Jag ska strax förklara varför denna rubrik. Men först...
Idag var vi på Märsta-Sigtuna BK för agilitytävling. Det var enbart Gromit som tävlade - så han vann på W.O! Nej, nu skojar jag lite. Utav mina hundar, så var det enbart Gromit som tävlade. Så ska det va´. I Hoppklassen, så kom han på 11:e plats av 35 startande. Klart godkänt, tycker jag. I Agilityklassen så flipprade han ur - som vanligt. Han kommer i för hög stress, och far omkring överallt och ingenstans på en gång. Jag försöker då att få ned stressen genom att kommendera sitt, och ta ett par sekunders paus. Detta känns lite märkligt mitt på en agilitytävlingsplan, men vadå?!
Jag vet inte vad som gör att han så ofta just i Agilityklassen uppför sig så här. Om det beror på att han tycker balanshindren är så infernaliskt roliga, så han vill för mycket. Detta då i kombination att han inte riktigt vet vad han ska göra på balanshindrens kontaktfält förvärrar säkert alltihopa. Detta är min lilla tes, för tillfället i alla fall. I Hoppklasserna brukar han för det mesta vara mer sansad - som om han då vore en annan hund. Gromit är lite som Dr Jekyll och Mr Hyde! Detta även i andra situationer, som jag strax kommer till.
Efter Agilityklassens bangång sa jag till Inga (Affe) att i starten så finns det risk att han kommer att komma i för hög fart och springa förbi mig, och ta det tredje hindret (kort tunnel) från fel håll. Mycket riktigt!
Mitt försök att förhindra att det som jag nu innan befarade skulle kunna hända, var att stå så nära den rätta ingången - men ej för nära - så jag kan röra mig i rätt riktning, och ge honom "styrfart" till rätt ingång. Jag lämnade honom alltså vid starten, och ställde mig efter det andra hopphindret med min kroppsriktning mot rätt ingång. Gromit far mot mig i 190, han far förbi bakom mig, så jag nästan kände vinddraget mot vaderna, rakt in - klockrent - i fel tunnelingång - Disk.
Jag vet inte om man egentligen ska få "credit" för att man hade rätt om vad som skulle hända. På ett vis "ja", på ett annat vis "nej". Eftersom man då skulle kunna förhindra att det sker. Fast... Jag föredrar att ge mig "credit" för att jag känner min hund! ;)
Gromit ska förresten få plus i kanten för att han inte tjyvstartade i loppen. Han ska också få beröm för att han inte gruffade på en endaste jycke! :)))) (Eller är det kanske jag som ska ta åt mig... ) ;)
För varje gång vi möter en hund, och det inte blir gruff, känns som en STOR SEGER! Därav den första halvan av rubriken. Jag tycker hans gruffande är OERHÖRT pinsamt. Och ett STORT nederlag. Jag kanske i och för sig egentligen tar åt mig alldeles för mycket.
Jag har nu lärt mig vilka hundar som är Gromits "gruff-objekt": Större, vackra och ståtliga hundar. Förresten behöver dom inte vara stora i formatet, utan hundar oavsett storlek, som utmärker sig, de som utstrålar pondus, som har det där lilla extra, hundar som har "det". Så ni som har blivit utsatta för Gromits gruffande - ta det som en komplimang; Ni har mycket vackra och ståtliga hundar!
Det blev en liten fågel-räddningspaus nyss. En liten dum fågel flög in genom den öppna ytterdörren in i köket. Hundarna far upp i en faslig fart, vilt skällande. Inte för att de såg fågeln, utan för att jag utbrast: "Dumma fågel!" Fågeln flög rätt in i köksfönstret och ramlade ned på brödskärbrädan - typ avsvimmad. Jag tar den i handen, samtidigt som jag försöker få in hundarna i huset (de har i sin förvirrade uppståndelse sprungit ut.) (!) Jag stänger dörren framför de ivriga hundnosarna. Fast jag vet att det troligtvis inte kommer dröja länge innan de har själva öppnat dörren. Jag hade liksom inte tid att få fram husnyckel och låsa med en liten skräckslagen fågel i handen. Var rädd att han/hon skulle få hjärtsnurp av all uppståndelse.
Jag går ut en bra bit bort på tomten, och lägger den stackars pippilyngeln på en liten upphöjning. Mycket riktigt så dröjer det inte många minuter - faktiskt längre än jag trodde, dock - innan hela hundligan flyger ut från huset. Fast de springer åt andra hållet, ned mot grinden. Haha!
Gromit, Spirou och Wilbur hittar mig dock snart. De blir bestämt kommenderade att sitta kvar, en bra bit bort från fågeln. Tala om att de var nyfikna på vad matte höll på med. Efter en stund så kvicknade den lilla dumma stackars fågel till - och flög iväg! Yes!!
Tillbaks till agilitystoryn, eller rättare sagt vardagslydnads-storyn. Hm...
Jo, idag struntade jag i om de mötande hundarna var "gruff-objekt" eller inte. Varje gång jag såg att Gromit tittade på en hund, gav jag honom ett ljust och överdrivet beröm, varav han släpper blicken från hunden och ser på mig - godis! Många gånger så vände han spontant sig om mot mig när en annan hund kom i närheten - godis! Jag har ju jobbat så här förut (typ Bodfälts skvallrametod), fast då bara när jag misstänkt att den andra hunden varit "gruff-objekt".
