Efter cirka en veckas vapenvila så har ånyo stridstupparna Pingu och Wilbur rustat upp sig till krig.
Jag vaknade i torsdags morse vid fyra tiden av att nån hund ville gå ut. Jag tror att det var Wilbur. Mitt minne är liksom inte påkopplat vid den tidpunkten på dygnet. Jag känner spänningen mellan Pingu och Wilbur, men lika som min oförmåga att bestämt minnas saker, så är min förmåga till att bete mig pedagogiskt totalt avstängd - klockan fyra på morgonen. Med andra ord: jag bara grymtar ilsket att "di två" ska skärpa till sig, vilket resulterar i att strax efter när "di två" småträngs vid ytterdörren råkar i luven på varandra. Och som vanligt, utan några problem, så lyfter jag bara upp 20-kilos slyngeln i luften, upp ifrån stackars, lilla pudelfarbrorn.
Pingu protesterar mot den burdusa behandlingen, men jag släpper inte. Sen var det inget mer med det. Förutom att jag höll ett strängt öga på "di två" när de skulle göra ifrån sig därute - självklart på samma ställe. Men de uppförde sig. Pingu väntade på sin tur, och Wilbur gick lugnt därifrån för att ge plats.
Senare på morgonen, vid en lite vettigare tid, så var "krigshotet" åter igen överhängande när "di två" möttes i hallen. Men nu var min pedagogiska sida mer vaken, så jag utbrast i uppsluppen och munter sång istället för ilsket grymtande - och inget krig bröt ut!
Gammal bild, inte i hallen, men strax utanför.
I morse så var det meningen att vi alla skulle gå ut för en kort morgonrastning ute på tomten innan jag skulle lämna jyckarna ensamma hemma medan jag åkte iväg för att fixa en grej. Men... *suck*
Pingu är på ett strålande humör, han flyyyyger runt som skjuten ur en kanon runt oss alla och runt hela tomten. Vart man än ser så flyyyyger en överlycklig och lite retsam slyngelhund runt omkring en i rakethastighet - helt utan någon tillstymmelse till pardon eller försiktighet. Bara svisch-kabooom, bara!
Flygarässet Pingu gör plötsligt en helomvändning - typ i luften, och gör en flygande lekattack mot stackars Linus, som blir urförbannad, förstås. Men flygarässet Pingu tycker det bara är urskoj. Sedan bär han av bortåt, och i sin framfart så - helt medvetet - så puffar han lite lätt, men retsamt till Wilbur när han flyyyger förbi honom bakifrån.
Wilbur blir - precis som Linus - urförbannad - och det blir även Pingu! Fullt slagsmål utbryter! Men jag är bara ett par meter ifrån, så Pingu åker upp i luften igen, och jag är urförbannad på honom, vilket han verkligen får höra. Fast nu protesterar han ännu mer mot min kränkande behandling - han nafsar tillbaka för att komma loss. Men jag släpper inte!
Jag ignorerar helt hans hårdhet, fast han kanske till och med nästan visar antydan till att svara upp mot mig; jag bara fortsätter - ihärdigt med oförändrad styrka - att tala om hur illa han uppför sig, för jag vill inte på något sätt riskera att trigga upp honom ännu mer, så att han känner att han måste försvara sig mot mig. Men samtidigt vill jag ju inte heller att han skulle få för sig att han vinner på att försöka nafsa sig loss, samt att jag ville absolut inte att riskera att han skulle flyga på Wilbur igen. När vår ömsesidiga adrenelinkick hade sjunkit så var allt (nästan) som vanligt igen.
Jag ser omkring mig efter Wilbur. Var är han? Wilbur, den gamle krigsveteranen, han står uppe på altanen, och spanar ängsligt ned mot oss på gårdsplanen. Han möter mig när jag kommer till trappan, men visar tydligt att han vill in. In till tryggheten. *suck* Det gör ont i mitt hjärta att se min gamla "pitbullpudel" visa denna osäkerhet.
Jaha, tänker jag. Vad gör jag nu? Jag skulle ju lämna dom ensamma hemma. Aldrig att jag lämnar "di två" nu. Så en nu mycket glad pudelherre som lystrar till namnet Wilbur fick följa med. Helt själv med matte!
