Nu tänkte jag skriva om en av de sakerna som jag tänkte skriva om förut, för jättelänge sen, men inte blev av för jag då inte hade nån lust.
Först ut... Pingu!!
Nu har tre personer som har lång erfarenhet av hund och hundträning samt hunderi över huvudtaget, och de är helt oberoende av varandra, beskrivit/uttalat sig om Pingu som en knepig hund. Ja, alla tre sa inte ordagrannt precis ordet knepig. Men om jag nu ska ta dom i kronologisk ordning, så sa den förste: "Ett tag trodde jag att jag hade mött min överman!" (efter en "uppgörelse" mellan Pingu och personen i fråga). Den andre sa: "Om alla i den kullen är som honom, och hamnat hos vanlig "hund-Svensson", så.... kan det bli problem!". Och den tredje sa som sagt: "Han är knepig!". Måste väl också tillägga att alla - förstås - tyckte mycket om Pingu, och har blivit charmerade av honom.
Jag skulle faktiskt beskriva Pingu som en lite osäker hund, alltså vid vissa lägen, men som världens coolaste jycke i andra. Han är något ljudkänslig, som till exempel skrapljud när man hasar en stor kartong på golvet eller plötsliga (!) kompostskrammelljud (han kan dock hoppa upp och hänga över kompostgaller, han är inte rädd för kompostgallret i sig självt). Han var rädd för dammsugaren, men nu är den okej; han flyr inte längre fältet.
Pingu är spontant framfusig och totalt oaktsam om han får för sig något. Exempel om han får nos på någon intressant doft, så rusar han bara dit, forcerar allt som må vara i vägen för hans burdusa framfart. Allt som råkar ha oturen att stå mitt i hans väg blir rämnat till marken. Spirou har många gånger råkat ut för detta, att bli totalt rammad och fallit ihop i en hög, stackars jycke!
Pingu är en mycket lättlärd hund, han fattar nästan direkt. På gott och ont... om ni förstår vad jag menar. *harkl*
Han är en hund som gillar gos, och att ligga nära. Fast han kan också likväl vila helt för sig själv. Han har alltså inga problem med att vara ensam hemma (med de andra hundarna) eller vara (helt) ensam kvar i bilen. Visst kan han protestera lite precis vid själva lämnandet, men sen så tycks han lägga sig för att vila (tror jag i alla fall).
Lill-Pingu snarkar.
Något han dock protesterar vilt emot, är när jag beordrar honom att sluta, exempelvis att sluta använda Linus som pipleksak, att sluta hänga och ha dragkamp i kopplet, att sluta skälla när jag säger åt honom att sluta att (protest-) voffa. Pingu protesterar då - ännu mer - genom att... skälla och voffa mot mig. Jag tycker mig då se en uns av osäkerhet hos honom. Han törs (?) inte komma mig nära, och hans voffande är typ ett tecken på det plus hans kroppshållning, typ.
Den vinnande metoden vid dessa tillfällen som får honom att göra som jag vill, är att tajma in när han för en sekund är stilla och tyst, och bara lugnt och bestämt säga: "Bra. Kom här." och visa med hand samt kropphållning. Till 98 procents säkerhet så gör han då som jag vill; hans "protestvoffande" kommer då liksom av sig. Vissa tycker säkert att jag gör fel, att jag låter honom "vinna", att jag då aldrig (?) visar mitt ledarskap, att jag inte visar var skåpet ska stå! Jag har provat att vara dominant, att inte "ge mig" och bara fortsatt med mina hårda kommandon tills han ger sig. Men förgäves. Han "ger sig" inte. Utan istället så tycker jag mig se en ännu större osäkerhet. Jag har numera i just dessa tillfällen slutat hårt kommendera, utan jag kör mitt mer mjukare (vid rätt sekund) "Bra. Kom." (mitt "Bra" är alltså i mer lågmäld, vanlig samtalston, typ), och hittills så har det fungerat (exempelvis så kan jag numera lätt se till att "Linus-pipleksakjakten" upphör lika kvickt som den uppstått).
Det är nåt som har blivit lite tokigt i just dessa situationer, och det stör mig. Jag vill ju inte att hundkräket inte ska våga komma mig nära. Jag vill kunna kommendera/beordra min hund till att lugna ned sig.
Pingu har dock lärt sig en teknik som gör matte vek och lätthanterlig från hans sida; han kastar sig på rygg och sprattlar med benen (så kopplet trasslar in sig i alla fyra benen *suck*) samt han nafsar i mina händer när jag försöker trassla ut ben och koppel. Detta är mycket irriterande och frustrerande - från min sida. ;) Pingu tycker det är jättekul!! *grrrr* Men jag ska minsann få ordning på det också.
"Jag vill inte åka till jobbet, jag vill leka här hemma på tomten, ju!!", ser Pingu besviket på mig när jag öppnar grindarna för att åka iväg till arbetet.
