Problemet är bara det att ute kan man ju inte va´. Det är för varmt! Jag är inne så mycket jag kan, och väntar till kvällen. Det tråkiga är bara det att dom har ju nu tidigarelagt släckningstiden på den stora utelampan.
Igår kväll gick hundarna och jag ut vid kl. 23.20 för en lite längre promenadtur. Sedan en timme senare när man skulle in igen var det ju låsta och tillstängda huset som en bastu. Jag har aldrig gillat att basta! Genast öppnar man alla fönster på vid gavel, för att kunna vara därinne. Jaha! Då kommer alla mygg och andra flygfän in. Jag släcker lampan, så att i alla fall alla malar och sländor håller sig utanför - kanske. Myggen dock, de flyger in och väsnas omkring öronen på mig med sitt envisa "dzzzzzzzzzz". "Dzzzzzz:a nån annanstans!", ryter jag, och viftar elakt och bestämt bort dom.
En rackare råkade få en riktig snyting, så han gjorde kullerbytta i luften. Jag fick in ett ordentligt slag där, men han gav inte upp för det. Jo, förresten! Om jag tänker efter så gjorde han det. Det blev lugnt sen. Han var nog ledar-myggan, som jag till slut lyckades skrämma bort. "Han" förresten? Det är ju tjejerna (tikarna?) som suger blod. Typiskt fruntimmer!
Nu är det säkert nån som undrar varför jag inte tar livet av dom. Va?! Slå ihjäl stackars små djur? Det kan man väl inte göra? De rår ju inte för att de har fått denna instinkt att suga blod. De vill ju bara överleva. Och det kan jag väl unna dom. Eller?
Ett totalt misslyckat försök att ta kort på en slända.
Någon undrar säkert också varför jag inte tillbringar dagarna vid en sjö eller hav eller något annat svalkande? Jo, det ska jag tala om. Dels är det "den tiden på månaden", och dels så har Spirou ett fult öppet sår på benet. Jag tror inte det är så himla bra att låta honom få bada med det. Så elak kan jag bara inte vara, att jag tvingar honom vara kvar på land medans vi andra badar. Det går bara inte!! Spirou älskar att bada och simma.
Och så har vi det här med att jag inte äger en baddräkt. "Man kan inhandla dylika klädesplagg!", tänker nog nu nån lustigkurre. Ja, det kan man! Men! Jag hatar att gå och handla kläder. Det har jag alltid gjort. Redan som liten. Haha! Jag minns när man var och handlade kläder med mamma. Hon skrattade alltid åt mig när min första uttråkade gäsp kom. "Jaha! Där kom den! Det dröjde inte länge inte!", fnissade hon lite åt mig. Jag däremot suckade av leda.
Förresten så är nu alla badkläder av alla de slag slut nu. Det finns nog inte ett klädesplagg som är tillverkad för badanvändning kvar i butikerna.
Annars tycker jag att själva simmandet är helt okej. Kanske till och med riktigt trevligt. Ja, så länge man är i vattnet, ja! Sedan när man ska gå upp på land blir allt blött. Och det gillar jag inte. Gillar inte att känna mig blöt. Varken av svett eller vatten. "Eh? Vad menar hon? Blir man blöt när man går ur vattnet???!", undrar ni. Ja, det upplevs som det. Medan man är i vattnet är ju allt blött, och då bryr man sig inte. Då är ju allt som det ska vara. Men när man kommer upp på land, då känns det fel. Då är det där blöta bara äckligt - och blött! Håret klibbar, kläderna fastnar och grus överallt som skaver. Bläh!
En annan sak som gör att jag avstår till badande är det där med att raka benen. Man får ju inte ha benen fulla med svarta håriga.... hårstrån! Att rycka eller vaxa bort dom finns inte på världskartan! Jag anser att smärta ska man - så mycket man nu kan - avstå ifrån. Basta! Därför så har jag en vanlig rakhyvel - som "måste" användas typ varje dag. Det är tråkigt. Därför "fuskar" jag, och rakar bara det som syns när jag har shorts på mig. Hur hårig och lurvig jag är på låren under själva shortsen det får ni fantisera om själva. Verkligheten skulle inte vara nyttig för er. Haha!
