Först vill jag önska er alla en trevlig 1:a advent! Om jag ska vara helt ärlig så gör jag det av ren artighet - inte för att jag egentligen tycker det. Jo, visst önskar jag att ni har det trevligt, men personligen tycker jag julen kan slänga sig i väggen! Ha!
Nu till lite roligare och mer spännande saker - Hundslagsmål!!
Av alla egenskaper hundar har, så är det en egenskap de absolut INTE har - det är långsinthet!
Syns det att cirka 5 minuter innan detta foto togs, slogs dessa pojkar så att det slog gnister om dom!
Gromit håller sakta på att somna... Även Spirou ser lite sömnig ut.
Nu har Gromit somnat, och Spirou snart likaså.
Zzzzzzzzz
Zzzzzzzz
Det var för en vecka sedan det hände: Jag lagar mat (!), och Prick-hundarna "hjälper till". Man får ständigt kliva över diverse hundar när man går fram och tillbaka mellan spis och diskbänk. Helt plötsligt, från ingenstans, så ryker Spirou och Gromit ihop bakom min rygg! Jag blir förbannad, stackars Keaton kryper ihop - lägger sig platt på golvet och Wilbur kommer in i köket med tratt runt huvudet. Min första tanke är att Wilbur ska ut härifrån - ingen ännu mer trasigare pudel, tack!
Spirou har ett ordentligt tag i Gromits nackskinn. De två batanterna tumlar om. Jag får tag i Gromits svans - inga händer i närheten av glimmrande huggtänder - aldrig. Jag kommenderar Spirou att lägga av - MEN han LYDER INTE!!! Jag ryter åt honom - men icke!! Jag försöker göra mig b-r-e-d-a-r-e, så jag även får tag i Spirous svans - Jag särar på dom. VA JAG VAR FÖRBANNAD!!!! Jag "pratar" förebrående och argt på dom - de slinker snabbt ut ur köket åt var sitt håll - "Matte har blivit skogstokig! Hjälp!" Keaton ligger fortfarande blickstilla. Jag peppar upp honom, men sedan fortsätter jag med: "Ska jag behöva ta den ena hunden och slå den andra med!", hotar jag ilsket, samtidigt som jag håller koll på smöret i stekpannan. Jag sparkar lätt till Gromits keramikskål, som råkar åka mot Spirous matskål - Gromits skål spricker på ena sidan. OCH JAG BARA MÅSTE SÄTTA GÅNG ATT LIMMA IHOP DEN JUST NU, samtidigt som jag kommenderar in de två stridstupparna tillbaka in i köket - De ska sitta bredvid varandra lugnt och stilla - De törs inget annat! Jag fortsätter att limma matskål och steka fläsk-kotletter samtidigt.
Ja, jag är en människa, och en av människors många egenskaper är - långsinthet! (Nja, i knappa fem minuter varade den. Det är ganska långt i "hund-tid")
När mitt käk är klart och Gromits matskål ihoplimmad, har jag lugnat ned mig, nu går vi alla in till TV-soffan. Hundarna somnar lugnt in - jag får äntligen min MAT!
Gromit fick inte en skråma. Spirou däremot hade lite små-sår på det högra örat. Så Spirou kanske läxade upp Gromit-retstickan med all rätt. Det är inte lätt att alltid vara rättvis. Fast å andra sidan, vet en hund egentiligen vad rättvisa är?
Oavsett detta - i min flock slåss man inte!
Det här är ett par timmar efter de "verkligen hatade" varandra!
En viss känd "TV-hundtalare" sa (i alla fall ett avsnitt) att man inte kan ha okastrerade hanar ihop. Nu har jag haft egen hund sedan 1990. Bara han-hundar. Som mest hade jag fem han-hundar samtidigt (nu fyra). Alla mina hundar har alla sina manliga tillbehör intakta. Slagsmål hör inte till vardagen, men visst händer det. Allra helst nu med ung-spolingen Gromit. Annars hör det till ovanligheter att de inte kan komma överens om sådana viktigheter som liggplats, godisbitar och tuggben. Ja, jag kan bjuda på tugg-ben utan några större problem. Det är en vanesak, tror jag. Att kunna respektera varandra i flocken, och kunna samsas om flockens tillgångar.
Sedan tror jag att även jag själv måste tygla mitt humör, ibland är det kanske bättre, när spänning har börjat så smått tändas, att jag istället lugnt och lättsamt leder bort spänningen innan den bryter ut. Att jag med glad, lugn och lite retsam stämma "förlöjligar" Gromits osäkerhet. (Det är oftast Gromit som är "boven" i dramat. Det är inte lätt att vara liten.)
Slutligen en annan bild från denna kväll...
Appropå lugn o ro: Keaton sover. Visst ser det mysigt ut.