Härom kvällen gjorde jag min dagliga blogg-runda. Då gick jag in på en hemsida som jag ofta förr om tiden läste, men som jag numera har av olika anledningar "glömt bort". Där var ju världens diskussioner. Va spännande och underhållande!! Det mest fascinerande är dom mänskliga beteenden. Det fanns inlägg allt ifrån dom som helgon-förklarade personen ifråga: Allt han/hon gör är alltid bäst och rätt, till dom som förkastade allt som han/hon gör. Enbart några få stycken kunde se något mellanting.
"OM ALLA TAR SITT ANSVAR!", förkunnade några stycken, med tryck på "alla". Min erfarenhet är att dom som gör sådana uttalanden som ovan, oftast menar "alla" utom de själva! Det är lite lustigt. Det fick mig att tänka på detta:
För länge sedan hade vår hundklubb enbart fem (5) stycken agility-hopphinder. Det var inte lätt att hålla kurs, men det gick. Faktiskt! Lite då och då hände det att någon kursare sa: "Ja men, det kan väl inte vara så svårt att bygga lite hinder!". Till slut blev jag så trött på detta uttalande, så varje gång det sades svarade jag med ett rappt: "Ja men va bra! Då kanske du kan fixa till det!!" Det var INGEN som gjorde det....
Och vad menas egentligen med "att ta sitt ansvar"? Det kan tolkas lite olika...
Det får mig att fundera på alla de som berättat för mig, att när de skulle träna agility med deras älsklingar, så har all deras träning blivit spolierad för att "någon glömt eller struntat i" att t ex sätta dit stagen på balansbommen. "Min hund sprang ju bara upp - och blev jätte-rädd när bommen svajade som en svikt-trampolin. Nu är han/hon livrädd för balansen. ALLT ÄR FÖRSTÖRT, FÖR ATT "NÅGON".... !"
Är "att ta sitt ansvar" att själv först kolla hindren, innan man låter sin lydiga hund forcera dom? Jo, då! Jag har själv många gånger gjort samma misstag, men jag (bror Duktig) har alltid istället svurit för mig själv: "Va dum jag är! Jag skulle ju kolla först ju!!! Slarv-Fia!
Min "att ta sitt ansvar-filosofi" är följande (Jag vet att det finns brister, men jag är faktiskt bara en vanlig människa - fast jag är hundägare):
Med detsamma du tar ut din hund utanför dörren, så löper den en större risk att utsättas för smitta, ohyra eller olyckor än om man stannade hemma. Fast nu så är det inte heller så nyttigt, vare sig fysiskt eller mentalt, att ständigt vistas inomhus. Så att gå ut är en risk man, mer eller mindre gärna tar. Man kan ju numera få ett ganska bra skydd genom att vaccinera, droppa ohyra-medel (visserligen utsätter man sin älskade hund för gift - det är som att välja mellan pest eller kolera) eller så ser man till att man har mycket god lydnad på sin hund (lydnad kan många gånger förhindra att olyckor händer).
Om man låter sin hund att besöka tävlingar/prov, utställningar eller hundkurser, så löper ens vackra och älskade hund en ännu större risk att utsättas för sjukdom, ohyra eller olyckor. Är det då att välja att avstå att besöka dylika platser ett sätt "att ta sitt ansvar"?
Nu så är det säkert några som förgrymmat ställer sig upp, och ryter åt dator-skärmen:
"MEN HALLÅ!! JAG HAR VÄL LIKA RÄTT SOM ANDRA ATT GÅ KURS, TÄVLA OCH STÄLLA UT!! Om ALLA TAR SITT ANSVAR,DÅ...!
Lugn.. Lugna ned dig lite... Så ja! Sätt dig ned. Har du lugnat ner dig nu? Bra...
Jo, i en perfekt värld skulle det vara så. Fast vi är inte mer än människor - trots att vi är hundägare. Det händer att tiden plötsligt går så fasligt fort (Oj! Vaccinationen.. ) eller att man har för mycket att göra, så man missar att se den första symptomen på ohyra eller sjukdom. Eller man kanske inte ännu har kunskapen!
Om man har haft oturen av råkat ut för någon hemskhet, såsom svår sjukdom eller skada, så är det lätt att man blir, förlåt uttrycket: paranoid, så att man tycker sig behöva, förlåt igen: överbeskydda sin mycket älskade hund. Det är förståeligt. Mycket förståeligt!
