Jaha, nu har jag lassat hit några bilder.. Undrar varför just dessa bilder? *funderar länge*
Äsch, spela roll. Med andra ord, texten och bilderna behöver inte alls höra ihop. Hm..? I och för sig så är inte det nån ovanlighet här... Ja, ja... Då börjar vi! ("vi" är i betydelsen jag, alltså). Jag brukar ofta benämna mig själv med "oss". Haha! Nä, det brukar jag inte! Apropå det! Hur många av er har reagerat på att i TV-serien "Emmerdale", så säger de faktiskt ofta "us" om sig själva, när de borde säga "I". Hör det ihop med "Emmerdale-dialekten", tro? Var nu Emmerdale är beläget i England? I närheten av Leeds är det i alla fall. Undrar var Leeds ligger? Nånstans i mitten, lite till vänster, va?
Ja, sådana intressanta och betydelsefulla frågor brukar jag ofta ägna mina dagar åt. (blev inte det där en lite märklig ordföljd i sista meningen? Äsch, det får stå kvar. Även ordföljden i denna parantes är lite märklig) Oj, nu vill Pingu ha sin frukost! Så nu får ni vänta lite...
Kommer strax tillbaka... vänta... oj, nu råkade jag fastna i nåt TV-program istället.... kommer tillbaka.... sen. :)
Nu är jag tillbaka. Nu har jyckarna fått sin frukost. Och som - numera - vanligt, så tar jag ut hundarna efter de har ätit, sovit eller lekt. *suck* "Men vadå?", undrar ni, "Hon har väl inte skaffat valp - igen?!!!" Nä, det har "hon" inte, men en viss nyinflyttad tio-åring lill-pys är som typ en ej riktigt helt säkert rumsren hund. Han har ett förflutet som "varför göra sånt ute när det är mycket bekvämare inne?"-byracka. "Det är ju blött och äckligt utanför!", glor han på mig, totalt oförstående och lite förebrående, där han står ute på altanen, på översta trappsteget - och vägrar sätta sina söta - torra - tassar i det blöta gräset två meter bort. *suck*
Så vi gick nyss ut på tomten för en liten snabb kiss-och bajsstund. Och vad hände då, då? Jo, en viss liten slyngel (läs: tonårs-Pingu) mopsar upp sig mot Wilbur om en sån där godiskub/tärning - tom - som ligger och skräpar ute på tomten. Den har legat där ganska länge utan att nån har brytt sig, men nu idag, då... *himlar med ögonen*
Pingu har ju sedan han flyttade in hos oss - som åtta veckors valp - hyst STOR respekt för Wilbur. Tills nu. För någon dag sedan var första gången han faktiskt - lite kort - svarade upp mot Wilburs tillsägelser. Och nu nyss, så höll det på att urarta till ett regelrätt, ordinarie hundslagsmål. Ja, det är nu det börjar. Historien upprepar sig självt.
Jag är ju van med störiga tonårsjyckar. Fick slita ganska mycket när Gromit härjade vilt, som försökte göra processen kort med en flockmedlem i taget. Först var det Wilbur, sedan Keaton och slutligen Spirou. Jag, hans matte, slapp faktiskt undan. :) Så vitt jag minns, så försökte Gromit aldrig svara upp mot mig. Vilket faktiskt både Wilbur och Spirou har någon enstaka gång gjort.
Det som oroar mig lite med Pingu, är att han faktiskt bara är sex månader (lite drygt) gammal, och han har redan nu visat antydan till att svara upp mot mig när jag bestämt tillrättavisat honom och varnande hytt med handen framför hans nos. Han har då lite kort och retsamt halvnafsat mot handen. Det är en varnande gest som jag brukar göra. En gest som jag faktiskt sedan har kunnat använda som ett ordinarie, lugnt "nej"-kommando till Keaton när han på ålderns höst var döv. Han lydde mitt "handtecken-nej" helt utomordentligt bra. Faktiskt nästan bättre än det muntliga nejet då han hade hörseln i behåll.
