Hur går det egentligen då? Att ha fyra jyckar, alltså. Fyra byrackor varav en är en riktig tvättäkta slyngel och en är en tio-årig herre som aldrig (i princip) har behövt lära sig att samarbeta samt två till som tycker det är lite dumt och småängsligt när det är oro i familjen. Och de alla har en matte som bara vill en sak: att ha lugn och ro. Hur funkar denna kombination?
Ja, jag kan väl erkänna att jag ofta bävar inför koppelpromenaderna. Jag vill inte få vansinnesutbrott! Jag vill inte!
Jag tycker då mest synd om stackars Wilbur och Spirou, som går där som små änglar - och ändå får höra okvädningsord från sin dumma matte. Ja, jag har varje dag tankar om att alltid gå ut med dom två och två, men... nä, det funkar inte. Jag är för "dum-lat" för det.
Vad är det jag blir vansinnig över? Jo, att de far runt åt alla håll och kanter. Att en av dom - jag avslöjar inte vem - kan helt plötsligt... börja gå åt andra hållet! Bara så där bara!!
En annan sak jag blir mäkta irriterad över, är när jyckar går runt min rygg och sluter upp - på andra sidan. Då spänner kopplet mot mina vader. Jag hatar det!! Fråga mig inte varför, det är bara så. Jag kan stå ut en liten stund - sen kommer det... jag blir skogstokig!
Och så har vi när vissa hundar, speciellt en - jag avslöjar inte vem - ständigt (mer eller mindre i alla fall) plötsligt springer, går, ställer sig mitt framför fötterna på mig. "Du kan inte gå framför fötterna! Jag trampar på dig då!!!", vreser jag ilskt åt honom, samtidigt som jag försöker undvika att trampa ihjäl hunden, men ändå typ skrämma honom lite. Liksom visa vad som kan hända.
Och så har vi det här med intrassling av koppel. Hur kan en så liten hund lyckas trassla in både sitt och de andras koppel runt sina små ynkliga ben så ofta? Jag fattar inte!!
Men så en dag (för ett tag sedan) så kom jag på det. Kan det möjligtvis vara halsbandets fel? Jag har rätt så länge varit övertygad om det, men - när det gäller mig - så tar det en viss tid så klart innan man slår slag i saken.
I fredags var det dock dags; Lill-pysen har numera ett lila, vanligt tyghalsband med ett ordinärt "plastknäppe" - och vips så var ett irritationsmoment så gott som borta! På halsbandets debutpromenad (som var av den lite längre modellen), så behövde jag bara trassla ut hans ben typ två, kanske tre gånger. Vilken skillnad!! (Han hade innan ett halvstryp, och då hängde ju koppelkroken ganska långt ned mot benen. Nu är kroken ju uppe vid halsbandet.)
Denna koppelpromenad i fredagskväll var den första på länge som jag kände mig riktigt bra mentalt; inte ens en tendens till vansinnesutbrott. Jag fick till och med tillfälle att stila lite; Vi mötte en liten hund (med matte, förstås), och det känns alltid lika bra när det går bättre för mig - som har fyra hundar att hålla reda på - än för den andra - som bara har en fjuttig liten stackare. Skadeglädje? Jupp!! :)
Som sagt, det är de små detaljerna som gör det!
Som ni ser på Linus halsband är det här en gammal bild.
Ni kanske minns mina... ja, jag vill inte kalla det för problem... Hm..? Min sökning efter en enkel och smidig lösning av "jag-vill-inte-hoppa-in-i-bilen-jag-vill-leka-på-tomten"-Pingu-strulet. I förrgår så skrev jag om att jag låtsades att åka iväg, att jag "skenövergav" Pingu ute i mörkret på tomten. Det funkade... nja.. så där... knappt.
