Först av allt tycker jag det är oerhört orättvist att en sådan vansinnigt, otroligt, fantastisk bra och underbar samt söt hund som Gromit inte ska få leva och bli gammal. Gromit skulle ha blivit världens bästa - även som en gammal hund - med grånade hårstrån på nosen.
Varför ska inte en sådan fantastisk själ få leva och frodas?
Hm.. detta är verkligen saker och tings förmåga att jäklas. Jag menar.. det är väl ändå en väldans skillnad mellan att om skosnöret går sönder precis när man har bråttom till bussen, eller när rådjuret skuttar fram precis när man släppt kopplet för att snyta sig mot att en vacker själ ska försvinna och dö? Varför fick inte Gromit leva kvar här? Varför skulle just han bli sjuk? Det borde vara skillnad på olika "slumper". Dumma slump!!
Hrmf! Fast... å andra sidan... Varför skulle just han vara mer värd än andra? Man kan ju inte säga att någon annan hund är mindre värd - bara för att den hunden inte har samma kvalitéer som Grompan - att med just den hunden är det helt "rätt" att den dör på grund av sjukdom, olycka etc. Det är ju fortfarande en stor förlust - eller?
Nu vill jag be om ursäkt. Jag ber om ursäkt för att jag - förhoppningsvis för en kortare tid - inte riktigt känner ett nöje eller en glädje över att läsa på hemsidor, bloggar eller Fb om hur trevligt och kul ni har tillsammans med era älskade jyckar. Jag vet att jag är förfärligt självisk nu - men jag bara kan inte! Jag ögnar snabbt igenom era texter, jag kanske klämmer till med ett "gilla" och ett "grattis" - och jag menar det! Jag gläds med era framgångar och er glädje, men en mörk sorg ligger där och gnager bakom orden.
Ja, jag är dum, elak och självisk. Jag har ju för sjutton två hundar till, som vill inget annat än att leka och träna och ha kul med sin matte. Räknas inte dom? Joooo! Det gör de verkligen! Men.... de är inte... Grompan...
De har inte Gromits sätt. De har inte Grompans nos. De har inte Grrrromits vilda och ystra och lite buffliga skutt. De har inte Grompis pigga eller frågande blick mot mig, som undrar vad matte vill, fulla med "will-to-please". De har inte Grompans uppfordrande blick som uppmanar mig bestämt "att nu är det matdags!!!" och sedan vilt tokrusa in mot köket. De har inte Gromits mjuka nos som väcker mig så där gosigt med att varligt buffa in den under min haka när jag sover - och ha den kvar där medan jag sömndrucket gosar tillbaka. Deras päls känns inte som Gromits päls. Deras "pussvänliga" nos/bläs känns inte alls som Gromits.
Wilbur och Spirou är två helt underbara hundar - men de är inte Gromit.
Igår var jag och Rosie (matte till Sheena som jag så vänligt förra lördagen fick låna som min "agilityGromitsubtitute") instruktörer på en "lydnads/spår-tävlingsfunktionärs-tack-för-ni-ställer-upp-agilitykursdag". Vi var ett glatt gäng - agilityrookiesar till agilityproffs - som i vårsolskenet roade oss med lite agilityträning. Alla hundar var så på och duktiga. Alla med stor agilitypotential. Okej, då! Förarna var också duktiga.
Något man dock kan se är att de som först och främst ägnar sin hundträningstid med lydnad att de liksom stelnar till, blir lite paralyserade när deras hundar jobbar - och gör helt rätt. De liksom bara stelt står kvar vid utgångsläget och iakttar sin duktiga hund istället för att kuta med och berömma glatt tillsammans bakom det nyss forcerade hindret. Haha! Det är inte lätt att komma ihåg alla instruktioner man får. Det är mycket att hålla reda på i agilityträning. Allra helst när det är rätt så olika lydnadsträning där föraren ska röra sig så lite som möjligt. Muskelminnet sitter som gjutet i sten. ;)
Och så har vi det här med fart och fläkt. Nej, hunden ska inte "be om lov" i agility - utan jyckens uppgift är att ta initiativ till att forcera hinder - förarens uppgift är att visa vilket innan hunden glatt gör nåt annat. Agility är fart och glädje. När det gäller rookiesarna skulle jag personligen önska lite mer "jäklar och anamma". Fast jag har förstås full förståelse för mesig och tveksam agilityhandling - jag var själv likadan förut, och kan - faktiskt - fortfarande (efter cirka 20 års agilityerfarenhet) göra samma misstag!
Det är lite märkligt att när jag är där och jobbar med alla dessa duktiga hundar och duktiga förare, så känner jag inte alls denna sorg över Grompan, utan istället en glädje och lite tröst i eländet. Att få ynnesten att få "låna" hundarna för några få sekunder (till exempel när man är godisskålvakt). Att få vara med om deras glädje i träningen.
När jag är därute och umgås med folk, så har jag absolut inget emot att tala om Gromit - utan jag vill det! Jag blir glad över att/om Gromit har gjort ett avtryck även i era liv. Jag tycker också att han är värd det, min fina lill-Grompa!
Jag kan även skämta om eländet. Som till exempel när stackars Tina igår frågar om inte jag själv ska köra? Hihi! Jag tvekade faktiskt för en halv sekund, men sedan körde jag på med mina dåliga samt sjuka (och krassa) skämt: "Det kan jag ju inte. Han är ju död!!" (Haha! Jag skrattar faktiskt högt till även just nu när jag skriver. *skakar på huvudet åt mig själv*). Jag hade då även tanken att fortsätta mitt råa skämt (men avstod som tur är) med att säga: "Det skulle väl ändå se liiiite tokigt ut om jag kom här gående med kopplet runt urnan, går fram till första hindret, tar av halsbandet och lämnar "urn-Grompan" vid starten samt går in i banan medan jag som vanligt berömmer Grompis för att han sitter kvar (!) i starten och sedan ropar "Kör!!". Hahahaha! Monty Python rules!!