Ja, ja.. Hur som helst så tänker jag nu använda mina erfarenheter med slyngel-Gromit när jag nu "tar itu" med slyngel-Pingu. Det känns dock lite jobbigt att redan nu behöva arbeta sig igenom denna period igen. Jag vill ju ha lugn och ro i min lilla flock. Speciellt för Wilburs och Spirous skull. Deras sista år - som jag hoppas kommer vara måååånga - ska vara fyllda av harmoni och lek. Inte nåt annat. Inte så mycket i alla fall.
Det är också lite intressant att det är just Wilbur som först "råkar illa" ut. Han som har hållit både Gromit och Pingu mycket kort.
Jag råkade *harkl* glömma Pingu ute på tomten. Efter en bra stund så kikade han desperat och lite vädjande in genom det rena *harkl igen* fönstret. Spirou kollar tillbaka.
(Bilderna har som sagt, inget med texten att göra.)
Så nu, alldeles nyss, bestämde jag mig för att roa oss med lite dummy-apportering ute på tomten. Hundarna och jag ska samarbeta, få utlopp av energi genom arbete och lek - inte genom att slåss och ha oss. Så strax efter "det-nästan-slagsmålet" går jag kvickt in för att hämta två dummies och en näve godis...
Ha! Lat som jag är så orkar jag inte hämta koppel och sånt tjafs. Nä, alla hundarna ska ju - nu plötsligt - vara lydiga, kunna vara passiva och ha stadga i tassarna medan brorsan glatt rusar iväg och apporterar den utslängda dummyn. Ja, alla tre ska sitta fint i en liten grupp och vänta tålmodigt på sin tur. Och jag ska lyckas hålla reda på att alla tre - som är mycket förväntansfulla och ivriga - faktiskt sitter kvar på sina söta små rumpor i det blöta gräset. Tillåt mig le. Nej, tillåt mig skratta. Nej! Tillåt mig hånskratta åt mig själv. :)
Faktiskt - och ganska självklart - så var det bara slyngel-Pingu som fuskade grovt. Okej, jag räknar inte med lillpysen Linus nu. Jag la absolut ingen energi på att ens försöka att få honom att sitta kvar eller att apportera för den delen. Han virvlade hela tiden litegrann runt mina fötter. Och Wilbur han slapp förstås att sitta ned, han skulle bara stanna kvar på "avbytarbänken" i valfri ställning.
Stjärnan i gruppen var förstås Spirou. Han satt som en liten staty och väntade troget på sin tur. Sedan när det var hans tur att bärga hem apporten så gjorde han det med bravur. Ja, Wilbur apporterade också fint. Visserligen inte med några avstånd att tala om, och han levererar inte till handen, men vadå? Han gör det man ska.
Jag förstod att slyngel-Pingu skulle rusa iväg med dummyn, så jag la den bara mellan oss, och var rackarns snabb med "Yes!" exakt då han greppade den. Haha! Ja, min plan funkade typ två gånger, sedan var det kört. Kvick som en vessla snor han till sig dummien för att sedan suuuuusa iväg runt alla trädstammarna på tomten - överlycklig! *suck*
Då tar jag fram den andra dummyn och leker och bollar med den. Exakt när Pingu kommer in mot mig och släpper den han har, så berömmer jag och kastar iväg den andra dummien. Haha! Ja, det funkade typ en gång, sedan var även detta trick kört. *suck* Jag testade även samma sak typ byteshandel mot en tennisboll. Nä, den gick han inte på heller.
Okej, jag skulle kanske ha börjat med detta inne, eller att ha jycken kopplad. Men varför göra saker och ting lätt och riktigt när man kan göra det svårt och bökigt? *harkl*
Hur som helst så lyckas jag ändå avsluta vår lilla apporteringsträningsstund med positiv känsla i kroppen. Det är liksom roligare så. Och jag tror att även jyckarna kände likadant. Vi alla fem kände att vi hade lyckats med vårt "uppdrag" därute; Spirou fick lyckas hitta den lite mer svårthittade dummyutkastet och leverera snyggt i min hand, Pingu lyckades tjusigt sitta kvar och fick mycket beröm och välsmakande godbitar och både Wilbur och Linus gjorde detsamma och fick lika gott godis de samt jag lyckades ha ordning och reda i flocken och träningen. Med andra ord, alla lyckliga! Så nu nöjda latar vi oss här inne.