Idag när vi skulle åka iväg, så var det samma visa igen. Alla de andra hundarna är redan i bilen (de hoppar gärna in, de tycker nog att bilen är som en fristad från att bli trakasserad av slyngel-Pingu). När jag ropar på en viss hund *harkl* så står han först blick still och iakttar mig. Han funderar väl på vilken variant av "lura-Pingu-in-i-bilen" som matte nu tänker försöka sig på.
Jag vet att om jag tar steg åt hans håll, så finns det risk att han bara skuttar iväg bortåt. Jag sätter mig istället ned på huk, och kör typ en "småttingvalpinkallning" - och hundeländet - cirka 20 kilo tung - kommer farande, med vilda skutt, mot mig i 190! Hjälp!!!
Denna "småttingvalpinkallning" har hittills funkat tre gånger på raken. "Jag-vill-inte-in-i-bilen"-Pingu har villigt och glatt - och helt på egen tass - skuttat in i bilen.
Som sagt, det är de små detaljerna som gör det. Ja, vi får välan se hur det går med "in-i-bilen-skuttet".
Två springrar därbak i bilen. Precis som det ska va´.
Och så har vi då de lite mer allvarliga eventuella farhågorna. Pingu och Wilbur har nu slagits tre gånger - om inte jag hade bestämt avbrutit innan slagsmålet typ "fullbordats". Jag är lite orolig för Wilbur. Han har inte en chans mot en vild, 20-kilos slyngel. Och slyngel-Pingu ska inte heller få tillfället att behöva slåss. Tala om jag känner en viss deja vu-känsla (Gromit v/s Wilbur). Tänk att man ska behöva gå igenom det här igen - så snart. Wilbur tycker nog detsamma.
Jag har en viss vana att sära på gruffande byrackor. Visst är det en utmaning när man är själv. Det krävs att i alla fall en utav kombatanterna är någerlunda lydig, och då borde det då ju vara den äldre hunden. Det lilla problemet med Wilbur, den ettrige pudelfarbrorn, är att han har ett förflutet som huligan som unghund, ja faktiskt redan som valpspoling (han muckade gärna gräl med äldre hundar om de inte gjorde som han tyckte, därav hans gamla öknamn "pitbullpudeln"). Nu för tiden har han förstås lugnat ned sig, men nu är problemet istället att han både ser och hör illa. Då är det ganska svårt att i en lite tillspetsad situation att få kontakt med honom. Jag menar, det är svårt även när hunden har väl fungerande hörsel.
Igår till exempel, när de höll på att ryka ihop. Innan det eskalerar tar jag tag i Pingus svans, samtidigt som jag strängt kommenderar Wilbur att gå därifrån. Pyttsan! När han till slut ändå går bortåt (och jag tror att "faran" strax är över), så dyker han upp bakifrån - mellan mina ben! Detta märker förstås slyngel-Pingu (som jag fortfarande håller i ett stadigt grepp, här släpps ingen förrän jag är säker på att ett lugn har sänkt sig), och de försöker ryka ihop igen.
Okej, jag förstår Wilbur. Han ville förstås vara i mattes närhet, tryggheten. Och detsamma ville Pingu. *suck* Ja, ja... Jag har ridit ut slyngel-stormar förut. Jag ska göra det igen. Punkt!
Och stackars Spirou han sitter alldeles stilla bredvid spektaklet och väntar tålmodigt att matte klarar biffen.
Spirou kanske faktiskt gör rätt när han är en mes gentemot slyngel-Pingu; när han vägrar att svara upp när han blir brutalt påflugen och hårt tacklad så att han ramlar omkull. Pingu drar våldsamt i öron, nackskinn och till och med rakt över huvudet på stackars Spirou, som tydligen absolut inte vill riskera att hamna i slagsmål. Han litar på att matte fixar.
Kan ni se vilka ben och tassar som hör till Pingu och vilka som tillhör Linus?
Detta har absolut inte Linus fattat. När han blir nästan lika brutalt trakasserad av slyngel-Pingu, så blir han förbannad och bjäbbar tillbaka. Vilket gör mitt jobb som "fredsmäklare" sju gånger svårare. Pingu tycker ju bara att det då blir ÄNNU roligare. "Hihi! Lill-pysen jagar mig! Skitkul!!", tycker Pingu och plättlätt parerar lill-pysens försök till hugg.