Nu låter det nästan som om jag aldrig någonsin säger till honom med hårda ord, men det gör jag, jag blir arg och jag visar det (men är inte långsint). Och Pingu kan mycket väl då ta åt sig, och lyda. Fast när jag ser att det blev "snedtändning" typ, det vill säga han börjar med sitt "protestvoffande", så har jag märkt att jag vinner absolut inget på att stå på mig "bara för att". Det blir bara en stor meningslös konflikt mellan oss. Helst så ska vi inte komma i den där dumma "snedtändning"-situationen.
Helt klart så finns det stora brister när det gäller lydnaden, vårt samarbete. Vi jobbar på det. Det där med inkallning ska jag nog inte nämna överhuvudtaget. *skäms*
Fast å andra sidan så är han fortfarande bara en liten slyngel till hund. Ibland så längtar jag väldigt mycket till hans fyra-årsdag (precis som jag gjorde med speciellt Keaton, men om jag tänker efter så gäller denna "magiska" fyraårsdag alla mina hundar). Då brukar ju de flesta (han-)hundar typ ha landat - och börjar bli "hund".
Pingu kör lite stretchövningar inför agilityträning. :)
När det gäller agilityträningen, så har vi/han gjort stora framsteg. Han är en riktigt duktig agilityvovve. Ja, förutom att han helt plötsligt rusar ut till publiken (vid träningstävlingar) eller tvärnitar för det är nån intressant doftfläck på planen eller vid sidan om den. Detta tycker jag inte alls är irriterande.. JOOO! Det gör jag!
Jag är väldigt nöjd med hans slalom; han klarar nu 12-pinnars utan bågar utan minsta problem - och faktiskt med ganska bra fart.
Likaså gillar jag verkligen att han har väldigt bra hindersug; han söker sig framåt hela tiden mot nästa hinder, och med fin fart.
Han kan få väldigt yviga och vida svängar = slöseri med bantid, så vi måste träna mer på att tighta upp svängarna. Han kan mycket väl svänga tight, men när han kommer med fart så är det kört. Han kanske inte ännu riktigt har muskelmassan till tightsvängar i farten.
Vi har precis tagit upp balanshindersträningen igen. Han blev ju rädd för gungbrädan efter jag klantade mig - igen - för nån månad sen. Och givetvis så blev han då även skeptisk mot balansbommen (vars uppfart ju i en hunds synvinkel ser precis ut som gungbrädans uppfart). Men i förrgår så sprang han över balansbommen flera gånger utan tvekan, och som ett brev på posten så började han skutta över kontaktfälten. Vi kör med två av två på med target; måste träna targeten bättre med mer stadga på trampet (invänta mitt "Kör!"). Pingu har helt klart inte fattat grejen, och det beror ju på att jag ännu inte har visat honom vad jag egentligen vill.
Något som jag själv har stora problem med är att acceptera att hundkräket blir så fort trött; jag vill träna mer, mer, mer. Men jycken orkar ju inte, framför allt mentalt. "Ja, men det vill jag träna innan vi går hem. Och det, och det.. Bara en gång till... Men nu glömde vi ju träna det där... Bara en liten stund till... Pingu, vakna!!" Ja, ungefär så blir det när vi tränar agility. *suck* Jag vill för mycket. Måste skärpa mig!! Jag kör ju slut på hundstackarn.
"Jo, det här är kul... men det börjar bli lite jobbigt nu, matte..."
När det gäller rallylydnadsträningen ligger vi efter. Pingu skulle säkerligen bli en riktigt duktig rallyvovve - om jag bara tränade rätt, med kort-korta pass och bättre belöningar. Jag hade ju tänkt att vi skulle ta upp tävlandet igen nu i höst... Får se hur det blir med det.
Jag tror att vi behöver få den där teamwork-träningen även i lydnadsform med mer lugn koncentration än flamsiga agilityköret. Vårt samarbete och följsamhet skulle nog vinna mycket på det. Så... skärp dig, Kärran!
Hm? Borde egentligen bestämma mig att vissa dagar är det rallyträning som gäller och andra agilitydito. Som det är nu så blir det oftast bara agility (med rallylydnadsmoment som uppvärmning) eftersom jag ju tycker agilityn är roligast; jag följer med andra ord mitt motto: Det bästa sättet att bli av med en frestelse är att falla för den. Dom där agilityhindren står ju därborta på agilityplanen och frestar, och draaaar mig dit. :)
♥
Om ni nu har orkat läsa igenom all text, så förstår ni att Pingu är en mycket lovande, rolig, utmanande och helt underbar jycke!
* Rubriken kan tydas lite olika: som om han hette Pingu Knep, eller att han knep åt sig nåt, eller att det hela handlar om knep och knåp med Pingu-träningen och med världens värsta sär skrivning. ;)