Men hallå?!!! Nu har hon gjort det igen! Glömt mig här ute. Och nu är det ju kväller, ju!
En annat liten antydan till Pingu-problem är att han ofta inte vill hoppa in i bilen. Detta är ganska irriterande när man har bråttom iväg. Alla de andra hundarna skuttar glatt in i bilen, men bus-Pingu vill vara kvar hemma på tomten och leka. Jag har noggrant passat mig för att inbjuda till eller att falla in i en ofrivillig (från min sida, alltså) "katt och råtta"-lek. Nä, för det går inte den här matten på. Jag är faktiskt allvarlig nu. Följande knep har jag nu gått igenom:
1. Att lugnt och bestämt gå fram till honom, men att "sikta" snett intill, för att sen "plocka upp" honom från sidan.Vi går sedan tillsammans till bilen. Godisutdelning i bilen. Funkade bra rätt så länge.
2. Samma som ovan fast sedan lekt medan vi går mot bilen med den leksak eller pinne som Pingu har i munnen, som han hellre vill leka med än att åka bil. Utbyteshandel leksak-godis plus godisutdelning i bilen. Funkade bra några gånger.
3. Ren rå tillsägning. "Nu skärper du dig!!" Funkade inte alls.
4. Samma som punkt 1, men att slänga godbitar framför honom likt ett spår fram till bilen medan vi går tillsammans. Jag var noga med att han skulle gå före mig. För det är ju det jag vill. Funkade bra ganska många gånger.
5. Samma som punkt 1, men kopplade honom och bara drog med honom bort mot bilen, vare sig han ville eller inte. Funkade förstås, men var inte så kul precis.
6. Samma som punkt 1 och 5. Nästa gång, så sprang han före - fortfarande kopplad - mot bilen! Yes!! Funkade faktiskt riktigt bra, men lite småtråkigt att behöva ha kopplet.
7. Samma som punkt 1 och 6, men behövde inte sätta på honom kopplet.
8. Samma som punkt 7, plus att jag taggade honom med rösten samt med ett lätt grepp i nackskinnet, riktade in honom mot bilen, som att rusa mot "targeten" = bilen. Likt när vi tränat agilitysläpp mot extern belöning efter hindret. Funkade riktigt bra flertal gånger. Trodde för ett tag att jag hade hittat grejen.
9. Tillbaka till ruta ett. Så just nu är det punkt 5 och 6 som gäller.
När han väl är inne i bilen så busar han ofta med Spirou. Han har även en mängd med leksaker att roa sig med, för prylen han har försökt få mig att leka tafatt med ute på tomten, har han alltid fått ta med sig in i bilen. Han verkar ju inte liksom lida när han väl är där plus att han som allra oftast även får godisbelöning när han väl har skuttat eller blivit upplyft in i bilen. This is to be continued. :)
En anledning till Pingus ovilja till bilen är kanske att på senaste tiden så har färdens slutmål varit ganska tråkig (för mina hundar, alltså). Antingen jobbet eller så har det varit lång väntan medan matte roat sig med andras hundar (läs: matte haft kurs). Jag menar, hur kul är det?
Här har vi precis kommit innanför dörren på jobbet. Alla jyckar tränar stanna kvar innan man får rusa i den långa korridoren. Tänk att till och med Linus är riktig duktig!
Fyra hundar jobbar...... och tycker det är skitkul att vara instängda bakom galleret.
"Va! Hallå?!! Det här är väl inget skoj!!"
Fast när den roliga paketkillen kommer, då blir det skoj, tycker Pingu. För han kommer med presenter. Pingu har fått en gammal trasig vante av honom. Det där suddiga som Pingu bär i munnen är vanten. Genast när Pingu hör just denna killes röst, så rusar han glatt fram och leker med honom. Annars så brukar han ju hålla sig på behörigt avstånd när det är paketleverans. Han tycker fortfarande att stora kartonger är rätt så läskiga, men hans "låd-terapi" har gett gott resultat. Så himla läskiga är dom inte längre.
PS. La ni märke till att jag inte kan bestämma mig hur man stavar till dummy i plural och i bestämd form? :) DS.