... idag är det Pingus födelsedag! :)
Pingu tar sin 1-årsdag med ro - och lite upp å ner, sådär.
Har egentligen inte nåt att förtälja här, men det brukar förstås inte stoppa mig... eller? *funderar ett bra tag* Hm..? Vad har hänt sedan sist, månntro?
Eh..? *funderar ett tag till* Pingu och Wilbur har inte rykt ihop. Pingu har inte heller tjuvat från vare sig från Linus eller Wilburs matskål. Jo, förresten! Idag så flyttade jag Wilburs matskål in till vardagsrummet, tänkte att han ville ha lite lugn och ro medan han åt, vilket han tydligen uppskattade eftersom han nästan åt upp alltihopa, men... Pingu ansåg sen att Wilburs ratade matskål (det låg typ ett par matkulor kvar) är lovligt byte om den står i vardagsrummet. Jag tog honom på bar gärning! Pingu blev mäkta förvånad: "Vadå?!!!! Gäller den regeln även när matskålen står här?! Det hade jag ingen aaaning om!". Och faktiskt så tror jag denna gång på Pingu - eftersom han är en hund. Och hundar är mycket situationsbundna. Så nu vet han (?) att regeln att man inte får plundra Wilburs matskål även gäller om den står inne i vardagsrummet.
Annars så är jyckarna så duktiga så. Dessa bilder är från slutet av januari. Jag undrade vart Spirre och Pingu hade tagit vägen... Jag "hittade" dom så här.
Det ligger flera ratade matkulor kvar i Linus matskål.
"Nära skjuter ingen matstöld" Eh?
Jag är övertygad om att det som har den största effekten på "inte knycka pudlarnas käk"-träningen är den positiva förstärkningen att när/om de inte stjäl, så får de rikligt med beröm och några matkulor från min hand som belöning. Att om de stjäl - och blir påkomna - får en rejäl utskällning har nog bara en kortare effekt, speciellt eftersom de då även fått i sig egenmäktigt införskaffad belöning (matkulorna de lyckades hinna få i sig).
Just det!! Kom precis på att... jag tror det var Spirou, när han var en ung slyngel, så var han övertygad om att det var fritt fram att nalla frånWilburs matskål om matte var inne i badrummet, men om matte var i vardagsrummet eller i sovrummet så fick man icke! Just det, hundar har ett lite annorlunda sätt att generalisera än vi människor. Jag hade ju aldrig sagt till honom - på bar gärning - när jag var upptagen inne i badrummet, så med andra ord: Då var det helt egalt, enligt Spirou. :)
Jaha... vad kan jag berätta mer..?
Jag har nu de senaste två dagarna gått en längre promenad med bara Pingu och Spirou, där typ halva sträckan är koppelpromenad (både Pingu och jag behöver koppelträningen) och den andra halvan lös i skogen. Under koppelsträckan så blir jag typ halvtokig lite då och då. Pingu fattar inte mina "vinkar" om att jag inte gillar när han drar i kopplet. Men sen... när han är lös i skogen, så går han minsann så fint, så fint intill min sida (så när på ett par missöden igår).
Nu skulle man kunna undra varför byrackan kan gå så fint när han är lös och ledig, men inte när det är ett koppel som sammanlänkar oss? Jo, svaret är - förstås - hans urusla matte! Undertecknad är totalt oförmögen att vara alert samt tydlig med vad jag vill, och att förmedla det till jycken, när jag har ett koppel i min hand, men när jycken är lös.... inga problem. *harkl* I alla fall när man är alena ute i skogen.
Jycken går som ett tänt ljus vid min sida, inom mindre än koppellängd. Visst, jag får lov att påminna honom lite då och då. Och ja, jag måste ha mina sinnen på och vara alert med timingen. Det är just det som jag saknar när det är ett koppel mellan oss, jag slappar till, och så är man där i gamla hjulspår igen. *suck*
Idag i skogen så rasslade det till i snåren, och mycket riktigt så skuttade ett rådjur iväg bortåt. Det var första gången som Pingu fick synintryck. Han var som sagt precis vid min sida, men för säkerhets skull så kopplade jag honom - lugnt - och gav honom även beröm och godbitar när han väl var "tjudrad". När vi fortsatte att gå, så kommenderade jag honom - tydligt - "närmare" (mitt nära-kommando) precis som om han vore lös. Trots att han annars är såååå viltspårsintresserad så var han så pass lyhörd mot mig, så jag vågade att släppa lös honom bara en liten stund efteråt. Pingu uppförde sig galant under skogsdelen av promenaden. Duktigt vovve!
