Senare idag (eftersom i skrivande stund är efter midnatt), om några timmar, så ska jag skjutsa Spirou och Pingu till nästa rallylydnadstävling, och innan det ska jag "dumpa av" hos brorsan två stycken pudlar som ibland lystrar till namnen Wilbur och Linus.
Tävlingen är uppe i Norrtälje, på Roslagens BK... just det, ja! Man kanske ska dubbelchecka att Roslagens BK fortfarande ligger där jag minns att det låg sen sist. Och sist var ju ganska länge sen, nångång 2011, kanske. Ett ögonblick... Eniro here I come.... *klick* En liten stund senare... Jo, den låg kvar där den låg sist. Va bra!
Om jag minns rätt är denna bild tagen på Roslagens BK, strax innan vi skulle åka hem efter agilitytävling; Gromits debuttävling, tror jag.
Jaha, vad kan man berätta mer, då?
Jo, att en viss byracka - som absolut inte lystrar till namnet Pingu - är för närvarande "in the doghouse". "Eh..? Vadå?", undrar ni kanske. Jo, tror ni inte att den där slyngelbyrackarn lyckas attackera Wilbur - igen. *suck gånger tusenelvahundrasjuttiotretton och tjugosju hundradelar*
Wilbur som redan innan är bräcklig och dan. Han skrek i högan sky (har faktiskt aldrig någonsin i hans 14-åriga liv hört han skrika så. Usch!), och han hade väldans ont efteråt. Jag misstänker att han fick världens muskelbristning. Det här hände i torsdags kväll. Wilbur går redan på en låg dos smärstillande (metacam). Den närmaste tiden efter själva Pingu-påhoppet, så skrek han plötsligt av smärta i jämna mellanrum, typ, och jag tyade inte höra stackarn, så med berått mod så ökade jag metacamdosen ett hack. (Dagen efter så talade jag med hans veterinär och hon tyckte att jag gjorde rätt i det.) Det gjorde alltså väldans ont när han försökte lägga sig ned, eller efter han legat en liten stund.
Några timmar efteråt, så vågade han inte lägga sig (antagligen för att det gjorde ont), men han var ju så trött. Då stod han upp i soffan med hängande huvud, och slutligen så lutade han huvudet mot soffarmstödet, men han stod fortfarande upp på alla fyra. Detta såg ju väldigt obekvämt ut, inte en så vilosam ställning liksom. Jag pular då in en kudde under hans mage, och han slappnar av, låter hans kropp vila mot kudden - och han somnar för en liten stund, i halvstående ställning.
Men sen blev det för obekvämt igen. Han vaknar, sätter sig upp i soffan och han vinglar lite trött medan han sitter. Jag tar då kudden och håller den åt det hållet han lutar mest åt - vilket givetvis inte är åt soffryggstödsidan utan åt "stupet" ned mot golvet. Wilbur lutar nu alltmer mot kudden som jag håller mot honom - och till slut så lutar han huvudet mot kudden, och somnar igen. Han snarkar. Och jag sitter där bredvid honom - i en ganska obekväm ställning och håller upp kudden mot honom, så att han inte faller ned på golvet. Jag vet inte hur länge jag satt så där, men vad gör man inte för sin lilla, stackars hund. Det är ju mitt fel att Pingu-busen bor här hos oss.
Bild från Pingus och Wilburs Albanobesök för nån månad sen. Wilbur hade själv nyfiket klättrat upp på det nedsänkta undersökningsbordet.
Hur som helst, så är det nu punktmarkering som gäller - både på Pingu och Wilbur. Nolltolerans! Det som försvårar det hela är att jyckarna rör ju på sig! De står ju liksom inte kvar där man ställer dom. Så "ögon-i-nacken"-läget är ständigt på.
Wilbur mår nu mycket bättre. Han till och med tolererade att bli uppflyft, vilket han absolut inte gjorde på kvällen då det hände. Då fanns det inte en chans att vare sig lyfta honom (ned från soffan för att gå ut och kissa, istället lockade jag med en korvbit, vilken Wilbur tydligen ansåg att han gärna kunde "offra livet" för, ned på en soffkudde som "trappsteg" mot golvet) eller att inspektera igenom efter eventuella sår; det var anfall direkt!! Visst, Wilbur har en hög integritet, han kan markera om han inte vill bli omvårdad - eller som han anser - hårdhänt antastad, men då strax efter Pingus tilltag, så högg Wilbur mot mig - han menade allvar! Jag hade funderingar ett tag att ytterst försiktigt sätta på en provisorisk mungkorg/nossnara, så jag skulle kunna undersöka honom, men... ångrade mig eftersom jag förstod att han inte hade några blödande sår; jag ville inte besvära honom, stackarn, ytterligare. Jag menar det var ju illa nog med själva Pingu-attacken.
Ja, ja...
Det är kul med djur... *himlar med ögonen med en suck*
Ja, det börjar ju liksom dra ihop sig snart.. till det där man inte vill, men som är oundvikligt. Över fjorton år är en hög ålder, men än så länge så tycks Wilbur - för det mesta - tycka att livet är värt att leva. Lite snurrar hit och lite snurrar åt det andra hållet, och lite godisbelöning på det, så är man glad igen. :)
Coola Wilbur.