Trampelitramp. Får man nån fart på den här prylen?
Bjäbb! Bjäbb! Sluuuuta bråka med mig!!
Haha! Du kan inte ta mig! Hihi!
Pingu bara skuttar vigt undan, och glänser stolt i sin glädje över att åter ha fått fart på lillpysen. Om bara Linus stod stilla kvar intill mig, så skulle det vara lättare att skydda honom från diverse burdusa nafsningar i nackskinnet och hårda tacklingar samt våldsamma tasstramp över ryggen. Huva!
Jag försöker få Pingus offer att stå still intill mig, för då kan jag mota bort mobbaren. Han får skutta runt om oss så mycket han vill. Min tanke är att han har en massa överskottsenergi, tokspring i tassarna, som först måste ut innan jag kan göra nåt. När han efter en stund tycks ha lugnat ned sig något - då kallar jag in honom - för lugnt beröm, smek och gos, hela flocken samlad.
Allra helst vill jag förstås att Spirou och Linus ska slippa bli så där våldsamt påflugna. Jag har hittills försökt få till ett "Sluta!" när jag ser att överfallet är på gång. Och kors i taket, jag har ibland sett en viss förbättring. Anfallet har inte helt genomförts, och jag har fått ett tillfälle att - fort som sjutton - utbrista "Braaa!". Tänk vad lite timing kan göra skillnad!
Till och med Pingu själv tycks tycka det är ganska skönt att slippa "behöva" utdela bett och nafsningar till höger och vänster. För att inte tala om Pingus mobbingoffer.
Vi är värsta polarna, ju! *harkl*
Jag får väl erkänna att jag har varit/är lite fortfarande i en hundträningsformsvacka. Har dock fått igång lite klickerträning igen.
Pingu tränar target inför framtida kontaktfältstagande i agilityn (han fattar direkt, är jätte-duktig, saknar dock lite explosiv fart mot targeten, fast å andra sidan så trampar han ordentligt, ofta med ett fast tryck på targeten).
Spirou, kör jag lite medvetet krångligt bara för att, att klicka in stå inför rallylydnadens "gå runt stående hund". Spirou tycker klickerträning är SUPER-SKOJ!
Wilbur tränar vad sjutton han vill bjuda på (det blir oftast klick när han nyser).
Jag har även nu klickat in Linus. Det ska bli intressant att se om det går att lära "gamla hundar sitta". Okej, jag vet att det går, men nu är det lite speciellt med Linus, som har absolut inget förflutet alls med att vilja samarbeta. "Hit me´ käket!", visar han när vi annars så där allmänt "vardagstränar" när de andra hundarna snällt sätter sig ned eller bjuder på nån annan konst.
Men jag har nu vid skogspromenad lyckats locka upp honom på stenar (men det går ganska trögt, fast framsteg precis idag, han kanske har börjat fatta grejen), vi tränar snurra (vilket också går trögt = "Hit me´ käket!", han har nog ingen aning om att han går runt i cirkel).
Nu vid klickerträningspassen, så väntar jag in att han bjuder på nåt annat än att försöka med våld få upp min godishand, dvs klick vid "omvänt lockande", slick på nosen och nu senast, när han vänder huvudet åt vänster.
Det är faktiskt lite kul det här. En vacker dag kanske han fattar att det lönar sig att samspela med den där tanten - även i andra sammanhang. (Han lyder faktiskt även till vardags "kvar"-kommando, men då är det ren självbevarelsedrift från hans sida... ;) Det är liksom en helt annan grej.)
Alla fyra stannar fint kvar innan rusningslek i korridoren på jobbet.
Timing, "småttingvalpinkallning", nytt halsband.. som sagt, de är de små detaljerna som gör det - hoppas jag i alla fall. ;)