Nu finns Buster-historierna under "Kåserier". Han fick den stora äran att få en egen undersida. Det är egentligen typ en trilogi - om du vill läsa dom så rekommenderar jag att ta dom i rätt ordning. I och för sig så handlar den tredje delen inte egentligen om Buster - utan Keaton. Fast de hör liksom ihop på nått vis.
Jag har två starka positiva ("små-") minnen av Buster...
Vi är och tränar på Danderyd-Täby BK. Buster sitter fot vid min sida. Han tittar förväntansfullt upp på mig. Han verkligen älskade att träna. Och jag tyckte han var så söt och vacker, där han satt och tittade upp på mig.
När jag hade tränat klart med Buster, små-springer vi bort till Baloo som sitter upp-bunden. Vi råkar springa förbi den runda tunneln på agilitybanan. Jag säger lite slarvigt "Igenom!", men Buster springer förstås bredvid. Fast halvvägs förbi tunneln, så ser det ut som han får en snilleblixt - han tvärnitar, vänder om och rusar snabbt igenom tunneln. Hur lycklig och glad som helst.
Det andra minnet är när jag är hemma på lunch. Buster har ju varit ensam hemma på förmiddagen. Nu sitter han som vanligt bredvid mig och väntar medan jag äter min mat. Han tigger inte. Han väntar på något annat. Han väntar på att jag ska fråga honom: "Ska vi gå och jobba?!" Varje gång jag sa dom orden, blev han lycklig. Och då hade han sitt personliga läte. Jag tyckte det lät så gulligt. Vet inte hur jag ska kunna beskriva det - som en inåtvänd harkling typ. Vad jag önskar att jag kunde få höra det igen...
Eftersom jag inte har några bilder på Buster i datorn,
så får ni kolla på Spirou istället.