Jaha, tänker jag sen när jag och Wilbur är på väg hemåt igen. Hur gör jag nu? Nu när de ska "återförenas". Slagsmålrisken är ju överhängande. Jag kör in på gårdsplanen, men jag går inte ur bilen; jag sitter lite modfälld kvar. Känner mig lika nere som strilregnet som faller ned mot den redan vattenmätta gårdsplanen.
Pingu kikar nyfiket ut genom fönstret. Han ställer sig upp och spanar, men efter en stund så lägger han sig ned igen.
Jag börjar försöka få ordning på bilstereon som nu har krånglat hela veckan. Det är inte bara hundar som krånglar, utan även de tekniska prylarna. Förra helgen fick jag äntligen ändan ur vagnen för att fixa två bland-CD till jobbet. När spellistorna var fina och klara i datorn, redo för att brännas till CD, så vägrar datorn: "Lägg i en tom CD!", uppmanar den mig - om och om igen. "Jag har precis gjort det, dumskalle!", protesterar jag minst lika ilsket och envist tillbaka - om och om igen. Jag provar med sammanlagt tre olika tomma (!) CD, men icke.
Jag testar att lägga i en sån där "audio-CD RW", fast jag vet att den inte kommer att funka i vår urgamla CD-spelare på jobbet - och datorn säger ett glatt: "Ja, tack! Nu börjar jag bränna!"
Mycket riktigt funkar denna nya bland-CD inte i jobbstereon, men vadå, tänkte jag, jag har ju fått en ny CD till bilen, och det är ju i alla fall kul. *suck* Är det inte det ena, så är det det andra... *dubbel-suck*
CD:n krånglar i bilen, den hackar när den kommer till spår 7. Och råga på allt så vägrar bilstereon att släppa CD:n ifrån sig; eject funkar inte! "ERROR CD", skriker displayen retsamt mot mig. Jag har nu lyssnat på samma sju låtar om och om igen - under hela veckans bilfärder. *suck* :((( Visserligen är det sju bra låtar, men.....
Gammal bild, men ändock med Wilbur och i bilen.
Nu när jag modfälld sitter i bilen så trixar jag och har mig med bilstereon. Framför allt vill jag typ "nollställa" den, men utan att behöva krångla och koppla ur bilbatteriet. Ni vet standardfixartrixet att dra ur nätsladden en stund. Jag lyckas i alla fall nollställa radions alla inprogrammerade kanaler, men eject-knappen vägrar (förstås) att samarbeta med mig. Jag roar mig då med att åter igen ställa in mina favvo-radiokanaler. När det är klart, så testar jag - för 711:e gången - eject-knappen, men nä´ra. Jag lyssnar lite på CD:n, får infallet att - för 712:e gången - prova eject-knappen... Och plötsligt så händer det! CD:n matas så fint ur spelarens grepp. Yes! När jag nu tittar ut, så upptäcker jag att strilregnet har upphört...
Vid gott mod går jag och Wilbur upp mot huset - precis som vanligt. Jag låser upp dörren, och jag hör förväntansfulla jyckar på andra sidan. Jag öppnar dörren, och tre glada hundar sitter fint innanför. Ja, Linus satt förstås inte så stilla precis, men alla tre (nästan) sittande hundar får varsin godbit, och även Wilbur som står bredvid mig. Inget hände. Absolut ingenting hände. Inget fult råkurr. Ingenting.
Vi går till bilen för att hämta kopplen. Pingu flyyyyger omkring precis - precis som vanligt. Med kopplen i handen går jag bort mot grindhålet med tre lyckliga hundar intill mig - och en annan flyyyygande runt oss.
Wilbur får kopplet på sig, Linus likaså. Och förstås Spirou. Men Pingu... Han, flygarässet, far och flyyyyyger runt, runt, runt med nån leksak i munnen. Jag orkar inte kräva... jag bara väntar ut honom. Wilbur, Spirou, Linus och jag står i en tät klunga och ser på medan flygarässet far runt som ett skottspole runt, runt - och vi väntar lugnt och tålmodigt.
"Eh?", ser plötsligt flygarässet på oss, och går lydigt fram för att få halsband och koppel på sig. Helt "smärtfritt" utan tandagnisslan och bråk från någon av oss.
