Jag har ju inte berättat om Wilbur...
Han var ju på hälsokoll för nån vecka sen. Den största anledningen till besöket var att han är ganska mager under all pudelburrpäls plus att han dricker mer än vanligt. Veterinären hittade inte några större fel på honom, han var faktiskt i bättre skick än vad man kan förvänta sig av en 14-åring, men eftersom nåt blodvärde inte riktigt var som det borde, så skjutsade jag dit honom igen för ett återbesök med ytterligare urin- och blodprov samt även ultraljud. Wilbur uppskattade icke det sistnämnda! Att ligga still på rygg i ett dunkelt rum medan okända människor vidrör (!) honom med mystiska tingestar gillades verkligen inte. Wilbur har en mycket hög integritet, och detta i tillsammans med att han både hör och ser dåligt är ingen bra kombination. Man kan liksom inte tala lugnande med honom. Jo, man kan, och man gör det, men det ger ingen större effekt. Faktiskt så är det otroligt att hundrackarn/hundstackarn (välj själva) ändå var så pass medgörlig som han var.
Wilburs innanmäte runt mage och tarmar såg dock helt okej ut - för att vara över 14 år gammalt. Veterinären skymtade dock nånting där bakom vilt protesterande muskler och andra grejer, men ingen av oss tyckte det var lämpligt eller någon idé att fortsätta undersökningen mer ingående och därför behöva stoppa i honom sövningmedel. Kanske det var en liten tumör som skymtade till, kanske det var ingenting, och om det nu var en tumör så kan man i alla fall inte göra nåt åt den. Därför så tyckte vi att det räckte - och Wilbur instämde mycket bestämt och glatt. Han blev också extra glad över belöningsgodbitarna eftersom han hade fått lov att fasta sen kvällen innan. Mums!!
"Vad är det här för ett ställe egentligen?" Wilbur kikar runt medan vi väntar på Albano.
I förrgår kom provsvaren, och det som trilskas så där litegrann är lever, njurar och gallgrejan. Så därför ska vi testa med specialmat för levern, nåt kosttillskott och nåt piller som hjälper gallan att utföra sitt jobb. Wilbur själv är pigg som en pelikan. Han bryr sig inte så mycket om att hans ögon och öron halvstrejkar. "Äsch, det är bara att knata på. Saker och ting som eventuellt är i vägen får väl flytta på sig när jag ska fram eller vill skutta upp nånstans!", resonerar han, "Jag är ju bäst!"
Jo, det där special-leverkäket varnade veterinären redan innan att många hundar inte riktigt uppskattade den. Hm..? Det första målet knaprade den annars ganska petiga Wilbur i sig glatt. Men det var kanske nyhetens behag, typ, för idag har han visst protesterat lite mot käket. "Hörru! Bjud på nåt bättre, vet ja!", har han uppfordrande uppmanat brorsan. Wilbur och Linus är ju hos honom medan jag jobbar.
Brorsan är dock envis: "Du får ingen "efterätt" förrän du har ätit upp!" Och Wilbur accepterar matreglerna, kanske dock nu något extra motvilligt; han äter någora kulor, kollar med husse om det duger... om inte, så knaprar han i sig några till - innan husse bjuder på skink-efterrätten. :)
"Vad pysslar dom med därborta?!"
Ja... *suck* Nu har man åter hamnat i detta velande och funderande och resonerande om liv, livskvalité och död. Veterinären sa att kanske det funkar, kanske inte. Erfarenheten av andra hundar med leverproblem är att kanske det funkar i flera år, kanske i två månader... Äh, det där sista dumma stryker jag över. Att Wilbur, 14 år gammal, ska leva i flera år till är väl tyvärr knappt troligt, men med tanke på hans pigghet så hänger han nog med ett bra tag till. Visst så vilar han mer än förut, men han följer glatt med på promenaderna och är alert på tassar när det vanskas konster och trix-godis. Visserligen är det lite svårt med att utföra just samma trix som man ber honom om, men vadå? Trix som trix. "Ja, ni människor envisas ju med att viska så in i norden nu för tiden!! Hur ska man då veta vad ni vill?!", muttrar han helt oförstående.
Wilbur bjuder på "give-me-five".
Gammal bild, numera vågar jag inte ha honom "lös" uppe på trimbordet, numera är det alltid en hand runt magen ifall han råkar trampa utanför trimbordskanten.
Ja... hur gör man? Vad är rätt? Det finns dom som anser att det är "rätt" att göra det oundvikliga redan nu på en gång; innan hunden börjar känna sig krasslig, sjuk eller ynklig, - trots att det finns smärtlindrande piller och andra läkemedel som eventuellt kan hjälpa hunden att må bättre - för hundens bästa, för att den ska slippa må dåligt.
Och det är det här som är dilemmat: Hur mycket lider hunden? Vad är livskvalité? Var går gränsen? Visst man kan ju tycka att det spelar ingen större roll (?) om hunden blir 14 år eller 14 år och tre eller åtta månader. Eller gör det det? Vad vill hunden? Vill den leva, trots att den ibland känner sig lite stel och dan? I och för sig har ju hunden ingen aning om att den har dött - för den är ju... död.
Är den egentliga orsaken att man vill korta hundens liv - put it out of its misery - för att man själv, som matte/husse, inte står ut att se att ens gamla trotjänare sakta blir sämre? Att man inte vill dra ut på det hemska oundvikliga? Eller finns det nån annan orsak till att man inte först vill testa med lindrande/hjälpande läkemedel?
Ja, jag vet inte. Själv är jag den envisa (egoistiska?) sorten. Så länge det finns hopp finns det liv. Så länge jycken visar livsglädje, kan röra sig obehindrat, kan äta och göra ifrån sig som man ska samt har den där gnistan kvar i kropp och själ. Eller är jag nu bara självisk..?
"Hörru, matte! När blir mitt 14-års kalas, då?"
(Det har varit lite svårt att hitta en dag då alla i familjen kan komma,
men snart så... jag loooovar! *harkl*)