Haha! Hur kan man somna till mitt i skrivandet? Hann ju inte ens börja skriva. Nu gör jag ett nytt försök i mitt dagsboksförfattande, fast först en lite paus. Vänta lite... *klick* Ett antal timmar senare...
Hm... Somnade visst igen. Här kommer ett nytt försök med GromitNytt:
I tisdags skjutsade jag Gromit till Albano för provtagning bland annat för att se hur nedtrappningen med kortisonet går. Veterinären hörde "förstås" rossel när hon lyssnade på lungorna, så förutom sedvanliga blod- och urinproverna så blev det även lungröntgen. Jag blir alltid så imponerad av mina hundar att de är så medgörliga trots att man ser på deras lite ängsliga och oroliga blickar att de tycker det är underligt och skrämmande uppe på röntgenbordet. Av nån besynnerlig anledning så litar de på oss människor, att vi inte är elaka med alla stora och ljudligt skrämmande mackapärer som är runt om dom. Konstigt!
Röntgenbilden såg riktigt bra ut jämfört med hans tidigare lungbild - och det var ju bra. Men veterinären förklarade att röntgenbilder ofta "släpar efter" och inte alltid visar det man just har hört. Förresten tycker jag att det är intressant att själv få se bilderna.
På onsdagen - på Gromits födelsedag - så fick jag sedan provsvaren. "Självklart" så har värdena blivit sämre. Albuminet var dock bra, och blodfetterna har försvunnit efter att han har bytt till lightfoder.. (Just det! Hans foderbyte har jag väl inte berättat om? Kanske återkommer om det längre ned) Tycker dock att det är lite konstigt att det kan ändras så snabbt, men det gör väl så?
Det som hade blivit sämre igen var alltså proteinvärdena, både i blodet och i urinen. Hans njurar "läcker" ut protein som kroppen ska ha kvar. Proteinerna hade sjunkigt sedan föregående prov ("från 61 till 49, bör ligga över 54" citat ur veterinärens provsvarsmail), så nu höjer vi tillbaka kortisondosen. Veterinären förklarar pillerdosproblemet i mailet: "... problemet är att den är så hög (kortisondosen, alltså, min anm.) att det känns orimligt att han ska kunna stå på den jämt. Eftersom fenemalet (ep-medicinen, min anm.) påverkar nedbrytningen av läkemedel i levern så kan det vara så att vi inte riktigt når upp med vår koncentration av prednisolon (kortisonet, min anm.)."
Det positiva är att Gromit själv inte riktigt fattar vad vi människor "tjatar om" - han är pigg och glad, och tycker att livet är skit-kul! Förutom då att han tycker att han bjuds på alltför lite mat.
Det andra positiva är att han har fått klartecken från veternären att träna och att tävla. Så nu är det hög tid att ta tag i SKK och Jordbruksverket igen för ansökan om tävlingsdispens. Första agilitytävlingen för säsongen är faktiskt redan den 25:e mars, men den får vi nog skippa. Dels för att vare sig Gromit - eller jag - har ännu kommit i tävlingsform, och dels för att hans dispenspapper nu inte längre är korrekta. Hihi! Undrar om det finns fler än jag som öppet skriver om sånt här?
Spirou och Gromit utanför Ultuna djursjukhus, med andra ord en bild från förr.
Förra gången kände jag mig lite nervös och orolig inför SKK och Jordbruksverkets dom, men nu känner jag bara ett lugn. Det är ju liksom bara att gilla läget. Självklart hoppas jag innerligt på ett positivt svar. Det vore ju tråkigt om jag aldrig får veta hur det går att tävla ihop med en massa löptikar! Ja, för från och med i år, så kommer ju varje tävling nästan drunkna i en drös höglöpande, sexiga och vackra tikar som förföriskt trånar och viker svansen bakom varje hopphinder och däck. För inte tala om alla kärlekstunnlar. ;)
Som sagt, det är bara att gilla läget och att försöka göra det bästa av det. Hm..? "Göra det bästa av det"? Undrar om att lägga ned tid och enerigi på att träna ingår i detta "göra det bästa av det"? Att inte lata sig i soffan och äta praliner samt bara fundera på att göra något åt sin otränade hund? Hm..?
Just det! Apropå äta, Gromits foderbyte! Anledningen till att veterinären ville att vi skulle testa ett lightfoder istället för allergifodret han hittills har gått på var för hans förra provsvar visade på en massa blodfetter, vilka kan.... vänta! Jag kollar upp mailet... Här ett citat: "Fenemalen (ep-medicin, min anm.) kan göra att han lättare får höga blodfetter, det kan leda till att han lättare får tex bukspottkörtelinflammaton, höga blodfetter kan också sänka kramptröskeln." Så med andra ord, så är foderbytet på grund av epilepsin.
