... när Keatons fina vackra "öronlockar" föll till marken. *suck*
Jag fåfäng?! Näe...! *vissel* När det gäller mina hundar... JA!
Fast å andra sidan - med tanke på hur Wilbur ser ut just nu - så har jag väl bättrat mig.
På grund av Keatons öronproblem så blev hans lockar nu tillslut bortrakade. Jag har länge väntat med det ofrånkomliga. Hoppats att öronproblemen inte skulle bli värre. *suck*
Än så länge sitter pälsen kvar. Numera låter jag gamle Keaton ligga ned på trimbordet - så mycket det nu går.
Här är örat där - och pälsen där...
... så här blev det. Ynkligt!
Nostalgisk som jag är, så sparade jag som minne den bortrakade öronpälsen. Min lilla Keaton-Skiton.
Jo, Keaton och jag var hos veterinären igår på grund av just öronprobemet. När jag sa att jag hade funderat fram och tillbaka om detta, om det ändå kanske är dags - med tanke på att Keaton troligtvis har ont - att det kanske är dags... att ta farväl.
Veterinären, som i flera år har följt Keaton, reagerade faktiskt ganska kraftigt: "Nej, det är han inte redo för! Han är så pass pigg annars. Förutom öronen, då" Sedan sa hon spontant och lite tyst, medan hon fixade med annat: "Den dagen hoppas jag att jag inte jobbar...! Det skulle kännas... konstigt" Jag vet inte om det verkligen var meningen att jag skulle höra det där sista, men jag frågade ändå vad hon sa. "Jag menar... jag har ju följt honom nu så länge.... och... usch!" Sedan pratade vi inte mer om det.
Just detta har jag ibland funderat på. Hur mycket veterinärer och djurskötare blir känslomässigt envolverade? Kan man professionellt stänga av? Hur hanterar de djurkroppen efter en avlivning? Ja, allt det där praktiska som vi vanliga djurägare aldrig får se.
En gång för ganska länge sedan iakttog jag en djurskötare ta hand om "just detta". Jag höll på med att rehab-simma Wilbur, och då har man liksom inte så mycket annat att göra - än att gå runt, runt, runt, runt, runt simbassängen medan hunden simmar förstås. Jo, ibland - bara för att "liva upp" det hela - så brukade jag byta varv eller ibland - för att vara riktigt djärv - gå vändor fram och tillbaka! Att rehab-simma är URTRIST!!!
I alla fall för att roa mig själv så brukade jag kolla in folket ute i receptionen. Denna dag la jag märke till en gråtande kvinna gå raskt ut genom dörren. En man går efter med en tillsynes tom bur. Ja, jag antar att den var tom, med tanke på sättet mannen bar buren. Jag insåg vad de just - sorgligt nog - har varit med om.
Strax efter att paret åkt iväg, gick en skötare in i mottagningsrummet de hade kommit ifrån. Hon fixade och donade mycket varligt och till synes med stor respekt med det som låg på undersökningsbordet. Eftersom dörren stod på glänt, och att jag hela tiden gick runt, runt, runt, runt bassängen, så såg jag inte riktigt vad hon gjorde och med vad. Men jag kan gissa att hon "bäddade in" djurkroppen i någon form av säck. Hur i all världen kom jag in på det här?!!! *skakar på huvudet åt mig själv*
Nä! Här kommer istället en bild på en söt tratt-hund:
Spirou sover i sin tratt.
Visst ser Gromit rädd och lidande ut där han ligger på trimbordet. Eller INTE!! På den övre bilden så öppnade han ögonen när han hörde kamerasurret.
Wilbur ska ABSOLUT ligga på min filt. Han pular ihop den, för att sedan lägga sig på den. Vi två har ständiga "slagsmål" om denna filt. Jag vinner... oftast.
Även Wilburs nos, tassar och mage är nu rakade. Men det blev inte något foto på det. Förresten, vilka filt-tovor han har!!! Min hund - filt-tovor!!! Kors i taket! Men... snart ska dom bort! Imorgon.... ;)
Näh! Nu ska jag gå ut och ta rätt på en hundspya i bilen.... Jag ser fram emot det! :(