"Så där kan jag göra - och det blir så bra, så bra så!!", för att citera Pippi Långstrump.
Vad i alla världen gör jag här nu (kl 11.43)? Jag ska ju vara på Södertälje BK för "insamling" av pris-rosetter, ju. Gromit o jag tränade ju igår, så prisrosetterna skulle ju bara ligga där på prispallen och vänta på oss! (Väldans många "ju" det blev, men... de får vara kvar.)
Man kan nog säga att jag idag gjorde en "Catherine"! (Öland! Where art thou!!)
Jag vet precis hur det ser ut på Södertälje BK. Jag vet även hur dess omnejd ser ut. Men... sedan är det en minneslucka. Sträckan mellan brukshundklubben och E20. Eftersom deras hemsida var kaputt, så hade jag ingen ordentlig vägbeskrivning. Jag kollade på kartan, och jag tänkte att det såg ju lätt ut - man borde hitta. Men! Jag har även ett litet minne av att jag har haft ganska stora problem redan förut att hitta dit - att jag irrar omkring med bilen fram och tillbaka. Fast jag har sedan på något vis kommit rätt. Jag har nog besökt Södertälje BK minst 3-4 gånger. Så jag vet att det existerar! ;)
Det jag dock inte vet är om "Envisa Kerstin" som "kan allt själv" är så himla bra att ha där i bilen när man inte hittar. Fråga någon som faktiskt bor i Södertälje? Någon som går där bredvid på vägen? Fråga någon som till och med är ute och rastar sin hund, var brukshundklubben befinner sig? Nej då! "Nä! Den där vet nog inte! Inte han - han ser för skum ut! Nej, det går inte - en bil bakom! Nej, inte här - för stort avstånd till personen ifråga!"
I och för sig så har jag lite dåliga erfarenheter av att fråga folk. Minns den där gången som jag skulle till Uppsala BK för första gången. Min mamma hade ju bott i Uppsala, så jag frågade henne innan avfärd. Nu visste hon inte exakt var just brukshundklubben låg, men själva området. "Jo, det är där borta vid kyrkan!", svarade hon. "Eh? Vid kyrkan!", frågade jag med betoning på "kyrkan" (bestämd form). "Uppsala består väl bara av en massa kyrkor!", forsatte jag sedan, "Vilken av dom?!!" Mamma förklarade att hon menade "den där kyrkan borta/i närheten av sjukhuset". Väl i Uppsala stannade jag till vid en bensin-mack (som jag senare förstod att den bara låg några få kilometer från hundklubben). "Brukshundklubb???! Vad är det för något?!", blev svaret från killen på macken. Han var dock mycket hjälpsam, tog fram karta och grejer. Men... det var inte mycket till hjälp.
Så idag - med detta i minnet, så avstod jag det lilla besväret att fråga någon efter vägen till Södertälje BK. Mina väluppfostrade jyckar skulle ju ha börjat VRÅLSKÄLLA i bilen, om jag tilltalade någon.
Efter att jag kört runt lite (?!) grann, gav jag ändock upp mina "kan själv"-tankar. Efter att jag hittat en någerlunda vettig plats att stanna bilen på, greppar jag mobil och PM:et för att få hjälp med vägbeskrivning av tävlingsledaren. INGET MOBILNUMMER syns så långt ögat kan nå på pappret! Då blev jag helt plötsligt så less! "Äh! Jag åker hem!! Det är ALDRIG försent att ge upp! Även om det är så gott som på mål-linjen!", muttrade jag för mig själv. Så efter några till lite halvhjärtade försök att hitta dit, så tog jag E20:n hem igen. Haha!!
Vad man kan göra istället för att vara på agilitytävling. Rulla sig (Wilbur).
Försöka få folk o fä att leka med boll (Gromit).
Nu har jag ätit min medhavda frukost sittandes hemma i solen på farstubron. Hundarna strosade runt lösa i gräset. De såg ganska nöjda ut. Om vi hade kommit fram till agilitytävlingarna, så hade de fått sitta instängda i sina burar mestadelen av tiden. Nu är de fria - de kan gå in och ut genom den öppna ytterdörren - de kan lägga sig bekvämt utsträckta precis var de vill i mycket mjuka soffor och fåtöljer.
Synd bara på den där pris-rosetten... Vi hade ju tränat, ju. Fast imorgon har vi ju en ny chans. Då är det Vallentuna BK som gäller. Dit ska väl jag i alla fall hitta! ;)))