Att välja att avstå att tävla, eller att starta en egen hundkurs enbart med männsikor man litar på, är det ett sätt "att ta sitt ansvar"?
Det är ändock bättre att använda sin egen intelligens, än att kräva att andra använder sin!
(Obs. att jag inte "kräver" att ni ska använde er intelligens... Ni får göra som ni själva vill.)
Slutligen vill jag berätta en händelse för länge länge sedan...
Det var när jag endast hade en hund, Baloo, så det måste vara innan 1994. Baloo var född 1990, och han var inte valp, så det måste vara någon gång mellan 1991-93.
Baloo hade ännu inte förstått att det finns hundar som INTE gillade honom. Hundar som INTE tyckte om att leka med honom. Baloo var med andra ord olydig - han kunde rätt som det var, smita iväg till andra hundar. Eftersom jag ville kunna ha honom lös, försökte jag träna honom.
Denna dag tränade han och jag "fritt följ" uppe på hundklubben. Eftersom vi var ensamma på planen, vågade jag ha honom helt lös. Baloo gick som ett tänt ljus tätt intill mig. "Han fattar! Äntligen har han blivit lydig!", tänkte jag mycket naivt. Jag ser nu i ögonvrån en kvinna med tre stycken italienska vinthundar komma runt kröken från den bakre planen. Baloo stirrar blint på mig. Eftersom jag inser att även Baloo måste se hundarna, men väljer ändå att se på mig, så inbillar jag mig, naiv som jag var, att nu helt PLÖTSLIGT har Baloo blivit typ lydnadschampion! Helt fel!! Utan den minsta förvarning, rusar Baloo bort mot de andra lösa hundarna. Jag ryter åt Baloo - han stannar upp. Han står där mitt emellan oss, och funderar: "Vilka ska jag välja: Matte (lite små-tråkig, fast gott godis) eller tre små-hundar (rätt höjd, ser snabba och kvicka samt roliga ut)!". Ja, ni förstår nog vilka han valde... En liten kort kalabalik utbröt. Men alldeles strax så sitter Baloo stilla intill mig (kopplad) och kvinnans tre hundar stilla bredvid henne. Fast...
Nu utbröt istället människornas stor-gräl...!!!
"DU SKA INTE HA HUND LÖS, NÄR.... !", uppmanade kvinnan surt.
Jag tänder på alla cylindrar:"JAG ÄR JU HÄR OCH TRÄNAR, SÅ ATT... OM DET ÄR NÅGONSTANS JAG "SKA FÅ" MISSLYCKAS ÄR DET VÄL ÄNDÅ HÄR!"
Kvinnan fortsätter: MINA HUNDAR HAR SÅ MÅNGA GÅNGER BLIVIT ANFALLNA AV ANDRA HUNDAR, SÅ... !"
Jag skäller tillbaka helt oförstående: "MEN VARFÖR GÅR DU DÅ HÄR DÅ, OM DU INTE VILL TRÄFFA ANDRA HUNDAR!!"
"JAG FÅR VÄL GÅ DÄR JAG VILL!", svarar kvinnan mycket ilsket.
Observera att våra hundar sitter tysta och snälla samt lugnt stilla intill oss. Det måste sett mycket komiskt ut.
"JO, SJÄLVKLART FÅR DU VÄL GÅ VAR DU VILL. MEN VARFÖR UTMANA ÖDET!!", gormar jag tillbaka.
Så håller vi på ett tag. Tills vi helt plötsligt lugnar ned oss. (Vi kanske råkade se på våra tysta och snälla hundar.) Vi ber båda om ursäkt.
Hon förklarade sina hårda ord med att hon blev rädd, och att hennes man ligger på sjukhus, att hon är så orolig även för hans skull. Anledningen att hon fortsatte att gå mot oss, var att hon tyckte det såg ut som att jag hade koll på min hund. Att det såg bra ut. (Alltså blev även hon lurad av Baloo!)
Jag förklarade mitt dåliga humör, med att jag först blev "lurad" av Baloo, och min stora besvikelse av att allt gick åt skogen. Även faktum att jag kände mig på-hoppad, när jag nu ändå försöker få ordning på min hund. Att jag tyckte att hundklubben ändå måste vara rätt ställe att träna på.
Vi sa "Hej!" åt varandra, och hon önskade mig lycka till med träningen, och jag hoppades allt skulle gå bra med hennes make.
Hm. Ja, så här är det i hund-världen. Nej! Fel! Så här är det i hund-människornas värld....