Känns ibland lite fånigt att så överdrivet berömma, men det ger ju en trevligare atmosfär. Det kändes helt klart fånigt när jag berömde honom när han satt och gjorde sig en toalett, och en hund passerade medans han höll på med sina toalettbestyr. Precis som om jag berömde honom att han klarar av att göra ifrån sig. Men vis från förut, då jag i min enfald trodde att han skulle avstå gruffningar bara för att han är mitt i sitt toalettbestyr... Pyttsan! Man kan gruffa och bajsa samtidigt! ;) eller rättare sagt: :(((
Hur som helst uppförde sig Gromit mycket tillfredställande. Kanske jag snart tar bort den där överstrukningen på startsidan. ;)
Jag kom till tävlingen i god tid - otroligt men sant. Jag tog en liten morgonrastningstur med alla fyra hundarna. Låter trevligt, va? INTE! Började med att en helvild Gromit smiter ur bilen innan "varsågod". Han lyfts brutalt in igen. Då tappar jag kopplet till Keaton, som raskt bara travar iväg bakom min rygg. Jag kommenderar "Kvar!" till de andra tre, med Gromit fortfarande i bilen, med luckan öppen. Jag joggar ifatt gamle döve Keaton. Suck!
"Den trevliga morgonpromenaden" består av fyra helgalna jyckar, som ABSOLUT INTE kan nosa på samma ställe. "Jag ska bara nosa här borta! Och jag ska här! Nej! HÄR ska JAG nosa! (Wilbur) Oj! Vad finns det där... Jag ska nosa DÄRBORTA! (Keaton). Flera gånger rycks jag - utan förvarning - till att göra en piruett (fast det blir ingen piruett, eftersom jag håller emot, avskyr när de smiter bakom ryggen på mig), när Keaton plötsligt får infall att att bestämt gå över till ANDRA sidan vägen, för utforskning av diverse spännande lukter.
Man skulle - kanske - kunna säga att dom är något olydiga. Eller ivriga, kanske. ;) De uppförde sig som om de aldrig varit utanför dörren, som kossor på utsläppet till vårbetet.
Jag var så sur och grinig, så jag hotade att slå ihjäl en hund, och använda den till att slå ihjäl dom andra med. ;) Speciellt vid det tillfället då en hund bajsar, och jag "återanvänder" bajspåsen som redan har en hög i sig (snål som jag är brukar jag försöka få minst två högar i samma påse. Jag är inte gjord utav bajspåsar!).
Vi går på infarten mot brukshundklubben. En mycket smal grusväg, med bilar parkerade längs vägen. Nyinkomna tävlande kör förbi lite då och då. När jag böjer mig ned för att plocka upp, upptäcker jag att den nyss bajsande hunden har en bajskorv hängande kvar i rumpan. Jag har nu för avsikt att få bort den dinglande bajskorven med bajspåsen, som redan har en mindre hög i sig (med rätt teknik går det, fast ganska knepigt när man har koppel och vissa dragande hundar i ena handen, som man även håller upp svansen på den "nyss bajsande hunden" med, medan man försöker försiktigt med den andra handen få bort bajset utan att smeta in i pälsen).
Problemet är "bara" det att de tre andra hundarna - just nu - bara ska nosa DÄRBORTA! En bil kommer förstås exakt precis nu. Och jag försöker få in alla mot mig mellan två parkerade bilar, och jag är beredd att "nej:a" om hundarna ska få för sig att markera mot de parkerade bilarna. (!)
Gamle Keaton (döv), som lever i sin egna lilla värld, är helt inställd på att han ska DITÅT istället. Mitt framför den passerande bilen. Under hela händelseförloppet har jag alltså en full bajspåse - ej vänd och knuten - balanserande i ena handen. Tur att det finns koppel, som man både kan stå på, och dra med, samt hålla emot med. Eller... "Uppfostra jyckarna." Hm...
Hur som helst, förutom den första morgonpromenaden, så uppförde sig jyckarna helt godkänt.
Nu till den andra halvan av rubriken: "Nejjj!":
Detta "Nejjj!" utbrast jag efter cirka tio minuters hemfärd, när jag kom på att jag skulle ju kolla vilken placering Lina och Annelie kom på i Agilityklassen... Sorry!
(Jag sms:ade till Tina o Nixxa, som var kvar för att tävla i klass 2, men hon gjorde samma som jag - glömde...)
Nej, nu är det hög tid att påbörja träningen till Freestyle-tävlingen som är imorgon start kl. 13.30! Det är bara tre program att träna in: Spirou, Gromit och Wilbur. Vi har faktiskt haft ett litet träningspass förut - i förrgår - i vardagsrummet vid midnatt. Det kanske är dags att börja leta efter några kläder också! Eller så gör jag det i morgon förmiddag. Borde fixa till tre hundpälsar också - borsta och trimma och kamma, alltså....
Men först ska jag bara...
Just det! Jag har gått å blivit förskyld också. Näsan rinner, och det är alldeles däppt. Jag som typ aldrig är sjuk. Ja, ja..