Mina träningskompisar Katta/Zero/Lazy och Tomas/Lakritz - tokstollarna - de bestämde att vi skulle träna idag - KLOCKAN 10!!!! (på förmiddagen.) Mitt i natten, typ! Gissa vem som blev sen..? Jo! Monica/Bimbo/Glidden! Bimbo är Zeros syrra, och de skulle också hänga på. Fast... När undertecknad dök upp - sisådär en timme för sent (vilket var betydligt senare än M/B/G) - så visste jag förstås inte, att jag inte var ensam om det där med att misslyckas att få till det med tid o sånt. På något vis är fam. Monica/Bimbo/Glidden försening mer förståelig, eftersom även barn och barnets far var med på träningen. Och man vet ju hur långsamma fäder är att göra sig i ordning. Eller... var det barn... hm.
Vi hade i alla fall åkt upp till Domarudden (friluftsgård) för bl a spårträning. Jaha, där kom Gromit o jag en timme för sent. Vi blev genast inringade av fem aussies! Det kändes lite ruggigt, faktiskt! Näh! Inga sura miner där inte!
Visst känns det skönt med träningskompisar som tar en som man är. Man trivs ihop, man lite hjärtligt retas, man hjälper varandra och ger varandra råd o tips. Det roliga är också detta att vi, Katta, Tomas o jag, är på en del sätt så olika; En tävlar i lydnads-elit, och som även har höga tävlingsambitioner i agility (är dom i trean redan eller hur är det?). De tränar typ dagligen - väldigt ambitiösa. Sen har vi den andra som även hon har höga tävlingsambitioner, men hur är det med tränings-tillfällen egentligen? Det är inte alltid lätt att pussla ihop hundträningstid med familj o barn o sånt. Sedan har vi undertecknad igen... Ja, inte har jag några höga tävlingsambitioner i alla fall - och träningstillfällen... Eh... Ja, ja... Huvudsaken är att man har kul och trivs tillsammans!
Vi har alla tre även våra personliga egenheter till exempel: gnällspik, total improvisation utan någon (tillsynes iaf) närmare tanke och tröttsam slöhet med alldeles för mycket "kan själv!". Ni får själva gissa vem som har vilken egenhet... ;)
Jag läste i Marie o Xits dagbok att de också hade spår-tränat idag: "behagligt tempo", tror jag att det stod om Xits prestationer. Ja, Gromits tempo var ALLT ANNAT än behagligt - jag trodde jag skulle slå ihjäl mig, där jag blev dragen över stock och sten! Lite då och då fick jag lust att helt sonika hugga tag i en trädstam för att få chans att hämta andan! Gromit fick som högst två meter lina att röra sig på. Trots detta for han runt och slog fram och tillbaka. Han hade nosen mer i luften än i spåret. Det verkade nästan lite som att när han blev tvungen att "vänta" på mig, så kollade han "under tiden" in skogens vilt-vittring. Fast på något märkligt vis så "spårade" han rätt, och fann sin boll som var slutapport. Och för en gång skull blev han glad för fyndet, och släppte självmant mina spår därifrån.
Jag kanske borde börja lägga in fynd även i spåret för att få ned farten (undrar om det fungerar?) eller lägga godis i spåret eller lägga mycket längre spår. Kanske till och med "göra rätt", och börja med spårpinnar. Fast det tar lite emot, faktiskt. För då blir det för mycket på riktigt. Och då måste jag ju lära in det också. Ja, just det!
Vi tränade även lite fot och sånt där. Nu gick han faktiskt fot flera steg! De´ ni!!
Jo! Förstås glömde jag kameran, så jag har tyvärr inget bildbevis...
Ja, så här snabb var han i spåret - hur sjutton ska man då hinna med?!
Just det! Vi, Keaton, Wilbur, Spirou, Gromit o jag har fått en liten "utmärkelse" av Karin o Etza. Tackar för det! Det var meningen att man skulle kopiera och lägga in det här, men jag får inte till det, så därför hänvisar jag istället till snälla Karin o Etzas blogg. Ett litet klick - så "flyger" ni dit. Fasten seatbelts!