Vad var det jag beklagade mig över sist?
Koppelpromenader har på ett sätt blivit bättre. Pingu anfaller inte lika ofta stackars Spirou när vi ska gå över gator. Däremot har han blivit mer intresserad av omgivningen. Det ska kollas där och här och överallt, det ska hälsas på mötande människor, nosas däääärborta fast kopplet uppenbarligen tar emot, men vem bryr sig? Det är bara att dra ännu hårdare (tror han, ja!). Det ska smakas och tuggas samt bäras på precis ALLT!!!
Jag dras om än det ena hållet om än det andra av envis upptäckar-Pingu, samtidigt som jag ständigt snubblar över Wilbur, som har lärt sig att matte numera ofta bjuder på godis (när jag idkar byteshandel av allt som lill-Pingu hittar). Wilbur småstudsar hela tiden snett framför fötterna på mig och tigger godis, samtidigt som Spirou sackar efter - så långt flexikopplet kan nå - för han är sur och lite less på att ofta bli förväxlad av bus-Pingu för att vara en kul pipleksak som Pingu-grabben kan gnaga, bita och slita i hur mycket som han vill, alternativt att han tycker det är jobbigt när hans matte plötsligt får utbrott över att det är dumma hundar runt omkring hennes fötter hela tiden som drar henne hitan och ditan över trottoarer och ned i diken (lätt överdrift, men ibland känns det så).
Efter jag bytte till flexikoppel till Spirou så får både han och jag lite mer svängrum och frihet och därmed mer sinnesro till oss båda.
Här har han hittat världens skatt! En tappad napp...
... med nappen i mun undersöker han sedan nästa "världens skatt"; en rostig kundvagn.
Igår morse så bestämde jag mig för att ta en koppelpromenad istället för den mer avslappnande skogsdito - enkom för att träna detta. "Det ska vara kort, det. Så jag inte hinner tappa förståndet!", bestämde jag mig för när jag greppade kopplen. En timmes promenad blev det - utan vredesutbrott. Yes!!
Fast det är dock skillnad på promenad när man har en tid att passa, när man är stressad och känner en sådan överväldig frustration över den dumma situationen man själv har satt sig i. Jag har ju för tillfället semester - har ingen direkt tid att passa. Ja, förutom OS-tiderna på TV, då.
Pingu har hittat en fin gren att bära på...
... plötsligt så rusar man ned i diket för att rulla sig lite...
... och så upp igen - med en annan pinne.
Jag nämnde ju förut att Pingu har börjat voffa på mötande hundar. Allra helst om de är av modell större och svarta eller mörkpälsade. Tack förresten Pernilla och Cathrine för erbjudandet att era hundar kan ställa upp som träning. Jag har nu lagt märke till att Pingu voffar inte alltid, utan mer om situationen är "den rätta". Uppe på brukshundklubben till exempel verkar han numera bara tycka att alla hundar är urskoj. Han ska fram och leka - med alla!
Hans voffande kommer ofta när han inte liksom är beredd på att det ska komma nån främmande hund.
Varför rubriken "Nä, måste sluta att vara så himla feg!"?
Jo, när vi ska gå i skogen så föredrar jag att det inte redan står en bil på "parkeringen", för då vet jag ju att någon är där. När jag ska gå i skogen vill jag vara ifred! Visst, så kan det ju komma någon medan jag redan är där, men vetskapen om att det är någon i skogen gör att jag hellre väljer en skog utan en bil väntandes "utanför".
Men denna gång så bestämde jag mig trots allt att gå i en redan "upptagen" skog. "Skogen är ganska stor, vi behöver ju inte att mötas!", tänkte jag och tog hundarna under armen (eh?) och gick iväg.
Först hade vi det väldans trevligt; vi strosade i solskenet, åt lite blåbär och myste för oss själva. Plötsligt upptäcker jag en man gå på närliggande stig med en schäfer eller dito liknande hund i spårlina. Jag får givetvis stopp på alla mina hundar (annars kan jag ju inte ha dom lösa). Jag var dock lite orolig för Wilburs eventuella icke lydande. Hans hörsel är ibland lite väl selektiv, men han kom så fint tillbaka. Medan jag börjar koppla hundarna så hinner mannen med spårschäfern passera på stigen en bra bit ifrån oss. Nu bestämmer jag mig istället för att strunta i att koppla hundarna, släpper lös Spirou och Wilbur som jag hade hunnit koppla, och börjar gå åt andra hållet...
DÅ rusar Pingu bort mot spårline-schäfern - megavoffande!! Och självklart så hänger både Spirou och Wilbur på. *suck* Men.. jag fick tillbaka dom, först Spirou och Wilbur, men envisa fyra månader gamla Pingu är som sagt envis; den främmande hunden ska skrämmas iväg. *suck* Men.. han kom strax tillbaka till oss andra, och jag ropar "Ursäkta!" bort till mannen, som inte gör någon som helst notis om oss. Jag skäms när vi fortsätter vår skogspromenad...
Medan jag tar kort på Spirou...
... så passar bus-Pingu på att gräva lite i ett lerhål.