När jag sedan skulle inköpa detta "lightfoder", så undrade jag hur light ska det egentligen vara? Det finns ju en lightversion av allergifodret (som han tidigare gick på), men det var bara "lite" light jämfört med andra "riktiga" lightkäk. Jag menar, hur light ska det vara för att göra någon effekt i Gromits fall? Man har liksom ingen större lust att köpa fel. Allra helst eftersom en fodersäck kostar nästan en hel tusenlapp!
Jag var först på ortens djursjukhus där jag fick bra hjälp, men de var kloka nog att inte försöka gissa sig till vad just Gromits veterinär hade tänkt sig. Eller som hon så förståeligt förklarade: "Att leka tankeläsare till våra egna veterinärer är en sak, men andras..."
För att få besked och råd ringde jag dagen efter till djursjukhuset där Gromits veterinär jobbar. Personen i receptionen rekommenderade - utan tvekan - självsrådigt att jag skulle inhandla lightvarianten av allergifodret. När jag förklarade att jag trodde att foderbytet inte berodde på vikten utan på epilepsin, och att veterinären trodde att han kommer antagligen klara vanligt foder eftersom han går på kortison, så trodde hon inte på mig: "För epilepsin? Det tror jag inte! Nä, det har jag aldrig hört talas om!! Han måste ha allergifodret! Köp lightvarianten av det!"
Eftersom jag nu alltid ifrågasätter allt och alla, så litade jag inte på dennes rekommendationer, utan jag helt enkelt mailade Gromits veterinär och frågade hur light lightfodret egentligen skulle vara samt bifogade min lilla "marknadsundersökning" över lite olika foders fetthalter (fanns från 12% till 5%). "Så light som möjligt! 5%, det låter fantastiskt!", blev hennes snabba svar.
Gromits mage funkar alldeles utmärkt på käket (med hjälp av kortisonet?). Spirou får även han samma käk, men på grund av att han är - precis som sin matte - för fet. Kanske även jag ska börja knapra på det?
Jo, lite lustigt att jag - moi - som inte jobbar på djursjukhus har hört talas om att lightfoder kan vara bra för epileptiker. När Grompan fick diagnosen ep, så surfade man förstås runt på nätet för att söka så mycket information som möjligt. Jag vet att man ska ta det mesta med en stor nypa salt, men eftersom jag läst om det, så blev jag inte överraskad över veterinärens foderråd.
Vad mer på Gromit-fronten?
Jo! Han fick ett "lill-anfall" i torsdags kväll. Med det menar jag att han fick ep-anfall men utan kramper. Plötsligt far han upp på fötter och tittar skrämt bakåt med uppspärrade ögon. Han är inte kontaktbar. Jag ställde mig intill honom och smekte lugnt hans stela kropp. Polisen Spirou stod även han intill, men han granskade strängt Gromits märkliga beteende. Wilbur ligger kvar i soffan och håller en låg profil.
Själva "lill-anfallet" höll väl på i en knapp minut. Plötsligt så börjar Gromit vifta på svansen. Han nosar först på mina ben, sedan ställer han sig på bakbenen och nosar mig i ansiktet och hälsar glatt. Det var precis som han tänkte: "Nä men hej! Där är ju du, matte!" Jag vet inte, men jag tycker det på något vis är fascinerande och även lite "gulligt" och också hedrande att jycken faktiskt tycker om mig och att han tydligen gillar och känner sig trygg i min närhet.
Ungefär så här står polisen Spirou och granskar Gromit.
Direkt efter "lill-anfallet" ville han absolut ha mat - precis som efter ett större anfall (med kramper). Han buffade så hårt på locket till fodertunnan så att det nästan flög upp av kraften. Annars (när han bara är sugen utan anfallspåverkan) så brukar han bara visa och ge mycket tydliga vinkar var käket befinner sig och att han vill ha - NU!
Gromit kan även lite mer försynt visa att det faktiskt är middagsdags.
Slutligen i denna upplaga av GromitNytt...
Gromits - och Wilburs - födelsedagskalas kommer gå av stapeln om ett par helger. Då kommer det vanskas en tårta med fem ljus och en tårta med hela t-r-e-t-t-o-n tända tårtljus. Det ni! :)
Förra årets Wilburs-kalas - 12 tårtljus - nu ska ett till få plats! :)