I onsdags hade jag tankar på att när jag nästa gång kommer att uppdatera här, så skulle jag börja med att berätta att jag går omkring och är lite försiktigt och trevande smålycklig och hoppfull - för på tisdag har det gått en månad sedan EP-Grompan fått anfall. Ja, ja... sen kom torsdagsnatt - och EP-Grompan strikes back! Men... tre veckor och två dagar är inte fy skam det heller, eller hur? ;) Det är betydligt bättre än ett mellanrum på 10 - 13 dagar som det har varit de senaste tre anfallen.
Gromits veterinär ringde ju tidigare i veckan om de nya provsvaren. Just det, vi var där i tisdags och tog nya blodprover för att se om det har hänt nåt nu under "anti-borrelia"-kuren. Vita blodkropps-grejorna var nu som de ska vara. Det där leverprotein-tjohejsan (ibumentin, eller vad de nu kallas för) var något bättre, men fortfarande alldeles för lågt. Veterinären ville dock vänta på fenemal-provsvaren innan vi börjar mixtra med doserna, och att jag skulle fortsätta med "anti-borrelia"-pillren i tio dagar till. De resterande provsvaren kommer i början av nästa vecka. Så... The story is to be continued....
Gromit, som har varit som en ett-åring igen efter "anti-borrelia"-pillrens inverkan, var dock jätte-trött efter torsdagsnattens epilepsianfalls"äventyr" - han sov så gott som hela fredagen (igår, alltså). Idag är han som den där ett-åringen igen. Han är faktiskt fyra! I januari blir han fem år - och två år som dum EP-hund - det ska firas! :P
Gromit och Wilbur förra vintern. De kände sig lite agilitysugna, eller var det godissugna?
Jaha... vad kan man mer berätta, då? Jo, jag höll på att sparka ihjäl min tolvåriga pudel härom kvällen, som förresten blir tretton år i januari. Om han fortfarande är intakt, trots min tydligen burdusa behandling. Men han, byrackan, får skylla sig själv. Dum-hund! Här går man i lugn och ro... nja... Jag hade innan irriterat mig på Gromit, som ideligen ska gå precis framför fötterna på mig. Vi är alltså på koppelpromenad efter jobbet. Jo, Grompan går om och om igen, irriterande precis framför fötterna, och exakt precis innan jag råkar sparka till honom på hasorna, så skuttar han vigt - baklänges - tillbaka till min högra sida. Detta upprepas millijoner gånger - vansinnigt irriterande. Som sagt, han har blivit som en irriterande ett-åring igen. Vid ett tillfälle hade jag ett "allvarligt samtal" med honom, och han skärpte till sig (ett tag) - faktiskt. Så nu går jag och mina tre väluppfostrade hundar - i lugn och ro - i mörkret, i det ganska svaga skenet från gatulyktorna. Hundarna har sina blink-halsband på sig. Vi traskar i ganska halvrask takt på gångvägen. Asfalten är alldels svart - precis som allt annat runt omkring. Till exempel min svarta lilla mellanpudel - som helt plötsligt rusar - utan minsta förvarning - från min vänstra sida - mitt framför mina taktfulla fötter. Nja taktfull och taktfull, kan diskuteras anser nog Wilbur själv, för jag sparkar till honom rejält - för jag såg honom inte!!!! Plötsligt så känner jag att jag sparkar till något mjukt med högerfoten, samtidigt som jag hör ett "Ufff!". Jag står nästan på öronen - där i mörkret. Jag famlar till i luften för att behålla balansen. Jag blir förbannad på min dumma, dumma jycke som - helt plötsligt rusar fram framför fötterna på mig! Jag får väl erkänna att jag var icke så särdeles pedagogisk där - i mörkret, på den kolsvarta asfalten mot min kolsvarta pudel. Jag skällde ut Wilbur efter noter. Sedan var det inget mer med det.
Wilbur själv skulle nog berätta historien helt annorlunda, dock.
"Här går man ut med resten utav flocken, matte, den där stora prickhunden (Spirou. min komm.) och idioten (Gromit. min komm.). Lite småtrist, men ganska kul. Jag känner en mycket intressant lukt på andra sidan gångvägen, som för övrigt är alldeles för mörk att trava på. "Löptik!!", tänker jag, och går dit. Då SPARKAR matte mig, helt utan förvarning. Hon bara sparkas! Sedan skäller hon ut MOI!!??? Det var ju hon som sparkades. Hon får väl se upp! Varför rusade inte även hon till löpdoften - som alla andra vettiga hundar? Svara på den du, matte!!
Sedan var det inget mer med det, fast jag passade mig för att gå framför den där oberäkneliga varelsen, som jag tydligen ska kalla för matte. Det kändes säkrast att gå bakom henne en stund, så jag kunde håll koll på hennes sparkande ben och fötter. Sedan minns jag inte nåt mer om det. Istället så hittade jag en annan intressant lukt... jag tror att det var... kan ha varit... löptik... kanske... bla, bla, bla" (Wilbur maler på om olika intressanta dofter. Totalt ointressant för oss människor)
Flickor - av alla de slag - är alltid intressanta, anser Wilbur.
En stund efter spark-incidenten, så såg jag en lååååång trappa. Och jag tänkte till litegrann. Jag mindes för ett år sedan när jag och jyckarna gick borta uppe på N:a Åsvägen. Då upptäckte jag en... låååång, brant trappa som gick nedåt. Eftersom det var mörkt, halt och snöigt så valde jag att vänta med att gå på upptäcksfärd ned till avgrundernas avgrund. Denna låååånga, branta trappa vi upptäckte nu gick uppåt. "Aha!", tänkte jag, "kan de måntro vara samma trappa? Måste genast undersökas!" Gromit och Spirou var helt klart på. Speciellt Gromit, men Wilbur... "Nä, det är för mörkt. Det är för brant. Vi kommer att dö! Hjälp!" Wilbur är ibland lite av en drama-queen. När han är på det humöret. Alltså när han tycker jag hittar på något dumt. Men upp kom vi - helskinnade - allihopa inklusive tolvårig pudelkille, som kanske börjar se lite dåligt. Det var ungefär h-u-n-d-r-a trappsteg upp - och det var samma trappa som jag upptäckte för ett år sedan, uppe på N:a Åsvägen.
"Vadå, ser dåligt?", undrar nu Wilbur, "Det är inte nå´ fel på min syn. Jag är perfekt! Det är prylarna runtomkring som börjar synas dåligt - faktiskt!"
