på en sån där bred "stolpe" som håller upp eltrådarna till järnvägen. Gromit ville med andra ord få till att matte bjuder på godis. Dum som jag är, så kan jag inte låta bli att belöna Gromits påhittighet, så han får sin vilja igenom. Fast jag fick lov att skynda mig på - eftersom tåget var på ankommande. Det finns nämligen inget staket på denna sida, och flexikopplet räckte helt klart ut på rälsen. Inte för att han egentligen hade någon anledning att plötsligt - mitt i godisutdelningen - skulle rusa bortåt, fast man vet aldrig!
Sedan resten på promenaden var det godistiggeri som gällde. Här ansåg Gromit att denna lilla bergknalle var en utmärkt upphöjning som gjord för godisutdelning.
Eller vad sägs om denna upphöjning till "godissten"? Pampigt värre ska de´ va´!!
"Kan brevlådan tigga godis, sä kan jag!", ansåg Gromit, och skuttade vigt upp på de utlagda knöggliga stenbumlingarna.
Wilbur visade att han kunde skutta upp på stenbumlingshögen han me´!
Här visar Gromit en vanlig ordinarie godissandlåda. Den stod bakom en bred ek, så jag såg den inte först - men det gjorde Grompan! När jag kom "eftersläntrande" fem meter senare, så satt Gromit och väntade uppe på sandlådan.
Haha! Vad sägs om detta godistiggeri, då?! Upphöjning som upphöjning - då ska man ha godis när man har tassarna uppe på! Så det så!! :)))
Observera att det är Gromit själv som är finurlig på att hitta godisutdelningsställen. Jag gör inget annat än att falla för hundarnas påhittighet. ;)