*harkl* Som sagt, jag ligger lite efter med det här. Följande hände den... 18 juni, tror jag.
Pingu skulle vaccineras, och då - självklart - så passar jag på att synkronisera vaccinationerna, så att alla tre blev fixade samtidigt. Ärligt talat så bävade jag lite inför detta scenarium. Alltså att lyckas ta sig uppför entréns trappsteg, öppna dörren - utan att någon hund fastnar nånstans och att stå och köa vid receptionsdisken - utan att någon hund "anfaller" eller blir "anfallen" av nån annan. Detta gick alldeles utmärkt, förutom något lite krångel med att lill-Pingu absolut måste passa på att bajsa precis innan vi ska gå upp till entré-dörren, så det var bara att gå tillbaka igen till papperskorgen, för att därefter göra ett nyff försök. Då "fastnade" vi (läs: Pingu) istället vid en främmande hund, som man tydligen bara mååååste iaktta för en liten stund.
Detta var mitt första besök hos Albanos nya lokaler, så jag hade ingen aning om att man skulle upp en våning. "Du kan antingen ta hissen eller trappan som är bakom dörren där!", hänvisar receptionstjejen vänligt. Eftersom jag har en släng av hiss-skräck, så tog jag trappan. Hm.. Vilket visade sig vara ett ganska dumt val. Jag krånglar in mig själv och tre något vimsiga hundar - varav en är en hängiven 12 veckors impuls-maskin. Allt i Pingus väg som kan tänkas tuggas, lekas, trasslas in sig med - görs så med - genast! Till exempel: koppel x 3, mina fötter x 2, Spirous öron x 2 plus allt annat som vi passerar på vår väg. Med följden att jag tvingas oräkneliga gånger åtgärda situationen, så vi kommer framåt - en meter i taget.
Jag lyckas i alla fall komma innanför trappdörren. Då ser jag trappan! En brant stenspiraltrappa. "Okej...!", tänker jag, och lyfter upp en något omedgörlig Pingu-valp för att äntra trappan. Spirou går upp i trappan före mig, och på nåt vis så lyckas jag få hans koppel mellan mina ben. Så nu står jag - fasttrasslad - två trappsteg upp i den branta spiraltrappan med en hund (Spirou) två trappsteg före mig, och en hund (Wilbur) kvar nedanför trappan samt en bångstyrig valp i famnen. På grund av det intrasslade kopplet mellan mina ben, så kommer jag varken uppåt eller nedåt.
Receptionstjejen upptäcker mitt dilemma. Hon kommer till undsättning och trasslar ut mitt ben. "Tack!", säger jag lugnt och glatt till henne. Vi går upp.
Väl uppe på rätt våning, så går vi in i det ganska (läs: mycket lilla) ej så stora väntrummet, som redan har två väntande patienter. Självklart så bestämmer jag mig för att passera den ena hunden för att sätta mig - och mina tre hundar - på stolen längst in i hörnet. Spirou, Wilbur och framför allt Pingu gör succé i väntrummet.
Märkligt nog så får vi komma in först av oss väntande. Mottagningsrummet kändes större än väntrummet. Hm? Jag är något tveksam om jag tycker de nya lokalerna verkligen är en förbättring.
Spirou och Pingu inne i mottagningsrummet.
Och Wilbur.
Pingu gjorde förresten succé även hos veterinären. Pingu var totalt orädd, klättrade upp i hennes knä och var allmänt i vägen när hon undersökte Spirou. Han började tugga på hennes stetoskop med mera. "Hörru, hundar ska vara rädda för veterinärer!", skrattade hon åt lilla bus-Pingu. :)
Kan även nämna att trots min ovilja att åka hiss, så tog vi den ned efter veterinärsbesöket. Det kändes som en god idé, med tanke på kalabaliken uppför trappan. Annars tycker jag att det gick rackarns bra att ta med alla jyckarna på en gång. Att gå i omgångar, och ta en hund i taget... Nä! Det är fusk! Har man tre hundar så ska det synas. :)
Senare på kvällen var det dags för den första deltävlingen i "Poängjakten", som är en serie deltävlingar under sommaren. Vid det första tillfället var det skogsagility; en liten bana med fantastiskt påhittiga naturhinder. Nja... vissa hinder var inte riktigt naturligt växande i skogsmiljö, till exempel en rockring som hängde mellan några träd (jmfr agilitysportens däck), stege, som låg på marken (hunden skulle bara kliva över den, vilket var nog så läskigt. Hehe!) och forcera - tillsammans med föraren - en stor pressening som var fastspänd mellan trädgrenar.
Wilbur, han letade mest efter godisstenar, och tyckte det var konstigt att han inte fick nån utdelning när han skuttade upp på varje sten han upptäckte. I det kluriga slalomet (en kantbandsförsedd bana mellan typ sex spröda björkar) så började han leta godis uppe i träden istället - för nånstans måååste ju godiset vara!. Spirou tyckte att det var jätte-kul att småspringa den kluriga skogsagilitybanan. Han fattade inte mycket, men roligt var det!
Här sitter vi och väntar på vår tur.
Vi har ingen bild från Poängjakten, deltävling 2. Denna gång var det "nosarbete". Det var två aktiviteter: uppletande-variant och patrullstig. Det sistnämnda var nåt som vi aldrig har gjort förut. Mycket intressant att se hur hundarna hanterade det hela eftersom de ju inte hade en aaaning om vad de skulle göra. Roligast var Spirou. Han började - förstås - att spåra där de som startade före oss hade gått. Sedan råkade han upptäcka en (spår-) pinne - och får världens beröm av matte!!! "Aha!", tänkte det till i den lilla springerhjärnan. Den nästa pryl som vi råkade sedan passera var MH-banans "skrammel-maskin". "Titta, vad jag har hittat!!", visade/markerade Spirou mycket stolt. Ja, han fick beröm och godis för sin upptäckt. :)
Sedan hittade han lite pappersskräp - men inte ens det hörde till de egentliga patrullstigsprylarna. Jag tror nog att Spirre skulle gilla att göra om detta.
Wilbur gick nog mest och letade efter snygga "fruntimmer". "Prylar är inget att ha. The real thing ska det va, liksom!", anser Wilbur. Fråga mig inte vad han menar med det.
Efter Poängjakten så åkte vi till skogen. Detta är första gången som Pingu går ned och blöter ned sig ordentligt i en skogsvattendepå. Han var dock ganska tveksam över det blöta. Men jag tror att det går framåt även när det gäller det. Man kan ju inte ha en springer spaniel som inte gillar att blöta ned sig och bli rejält smutsig, eller hur?
En ganska trött Pingu som tycker det är tämligen onödigt att gå ur bilen. Bilden är egentligen från nåt annan tillfälle, men det brukar se ut så här ibland. Han är liksom lik sin matte i detta avseende; är lite trögstartad, det tar ett tag att komma igång, liksom.
Den obligatoriska "trapp-bilden" - nu med Pingu.
(Tror inte att jag har använt denna förut)
Jaha.. Detta var det för den här gången. Snart kommer allt från kennel Rowntrees 30-års jubileum på en hemsida nära dig.... :)