Några få minuter senare, så rusar lill-Pingu före oss på stigen. Han bakspårar antagligen där schäfer-jycken med husse nyss har gått. Jag och de andra två hundarna viker av från den stora stigen in på en liten smal "rådjursstig". Jag ser att Pingu vänder, men missar att han missar att vi har vikit av den stora stigen. Nu hör jag honom skräm-voffa ungefär därborta vi nästan mötte schäferhunden. Jag visslar, och visslar, men Pingu bara envist skrämvoffar och skrämvoffar, långt borta mellan de täta träden.
Pingu brukar annars göra helomvändning när jag visslar. Jag har varit lite stolt för mig själv över det, men nu... ja, ja, det beror tydligen på vilken störning som finns runtomkring. *suck*
Jag är orolig att schäferjycken med husse har vänt, och att Pingu försöker hysa bort dom från "hans" skog. Men strax så kommer en liten fyra månaders bushund farande tillbaka till oss. *puh* Strax efter ringer telefonen; de på jobbet behöver lite "jour-hjälp". Allt på en gång! Nja... nästan i alla fall. Jag misstänker att Pingus skrämvoffande var för att han blev rädd att han plötsligt var "ensam och övergiven i stora mörka skogen". Hehe! Så går det när man är olydig valpspoling. *skrockar elakt*
Här är Pingu med grannens fina schäfer Kita. Om man säger så här: Pingu var mer förtjust i Kita än hon var i honom. Om ni förstår vad jag menar... "Puh!", sa Kita lättad när hon for upp på stenen. "Näää!", sa Pingu besviket när han var för liten för att kunna skutta upp.
I onsdags var det dags för näst sista Sommarcups-tillfället. "Jag tar med mig hundburarna. Det var länge sen. Borde passa på att träna Pingu..", tänkte jag. När jag sedan kör in på parkeringen så ser jag att "min" skuggplats är ledig. Då slår både latheten och fegheten till: "Äh, jag struntar i hundburarna. Jag låter hundarna vara kvar i bilen. Det är enklare." Jag öppnar fönster och baklucka samt låser grindarna och går bort mot agilityplanen. Halvvägs framme så stannar jag dock. "Näe, vad dum jag är! Och feg! Det här är ju ett ypperligt tillfälle att träna Pingu att vara i hundburen, ju!".
Så jag vänder tillbaka till bilen, hämtar den ena hundburen och överlycklig Pingu, men lämnar Wilbur och Spirou kvar i bilen. Så lite halvlat var jag. Både Spirou och Wilbur är mycket besvikna på mig.
Det gick ju hur bra som helst med Pingu och burträning (nja.. än så länge har vi bara kommit till att han går självmant in i den, och utan att stänga luckan), och titta på medan matte kör lånehund. Tack ni som hjälpte mig med träningen, och att ni tittade till bus-Pingu.
Sheena och jag när vi var på kurs tidigare i år.
Ikväll är det sista gången på Sommarcupen för i år. Det roliga är att Sheena - min urduktiga lånehund. Tack Rosie åter igen! - och jag ligger på delad första plats tillsammans med Lilla Vieux och Kjell/Yvonne. Avgörandet blir ikväll. Vem ska vinna large-klassen? Sååå spännande! :) Det är lika spännande i small, där Naya och Phoebe delar "ledartröjan".
Visserligen är Sommarcupen bara en serie träningstävlingar, då flera av ÖBK:s agilityelit passar på att träna - och många gånger självmant diska sig - vid tävlingslika former, bara för att lära hunden att forcera hindren rätt, till exempel på kontaktfälten, men en viss liten gnutta prestige är det väl ändå, eller hur? Jag menar, tävling som tävling. ;))) Haha! Märks det att jag försöker få till det här på nåt vis... Eh?
"Nästa år! Då ni!!", tänker lilla Pingu när han iakttar noga hur de andra gör på agilitytävlingar.
Måste här göra ett stort förtydligande apropå "Du är då för söt..."-dagboksinlägget...
För varje dag som jag lär känna min lilla Pingu, så älskar jag honom desto mer - för den han är. Ja, han är ofta ganska jobbig, en pain in the ass (det tycker i alla fall Spirou, Wilbur har redan grejat biffen), men han blir allt klokare (!) (det tog faktiskt emot att skriva ordet "klok" i ESS-sammanhang ;)), medgörligare och lydigare samt att hans personlighet växer fram för varje dag. Hoppas vi får måååååånga dagar tillsammans, min lilla Pingu och jag.
Apropå Pingu och Sommarcupen...
Jag riktigt längtar till nästa års Sommar-cup. Tänk er när jag för första gången går tillsammans med Pingu och ställer oss vid starten. Jag sätter Pingu ned vid lagom avstånd till första hindret, vi gör give-me-five, jag börjar gå bort till min startposition, men blir rörd och jag går tillbaka till den sittande Pingu. Jag ger honom en stor blöt puss - mitt mellan ögonen - där hundarna själva tycker det är ganska otrevligt, men vi människor tycker det är bara bäst. En liten tår faller ned på hans huvud. Jag går ånyo bort mot min startposition. Sen kör vi!
Att vi sedan kommer bli diskade på typ andra hindret för bus-Pingu kör frivarv och tar alla hinder på en och samma gång, det bryr vi oss inte om, varken min älskade Gromits systerson Pingu eller jag.
Gromit på hans allra första officiella tävling. Foto: Louise Medman.
Gromit på DM 2011. Foto: www.drakenlind.se
Pingu, Robin och Felix på Sommarcupen i onsdags.