Fyra hundar i koppel, visserligen är två hundar fel, men byt ut Gromit och Keaton mot Pingu och Linus, så blir allt så rätt så rätt så! Ja, det vill säga om man byter bort det gröna sommargräset till visset höstdito och lägger till lite rått novemberdis.
Väl ute i skogen, så far Pingu oavbrutet runt som det flygaräss han är - över stock och sten. Inget kan stoppa honom, inget hinder är högt, stort, eller lågt nog. Flygarässet Pingu är kung! Kung över hela världen, över hela universum! Kung, kung, kung!!
Men Kung Flygarässet håller sig hela tiden i närheten. Han flyger inte iväg någon längre sträcka ifrån oss andra. Han kommer när jag visslar eller ropar. Ibland behöver jag förtydliga med att sätta mig ned på huk, och när han kommer blir han omklappad och bjuden på godis. Det var faktiskt bara vid ett tillfälle som jag behövde gå fram och påminna om "spelreglerna".
Jag hade under hela skogspromenaden ett getöga på "di två"; speciellt när de absolut måste nosa på samma ställe. Men de skötts sig exemplariskt, mina två slagskämpar. :)
Väl hemma igen - blöta och fina* - så vill Wilbur ha sin frukost - precis som vanligt. De andra hundarna tittar intresserat på medan Wilbur - majestätiskt - äter sin mat. De andra tre har ju redan fått sin frukost (innan de blev lämnade ensamma hemma). Men jag känner att jag vill bjuda på nåt gott när de nu sköter sig så bra. Jag får då snilleblixten (?) att bjuda på tuggben. Så jag letar reda på typ allt som finns hemma. Typ etttusen (lätt överdrift) tuggben sprids nu snabbt runt huset. Först varsitt i varsin hunds mun, sedan några till lite här och där. Alla i olika storlekar och former. Haha! Det kanske finns nån som ifrågasätter detta, nu när det ju är och har varit lite "instabilitet" i min lilla flock. Varför utmana ödet ännu mer?
Jo, de måste ju lära sig. Och faktiskt är just andras försvarande av tuggben nåt som Pingu faktiskt har respekt för. Han visar undergivelse och går undan, bort till behörigt avstånd. Och detta vill jag nu passa på att ta till vara. Haha! Låter seriöst, va?
Det är lite komiskt att se Pingu. Han ratar sitt eget tuggben, för "gräset är ju alltid grönare på andra sidan". Han springer runt och kollar in de andra medan de glupskt gnager på sina. Han springer till mig och kollar om jag bjuder på något till ben. Och Pingu blir typ utan. Haha! "Den som gapar över mycket missar hela bentugget", typ. Knashund!
Efter cirka en trekvart så har Pingu till slut lyckats få fatt i tuggbenet som Wilbur gnagde på, som Wilbur innan i sin tur hade snott från Linus, medan han (Linus, alltså) gick för att dricka lite vatten. Det är alltid lika kul att se denna naturliga och lugna "tuggbensvandring". Spirou, han gnagde dock (nästan) hela tiden på sitt.
Ja... *suck*
Vad ska jag göra med "di två"? Jag kan inte låta bli att jämföra med Gromit v/s Wilbur-bråken, och det lyckades jag ju att få till. Att de slutade att slåss, alltså. Fast... det är nu ändå en viss skillnad med bråken idag. Wilbur är ju nu ett år äldre, han ser och hör mycket sämre än på Gromits "tid". Plus att Pingu inte är Gromit...
Men det roliga är...
... jag misstänker att Flygarässet Pingu kommer bli (kan bli) en rolig agilityhund. *träna, träna, hoppas, hoppas* :)
Pingu, en blivande agilitystjärna?
*"Bara för att", så torkade jag tassar - och hel blöt hund - för en gång skull. Alla fyra skulle vänta i hallen på sin tur att bli hanterad hit och dit och fram och tillbaka. Och ingen skulle bråka med nån annan. Alla skötte sig... nja... Pingu, som ju typ aldrig har blivit behandlad på detta sätt, ifrågasatte det hela lite, kliade sig lite på örat lite undrande, men inga problem så.
(Förtydligande: Det där att torka tassar slutade jag med (läs:gav upp) när flocken utökades till tre hundar för ett antal år sedan. Det finns dammsugare i detta hem, som fungerar perfekt när gruset och smutsen torkat och fallit av i soffor och på golv. *harkl*)