Eh..? Det här var absolut inte alls det jag skulle skriva om....
Så här håriga är Spirous ben. Ja, tre av dom i alla fall. Det fjärde är för tillfället nedrakat - så där på mitten, typ.
><
Jo! Igår var jag - i denna hetta - agilityinstruktör för ÖHU:s sommarläger, där de i fyra dagar får prova på olika hundsporter (rallylydnad, freestyle, agility o tävlingslydnad. Därimellan så har de haft olika lekar för sig. ÖHU:arna skulle även sova över en natt i klubbstugan).*
"Hur ska det här gå? I den här värmen?!", undrade jag innan när jag tänkte på att stå där på planen utan någon tillstymmelse till skugga. Det var då jag försökte övertyga mig själv med att tänka: "Det är bara att stå ut, det!" Det gick ändå över förväntan. Det var varmt, men det kom ibland en liten svalkande bris, typ.
Jag tycker det är kul att ha kurs för ungar. De är så himla läraktiga. De bara fattar. De bara gör. De bara kommer ihåg. Som om allt man säger är bara självklart. De verkade också tycka att om man inte riktigt förstod, så frågar man - helt naturligt.
Jag visade (bland annat) framförbyte och ett sätt att lära in slalom (till de som var helt nybörjare) och de gjorde rätt så gott som genast. Vilken uppmärksamhetsförmåga de har!
Visst är ungar ofta spontana, och vill många gånger mer än vad hundarna egentligen orkar, men där kommer ju instruktören in och bestämmer vad och hur de ska göra. Och de bara accepterar det. I alla fall oftast. Haha! Sedan att de löper full amok när man inte ser är en helt annan sak! :)
Tre ivriga jyckar på "skolbänken".
Det jag tycker är jobbigt med att ha kurs är att man hela tiden känner sig så otillräcklig. Nu var de i och för sig bara fem stycken, men det är ändå fem individer som vill ha hjälp och instruktioner. Och där känner jag att jag inte hinner med.
Man har ju en begränsad tid (som vi gick över. Sorry, Agnes, som fixade maten) att hålla sig till och jag vill hinna med ALLT. Och det är omöjligt, tyvärr. När jag åkte därifrån så grämde jag mig för att jag inte hann med att lära ut mer handling, starter, glömde tala ordentligt om gungbrädan (Attans!!!) och slalomet och.... och ... och... samt...
Om man bara visste att de senare skulle dyka upp på framtida kurser, så jag kan tala om det man inte hann med, men det kan man ju inte lita på att de gör. Vilket de antagligen inte gör. *suck*
Hur som helst var de fem tjejerna jätte-duktiga med sina hundar. Jag hoppas att de kommer fortsätta med agilityn. De alla visade stor potential. Just det! Det var en sjätte tjej med också, som själv är ÖHU-ledare på lägret, som var med lite grann "på hörnet". Och samma där, så grämer jag mig för jag inte hann med att visa mer. Potential finns även där - verkligen.
Jag glädjer mig dock för den fina och stora blomman jag fick som tack för mitt bidrag till ÖHU:s sommarläger. Nu har jag i alla fall en (riktig**) blomma ute på tomten. Den lyser upp tillvaron.
* Hihi! Jag frågade om de visste om att det spökar, och erbjöd mig att berätta mina två självupplevda spökhistorier. En tjej tackade mycket räddhågat men artigt nej. Lite besviket avstod jag, men upplyste om att det bara är mössen som tassar i väggarna. Det är inget att bry sig om. Hehe! Undrar hur det gick att övernatta för dom?
** "Riktig" = som inte av andra räknas som blommande ogräs.