Hundar ett otyg, eller?

Igår kväll en liten stund efter kvällsmaten såg jag i ögonvrån att Keaton stod vid ytterdörren. Först låtsades jag inte se honom. Efter att han hade blängt utan önskat resultat från dumma mattes sida, så gick han lite stapplande in i vardagsrummet. Då insåg jag - dumma oförstående matte - att han mår illa - att han måste kräkas. Jag är inte bara dum och oförstående - jag är även lat; Hundspya inomhus = måste torka upp snarast v/s Hundspya utomhus = måste inte torka upp. Jag fick lite dåligt samvete - när man nu har en så ordentlig jycke som förstår att det är bättre att spy utomhus, så fattar jag inte det! Fort som blixten (eh..) far jag upp från soffan. Alla de andra hundarna gör likaså - De skriker: "UT!! VI SKA GÅ LÅNGPROMENAD! VI SKA LEKA JÄTTE-LÄNGE UTE! VI SKA HA HUR KUL SOM HELST!!!" Keaton däremot hör inget - han är upptagen med sin påbörjan till hulkande. Snabbt petar jag till honom på rumpan för att få hans uppmärksamhet. Jag "signalerar": "Vi går ut!" "Okej!", svarar Keaton avbryter sitt hulkande, och följer genast med. Alla hundar väller ut genom ytterdörren. Keaton går sakta bort en bit, ställer sig sedan stilla och bara tittar på mig. "Men... Skulle du inte kräkas.. ", tänker jag. Keaton går sakta bort mot under en gran - han kräks.

Till mina andra hundars stora besvikelse går MATTE IN IGEN!!! Efter en liten stund öppnar Spirou dörren. Han går in följd av Gromit och Wilbur. Jag går och stänger dörren - kallt ute. Keaton syns inte till. En lite mer ansvarsfull matte hade nog gått ut för att kolla in honom. "Äh! Han klarar sig!", tänker jag, lat som jag är.

Efter ett tag börjar jag faktiskt undra vad han egentligen gör ensam därute. Jag går ut på altanen. Keaton ligger och vilar på den snötäckta gräsmattan där ute för sig själv. Han ser mot mitt håll. Han är säkert c:a 15-20 meter bort. Jag signalerar: "Kom!" Varav han genast reser sig upp och kommer (!). Fortfarande blir jag lika förvånad varje gång mina hundar gör som jag säger... (eller visar.)

Keaton går och lägger sig i fotöljen. Efter en stund lägger jag märke till att han uppför sig lite konstigt - Han håller huvudet uppe och lite trött ser bara rakt fram (eller på mig. Jag råkar sitta rakt framför honom). Han lägger ner huvudet, för att sedan igen lite oroligt titta upp igen. Han har typ frossa. "Nämen, lill-gubben!", säger jag när jag hämtar en filt för att lägga om honom. Men filten om sig slutar han sedan att darra och somnar.

Cirka 20 minuter senare ser jag (åter igen) i ögonvrån att Wilbur som låg intill mig i soffan, uppför sig konstigt. Han har ställt sig upp, och står stilla kvar. Jag avbryter min "ivriga" läsning av berättelsen om Stina (ivrig pga att jag ville veta hur det slutade). När jag vänder på huvudet ser jag att han börjar ju få anfall! Jag tar honom bestämt intill mig, och håller fast honom i min famn. "Ska jag hämta "rump-medicinen" nu på en gång.. eller hur gör jag?", tänker jag. Jag av-vaktar...

    I den ställningen jag nu sitter kan jag inte se data-skärmen, så jag kan inte se hur det gick med stackars Stina och hennes stackars matte. "Men vad hände?", tänker jag. Fast med tanke på rubriken anade jag att det ändå gick bra till slut.

    Wilbur skakar bara om huvudet och krampar knappt någonting alls - ett riktigt anfall uteblev. Vad skönt!!

Suck! Dessa jyckar ÄR verkligen ett otyg! Är det verkligen värt det - att ha hund? Svar: JAAAAAA!!!!!!!

><

Nu till nåt lite roligare.... Film-tajm!

På filmsnutten med Spirou (14/3) visar konster, så märkte jag att han utför konsterna nästan exakt när jag säger dom (eller så är ljudet osynkroniserat). Det kan ju vara så att Spirou bara förväntar sig att jag kommer säga "cirkel" efter "snurra", eftersom jag alltför ofta brukar kommendera så. Därför testade jag att variera mig, och kanske "lura honom" och säga tvärtom; "cirkel" först.