.... en hund miste livet. Han/hon hade tydligen kollapsat utanför banan. Det hände när mediumklassen precis var klar. En man ropar i förtvivlan ut över tävlingsområdet: "Finns det någon veterinär här?! En hund håller på att dö!!" Ingen veterinär fanns på plats, dock en blivande som går veterinärsutbildning. Han springer skyndsamt över agilitybanan bort mot hundens ägare, som redan förtvivlat håller på med upplivningsförsök. Tyvärr förgäves. När vi såg att hunden blev buren i famnen bort mot parkeringen, så hoppades man... Men man förstod. Så hemskt. Usch och fy!.Den blivande veterinärkillen berättade sedan att hunden bara hade fallit ihop, och det hade endast kommit en kort andningsreflex när de höll på med att försöka få igång andning och puls, men inget mer. "Hade man haft en adrenalinspruta, så kanske...!", berättade han uppgivet.
Jag vet inte vilken hund det var, men den såg ut som att vara i mediumklass-storlek. Jag vet inte heller om den hade eller skulle ha tävlat.
Vad gör det att man blir tilldömd snöpliga fem fel? Vad gör det att en hoppbom faller, ett missat kontaktfält, eller en gunga som inte hann ta mark innan jycken skuttar av? Vad gör det att det blev missade uppflyttningspinnar? Det enda som egentligen har någon betydelse är att man får åka hem från tävlingen tillsammans med sin älskade vän - i sprudlande, skuttande, skällande, morrande, irriterat pipande, koppeldragande, svansviftande, slurp-slickande så man blir hundslemmig över hela ansiktet - och framför allt - i levande skick.
Tankarna går till den stackars hundägaren som åkte därifrån.... utan sin hund.
När sånt här händer, så går ju även tankarna till sig själv och sina hundar. Visst var jag hemskt ledsen när Wilbur fick sin andra korsbandsskada tre hinder från mål på Vallentuna BK för några år sedan, och jag förstod att Wilburs agilitytävlandet var slut. Även jag bar min hund i famnen bort mot parkeringen, men han levde och gör så än idag.
Detta idag påminde mig även om den där gången för ganska många år sedan, då Wilbur fastnade och satt fast som i ett skruvstäd i en hundgård, som hade galler (!) istället för nät. Jag minns att jag på grund av gallren var tveksam över att lämna honom där. Ja, det är lätt att vara efterklok. I gassande het sol kämpade vi att få loss honom. När han äntligen kom loss (bände upp gallren), så var han mycket omtöcknad. Vi försökte kyla ned honom snabbt med hjälp av svalt vatten. Plötsligt så får han ordentliga krampanfall, som varade dock bara i någon minut. Men otäckt var det. Tänk, hans liv hade kunnat slutat där, men han lever!
Varför lever mina hundar, när dagens olyckliga lilla krabat fick sluta sitt liv intill agilitybanan? Det känns så orättvist och så hemskt tragiskt.
Nä, sånt är livet. Grymt och orättvist. Men hur gick det för Gromit då? Jo, för det första: Han lever! För det andra: Han blev diskad i det första loppet. Okej, då, jag "hjälpte" helt klart till med diskningen. För det tredje: Vi kom i mål i det andra loppet med fem fel (en hoppbom föll till marken). Det blev en sjundeplats av 26 startande. Inga tidsfel! (Gromits tid: 46,08 sek, referenstid: 57 sek.) :)
Xanto och Catherine fick idag sin andra uppflyttningspinne i agilityklass. Ett jätte-stort GRATTIS till er!! Och tack för trevligt sällskap! :))
Xanto inne i sitt nya tält.
Eftersom internet fortfarande strular här hemma (se gårdagens dagboksinlägg), så få ni vänta på att få se filmsnuttarna på dagens lopp. Den som väntar på nåt gott, väntar alldeles för länge.
Imorrn är det Tierp - igen! Få se om jag orkar gå upp. Jag lovar inget!
