Ska vi ta det tråkiga eller det roliga först? Vad tycker ni? *väntar på svar*
*väntar och lyssnar* Nä, ingenting...
*väntar, väntar*
Nähe! Inget svar här inte! Okej, då får jag väl svara själv, då. Själv är bäste dräng, typ. Jag bestämmer att vi tar det tråkiga först så är man klar med det.
Grompan fick anfall nyss. Nja... nyss och nyss. Det var ett par timmar sen (kl 05.26 cirka). Hrmf! Då var det bara åtta dagar sen ep-anfallet innan. *suck* När det ena (njurarna) börjar - förhoppningsvis - ordna sig, så är det det andra. Ja, ja... Känns lite motigt, men vad har man att välja på? Jo, en sak - men det vill jag inte. Inte än! Än ger varken Gromit eller jag upp. Så det så! Så när det kändes så där rackarns hopplöst imorse, så sa jag till mig själv att låta bli att älta dumheter (att han är den bästa hunden som finns, han har ju typ precis allt vad jag önskar en hund ska ha; fart och fläkt, motor modell turbo, läraktig, vill verkligen jobba, men kan lata sig också, så påhittig och rolig, mysig och extremt gosig, söt som man går sönder när man ser på honom - och så är han min ♥. Jag vill att han ska hinna bli gammal och grå innan det är dags, ju. Och så vill jag köra agility tillsammans med honom, ju! Ska jag behöva stryka över alla tävlingar jag fyllt i 2012-kalendern? Hrmf! och *suck*). Ja, dumheterna var alltså inte att jag gillar jycken, utan att jycken kanske tar slut alldeles för mycket i förtid.
Nä, bort med dumma tankar. Lev i nuet istället. Och njut! Eh...? Njuta av eländet, eller vadå? Nä, nu är jag så där dum igen! Fast imorse, ett tag efter själva anfallet, så tyckte jag han var sååå jobbig! Just då skulle det vara ganska skönt att bara ha två sovande hundar och inte en envist, enträget uppfordrande jycke, som glor på en - totalt oförstående varför man inte reser sig upp och ger honom KÄK!! (Att hans mage är alldeles klotrund av all mat som ligger därinne, spelar ingen roll) Han blir ju nu ännu hungrigare efter anfallet. Han har liksom inte tid att gnaga ben. Han ska ha käk som ramlar ned i magen NU!!! Han har inte tid att man måste gnaga och gnaga innan smulorna far ned i den - enligt honom - utsvultna magen. Att han alldeles nyss fick mat... gånger två, minst. Vem bryr sig?!!! Ja, inte "efter-ep-anfall-Grompan" i alla fall. *suck*
Vid dagens anfall bajsade han på sig, så nu tycker jag att det stinker skit härinne hela tiden. Hehe! Var det information som ni tycker att ni kunde ha levt utan? Hihi!
Nä, nu till roligare och mer väldoftande saker...
Bilder från gårdagens morgontur i Fästingskogen. Hm.. En vacker dag så kanske jag kommer ihåg att ta med mig den riktiga kameran, så man kan se lite klara bilder med rätta färger och så där.
Här visar Spirou (!) upp var Gromit för första gången i sitt liv kände smärta. Gromit var då cirka drygt ett år (!). Eller rättare sagt det var snett bakom till vänster om fotografen (jag alltså), men det var precis (nästan) här som jag och unghunden Gromit stod och "ojade oss" efter att han har ljudligt delat med sig av sin nyupptäckta känsla - smärta! Han hade då råkat göra illa sig på en uppstickande pinne (eller nåt liknande) när han flöööög - fast tydligen inte tillräckligt högt - över en hög med pinnar och kvistar, lik den som Spirou här sitter på. Fast då var det ingen snö.
Wilbur har hittat en ny godisstubbe.
Jag blev lite förvånad över att Wilbur valde denna nyfunna stubbe, för själv så såg jag bara stenbumlingen som låg på motsatta sidan av stigen...
... denna lilla sten. Den här bilden är alltså från förr.
Spirou beundrar sin storebror när han vigt balanserar på den kombinerade godisstenstubben.
När vi nästan var framme vid bilen, så hittade jyckarna denna lite mer ovanligare godissten.
Jo, innan vi kom fram här, när vi går där i skogen i lugn och ro, så kommer det ett par motorcross-förare med tillhörande motorcyklar körande. Just där vi upptäcker varandra, så fanns det tre stigar; den som hundarna och jag kom ifrån och två stigar till. Jag funderar om vi ska vända eller fortsätta stigen som går parallellt med vägen. Jag väljer parallellt med vägen-stigen, som är två; en helt vanlig och en som är lite... låt oss säga.. lite mer svårgådd. Jag väljer den lättare. Motorcrosskillarna kör iväg på stigen som vi kom ifrån. Men.. sedan vänder dom, och kör mot oss istället. Jag ser till att hundarna och jag förflyttar oss till den lite mer svårgådda stigen, för jag antar att motorcrossförarna inte ska välja den. Men det gjorde de - såklart! Så det var bara att förflytta jyckar och sig själv tillbaka igen till den andra stigen. Haha! Så typiskt, men det gick så bra så.
Motorcrosskillarna och jag hälsade artigt på varandra när de körde förbi. Inga problem att samsas om skogen här inte, hundfolk och motorfolk emellan. Jag menar, lite skogsharmoni sådär på lördagsmorgonen/förmiddagen, en helt vanlig mulen dag i januari.
Sedan när hundarna och jag nästan var framme vid bilen, så kom motorcrosskillarna tillbaka. Först så såg de oss inte. Jag hörde hur de accellererade på den lilla korta skogsvägen. Men när de upptäckte oss, så saktade de vänligt ned farten medan de körde förbi mig och mina tre hundar som var i "sitt-kommando". När de hade passerat, så drog de upp farten igen.
Full fart i skogen!
Spriou spanade lääänge efter dom.
Här har vi en godissten som heter duga!!
Ett berg av träflisor.
Flisberget är ganska högt och brant.
Denna bild på flisberget är från förr. Rättare sagt fjärde oktober anno 2009.