... inte förbi...
Det är helt ooootroligt! Gromit har fått en uppflyttningspinne!! Och en prisrosett samt ett däck - ej att förglömma.
En stolt Grompan Eriksson!
Detta däck har ett betydligt behändigare format än...
... detta däck. För detta däck kan man inte...
... göra så här med!
Eller så här. Detta däck är mycket roligare!
På dagens Agilityklass diskade vi oss. För många vägran. Men i Hoppklassen, som egentligen inte alls var en bana som passade oss, så kom vi på en 6:e plats med otroooliga NOLL fel och en ÄNNU oooootroligare uppflyttningspinne!!! Själv trodde jag inte på det förrän jag fick det skriftligt i Gromits tävlingsbok.
Hoppklassbanan hade mest bara raksträckor i en svag böj. En bana som egentligen inte alls passar oss, men allt är en utmaning som ska besegras. Man kan ju i alla fall försöka.
Innan start berättade jag hur jag förväntade mig hur loppet skulle bli; "Jo, där kommer vi att krocka, och där, och där!" Anledningen till min anti-peppning - eller realism - är för att jag är egentligen alldeles för långsam för Turbo-Gromit (plus att han har fortfarande alldeles för dåligt hindersug). "Om jag springer dubbelt så fort än vad jag egentligen kan, och helst lite fortare än det... DÅ kommer det att funka!", spådde jag "optimistiskt".
Men så fel jag hade! Det gick hur bra som helst, trots att Gromit "tjyvstartade" - åter igen. Alltså han sticker iväg precis innan jag tänkt säga "Kör!". Inför Slalomet (som låg efter en tunnel. Många hundar kom fel in i Slalomet) visade jag djupt ned mot marken för att få ned Grompans fart något. Jag kommer ihåg att jag tänkte att han för sjutton ska komma rätt. Han tar faktiskt rätt ingång, och jag kutar på så att han inte vänder sig om för att kolla vart jag har tagit vägen.
Vid den (egentligen) enda uppenbara tekniska svårigheten gastar jag i i ett falsett-tjut så att han inte tar fel hinder. Någonstans där snubblar jag även till, men jag tänker att jag sjutton ska stå på fötterna!
Det var också rackarns nära att han kom fel mot det sista hindret (däcket), men jag hinner parera så att han kommer rätt - och han flyyyyger i mååål! Helt otroligt!!! :))))
Tänk vad lite "styrfart" och jäklar anamma kan göra (jag visar tydligt och bestämt)! Det är ju också det att det "får inte" bli något missförstånd eller fel, för då flipprar Grompis ur.
Det var tråkigt att inte det trevliga tävlingssällskapet - som ju är proffs och egentligen duktigare än vad vi är - också fick lika fina resultat. Eh...? Eller förresten... Vänta nu!! DÅ skulle ju inte Grompan fått nåt! Hm... Det är nog bäst att va´ tyst nu... ;)
Mot Långhoppet. Domare Ninnie Lindwall kan lugnt stå och vila sig och bara iaktta.
"Nu hoppar du rätt annars får du ingen middag ikväll!", hotar jag (NOT).
Och vad i all världen håller vi på med här då???
Tack Tina för foto och Annelie för filmandet (Agilityloppet). Hm..? Vi borde gjort tvärtom - filmat Hopploppet och fotat det kassa Agilityloppet. Men... det är visst misstagen man lär sig på, eller hur var det nu?
Tillägg några dagar senare...
Eftersom jag tydligen fortfarande var i chocktillstånd när jag skrev detta, så glömde jag föjande viktiga:
Bekvämlighetsinrättningsbedömningen
Bajamaja-variant modell plast-bås x 2 av märket "Holken". De är i kamouflage-hänseende väl placerade under ett par tallar på vägen mellan parkeringen, klubbstugan och de appellplanerna som ligger nedanför den lååånga och ganska branta backen.. Avståndet till själva tävlingens kärna (läs: agilityplanen) och toan är alldeles för lång. Att snabbt springa uppför den låååånga backen för att lätta på trycket efter bangången om man har ett relativt tidigt startnummer finns inte på världskartan.
Hänvisningsskylt saknas nere vid planen. Fast å andra sidan så borde man ha lagt märke till toans placering när man gick förbi till tävlingsområdet. Därför är hänvisningsskylt måhända ej behövlig. I alla fall inte för den med normal uppmärksamhetsförmåga. (Och om man nu inte har denna så kallade normala uppmärksamhetsförmåga, så skulle man nog inte heller lägga märke till någon hänvisningsskylt överhuvudtaget.)
Inne i båset var det snyggt städat. Man fick ett - för en bajamaja - mycket fräscht intryck av det hela. Väl tillgång till toapapper med god kvalité. Eftersom vatten saknas, så fanns där en sån där tvål som man inte behöver någon vätska till. Den ska fungera ändå på nåt vis. Det är nog nåt elektroniskt.
På grund av det fina vädret, så glömde jag bort att kolla om det fanns någon kläd-krok. Men om jag inte missminner mig, så är jag ganska säker på att denna modell av bajamaja har en klädkrok på dörren (som har ett enkelt men väl fungerande lås).
Ett... Nej, massor med EXTRA plus för den söta ekorrfamiljen som bor i den ena tallen ovanför själva bekvämlighetsinrättningsbåsen. Detta är ett verkligen ovanligt och innovativt påhitt för att öka trevlighetsgraden på bajamajorna. Speciellt för den eventuella kö utanför båsen, som då får en oväntad underhållning och ett naturligt samtalsämne för trevlig konversation mellan de tävlande i kön.
Betyg:
Den första pinnen är infångad i både Agility- och Hoppklass i klass III på samma soliga och trevliga tävlingsdag med roliga och mycket flytiga samt lagom utmanande banor på jämn och välansad tävlingsplan. Därtill även en ovanligt snygg och tjusig pris-rosett i vinst.
(Förtydligande: Detta betyg har icke något med dagens tävlingar att göra, utan är en beskrivning av själva känslan man får när bekvämlighetsinrättningen används.)