Haha! Fast under den delen av promenaden då han var kopplad, så hotade jag - i min vanmakt - honom att jag skulle ta livet av honom. Men jag ångrade mig strax efter: "Okej, då! Det är kanske lite väl dumt att slå ihjäl dig just på din födelsedag, så... det får vänta...!", muttrade jag argt och lite tyst för mig själv. Vare sig Pingu - eller Spirou - brydde sig. De bara traskade vidare på den isiga vägen.
Som ni ser så är bilden inte från idag; fel hundar (åtminstone den ena) och fel årstid. Tänk att då när jag tog bilden (som är så alldaglig, absolut inte speciell), så hade jag ingen aning om hur mycket jag skulle uppskatta den sen, det vill säga nu. Men den förmedlar (i alla fall till mig) den där vardagliga ro - och stillheten, och så... är den ena jycken Grompan, förstås.
Innan ESS:ens längre promenad, så har jag de senaste två dagarna gått en kortare dito med Wilbur och Linus. Vad det är skönt att gå ut med dom! Inget drag att tala om alls. Små oförargeliga varelser, som man kan - om det skulle behövas - bara med en lätt handledsvrickning få med sig dom. Linus lystrar oerhört kvickt på sitt namn. Wilbur hör inte så mycket längre, så där behöver man kopplet för att kunna kommunicera med honom - om man inte orkar böja sig ned, alltså.
Den här bilden har (inte heller) något med texten att göra - förutom att det är rätt hundar, då.
Jo, agility!! Dagen till ära - Pingus 1-årsdag - så tränade han och jag lite agility ute på gårdsplanen. Visserligen utan agilityhinder (de står fastfrusna i en snödriva), men so what? Jag fick i alla fall loss ett par hoppbommar - och vips! - så hade jag en hinderkombination för släppövning. Pingu var suverän! Han skuttade kvickt över bommarna till den utlagda kamptrasan, och sprang sen lite ärevarv med den. Och tack vare jaktlydnadskursen (!) så lyckades jag få honom att lita på mig så pass mycket att han tordes komma till mig och visa upp sin fina kamptofstrofé. För varje "agilitysläpp", så blev det allt kortare ärevarv med kamptofsen, han kom allt fortare till mig för omklappning och beröm samt utbytesgodbit.
Vi tränade även för en kort stund förberedande bakombyten, men utan hinder. Han fattade vinken, vad jag ville. :)
Därefter så kom jag på att Pingu ska ju även pyssla med freestyle. Snurrar och zickzack mellan mattes ben kan han redan, men skutta över mina ben..? Sagt och gjort, så började vi med det. Pingu fattade nada! Men vi fick alla fall till ett par skutt över mitt ben (med hjälp av en trädstam).
Självklart så fick även Spirou träna (mest rallylydnad, snart så fixar han sitt, stå, förare gå runt) och Linus (snart så fixar han bägge snurrarna), men Wilbur.... *suck* han ville vara kvar i bilen (som jag använde som "avbytarbänk") och äta praliner. Så då fick han det.
"Hit med karamellerna!" (gammal bild dock, men rätt jycke och rätt bilsäte)
Senare på kvällen så - som pricken över i:et av min plötsliga träningsiver - så gick jag in på SBK-Tävling och anmälde Pingu och Spirou till tre rallylydnadstävlingar till.
Världens bästa Spirre-Spirou!
Pingu-kalaset med tårta och sånt går av stapeln nångång i framtiden, men idag fick han och Spirou varsitt tuggben med små "sprödtuggben" inuti. De var tydligen goda. Det jag gillade mest var när Pingu lämnar sitt ben "vind för våg" för att gå bort och släcka törsten i "vattendepån", så passar Spirou lömskt på att knycka Pingus tuggben.
När Pingu upptäcker sitt misstag slänger han sig mot benet - men för sent! Spirou har redan fått tag i det. Efter typ två sekunders morr, så går Spirou triumferande därifrån med benet i munnen. Pingu står förvånad kvar, och ser länge och besviket bort mot Spirou medan vattendropparna fortfarande rinner nedför hans hängläppar. De båda får plus i kanten för att de kan - utan slagsmål och tandagnisslan - enas om flockens tillgångar. Det börjar bli hund av slyngeln Pingu! :)
PS. Wilbur och Linus fick varsin schmackosremsa istället för hårda tuggben. DS.