Förra året skrevs följande:
2010-01-08
Det här är inte...
... det som jag hade tänkt skriva om i förra dagboksinlägget. Det är en dag imorrn också - i alla fall för de flesta....
Apropå det så ligger just nu Keaton tätt intill mig här i soffan. Han andas djupt under filten som jag har bäddat in honom med. Han är lite frusen, stackarn. Nyss gick bara han och jag en superkort liten vända utanför grindhålet, typ. Keaton var lös, så jag iakttog honom så noga. Vinternatten var så tyst och stilla (klockan var alltså vid halv-ett). Snön gnistrade, och alla träden är inbäddade i snö och frost. Grannarnas och min julbelysning glimmrade under snön. Jag hoppas att jag alltid kommer minnas denna korta korta promenad...
2010-01-08
A man gotta do..
... what a man gotta do.
Keaton-epoken är nu slut. Avlivnings-sprutan hjäpte honom att få stilla somna in idag klockan 16.27. Hans gamla kropp orkade inte längre. Keaton dog med andra ord av ålderskrämpor i en hedervärd ålder av 14 år och sex månader.
Keaton var för sin ålder faktiskt ganska pigg ända tills i tisdags. Så det gick rätt så snabbt. De här sista två dagarna fick jag ibland lov att bära honom. Igår efter jobbet när jag gick i omgångar till bilen med hundarna, tänkte jag först att det var lite bökigt. Men sen kom jag på att detta är ju det sista Keaton och jag gör tillsammans - njut av det istället.
Hur mycket jag saknar och kommer att sakna honom behöver jag nog inte säga. Det var så svårt att lämna kvar hans kropp, kvar där ensam hos veterinären. Jag tror att jag pussade, smekte och snusade in varje millimeter av hans gamla och slitna kropp. Vill aldrig glömma, vill minnas varje hårstrå av honom - från den kalla nosen till den vita svanstippen.
Just det! Ifall ni råkar springa på mig nere på byn, var inte rädda att säga nåt - ifall ni själva känner för det, så klart. Jag blir bara glad att då har min kära Keaton i alla fall gjort ett litet avtryck i er värld - inte bara i min. Jag blir fortfarande så glad när någon nämner eller kommer ihåg min Baloo eller Buster.
Just det, igen! Själv så tror jag inte på nåt liv efter detta - inget regnbågsland eller liknande. Jag tror att det bara är "hittepå" i ett försök att dämpa sorgen. Jag är dock inte rädd för min sorg. Jag känner istället att denna sorg är det sista som min älskade Keaton och jag har tillsammans. Jag vill aldrig aldrig glömma dig!
Så länge jag inte gråter,
finns du här.
Om jag inte gråter,
finns du kvar.
Men vid första tår,
bleknar du, försvinner du.
Stanna hos mig!
Jag ska aldrig gråta.
Jag ska bära dig.
Keaton på sin 14-års dag.
Följande skrev jag den 13:e jan 2010
Det sista dygnet
Ursäkta mitt vemod... Men snart ska det bli roligt här igen. Ha tålamod
Måste kanske redan här på en gång varna för min lite morbida och sjuka humor. Min humor som alltid finns där - även i sorgliga stunder - om jag känner för det!
I torsdagskväll när jag och hundarna kom hem från jobbet, så släppte jag ut dom som vanligt på tomten. Det första jag gjorde - som alltid - var att gå in för att hämta Keatons hjärtmedicinpiller som han skulle ha cirka en timme innan middagen. Hundarna fick vara kvar ute för en stunds lek. När jag gick från huset tog jag med mig snöskyffeln för att skotta fram soptunnan. Spirou, Wilbur och Gromit följde glatt med mig mot grindhålet. Keaton syntes inte till. Men det var vanligt, så jag tänkte bara att han kommer väl snart. Hans piller la jag i fickan.
Några minuter senare var soptunnan framskottad. Men... fortfarande ingen Keaton? Vart hade han tagit vägen? Han ska ju ha sitt piller! De andra tre hundarna och jag går vår vanliga runda på tomten. Ingen Keaton någonstans. Först letade jag lite "slarvigt", men... efter en stund började jag bli riktigt orolig! Det var mörkt och kallt. Visserligen hade Keaton sin tröja på sig, men ändå. Keaton brukade ofta gå in under granarna för att nosa runt lite, så det kan vara lätt att missa honom. Allra helst när det är mörkt. Jag har ju också en ganska stor skogstomt (nästan 6000 kvm). Nu var jag riktigt desperat och full av oro. "Har han kollapsat under någon gran?", tänkte jag nästan panikslagen.
Jag vet inte riktigt hur många let-rundor jag gjorde (även inne - började ju som sagt bli riktigt desperat). "Nä! Jag får lov att ringa återbud till veterinären imorgon, och säga att jag har tappat bort honom hemma på tomten!", tänkte jag när jag oroligt spanade runt med pannlampan på huvudet, "Jag kommer inte hitta honom förrän i vår när snön har smält bort!!" I min desperation provade jag även att säga åt de andra jyckarna att "leta Keaton". Hrmf! De fattade nada!
Till slut så tog jag mig i kragen, och satte ihop ett "search-party" med en strategisk sök-plan: Jag började i ena tomthörnet och kollade under varenda gran (vars grenar ju sitter stenhårt fast i snön). Efter cirka en halvtimmes letande kom Keaton sakta strosande från ingenstans. Han fick sitt piller.
Jag har absolut ingen aning var han hade varit. Troligtvis så var han i ena änden av tomten, när jag var i den andra, och sedan strosat vidare för sig själv i lugn och ro. Hm... Det ska bli skönt att få tillbaka honom i urnform - så man vet var man har honom. Ursäkta, Keaton! Skojar bara!
Keaton vandrar på tomten - den sista morgonen.
Man äter lite snö.
Gromit o Spirou rusar runt som vanligt...
... Wilbur likaså. (Den där svarta figuren i mitten är Wilbur)
Den blicken...
Sista dan på jobbet...
Vad som senare blev den allra sista bilden på min älskade Keaton... behåller jag för mig själv.
2010-01-10
Han fattas mig...
... Tidigare idag när jag fixade käk till jyckarna, så kom jag på mig själv att jag stod och kramade ömt Keatons matskål. Jag fick till och med en ingivelse att pussa på den. Jag hade diskat den tidigare på dan, och nu stod den lite i vägen på diskbänken. Men... jag vill inte ställa undan den. Den står fortfarande - lite i vägen - uppe på diskbänken...
Regina Spektor - Real Love (John Lennon)
För cirka ett år sedan, när jag borstade hundarna, så spelade jag min "cover-CD" - en CD-samling med original-låtar och bra (!) coverversioner (faktiskt). När jag höll på där och borstade (kammade egentligen) Keaton, så kom dessa låtar. Eftersom det var så länge sedan jag hade fixat CD:n, så hade jag glömt bort vilka låtar som var på den, så det var lite av en överraskning. Först kom John Lennons originalversion, sedan covern med Regina Spektor. Hur som helst fick jag plötsligt ett "moment", och jag började storböla samtidigt som jag pussade och pussade och smekte min kära jycke. Nu när jag hör denna låt, så förknippar jag den med min Keaton.
När ni (om ni nu orkar) lyssna på låtarna, tänk på en jycke som glatt leker och busar eller tränar tillsammans med dig. Tänk på när ni gosar och känner det där "du och jag".
2011-01-08
PS. Keatons matskål är numera borttagen från diskbänken. DS. ;)