Jag har sedan tidernas begynnelse, ja i alla fall sedan jag började tävla nångång i början av 90-talet och det är väl typ i tidernas begynnelse, trott att agilityfolk är ett trevligt folk. Och det grundade jag på att jag tyckte det var trevligt och gemytligt på agilitytävlingarna.
För en herrans många år sedan, dock inte så länge sedan som tidernas begynnelse, så var en rikskänd freestyle-människa på besök på vår klubb och lärde ut... gisssa... jo, freestyle. Då vid lunchbreaket, så kom vi in på en lite fördomsfull diskussion om olika hundfolk, där denna freestyle-människa påstod att agilityfolk är dryga. Jag höll då inte alls med; agilityfolk är trevliga! Brukshundsfolk och lydnadsdito däremot är ena dryga varelser. Hehe! Eller rättare sagt, kan vara det, vilket är en mer sanningsenligt påstående. Hur utställningsfolk och jaktmänniskor är vågade jag på den tiden inte ens tänka på. ;)
Nu för tiden så har jag tyvärr bytt åsikt angående agilityfolk. Egentligen började min omvändning faktiskt redan för nåt år sedan, då jag var funktionär, inropare för första - och sista? - gången i mitt liv. Det var på en klass 3-tävling, alltså var typ en del av eliten i denna hundsport samlad runt mig och min inropningstavla. Okej, jag passar inte riktigt att vara inropare eftersom jag och siffror och papper inte riktigt kommer helt överens. Jag anser dock att bara för någon, enligt några i alla fall, inte riktigt håller måttet, behöver man inte vara snorkig och i högsta grad dryg. Jag tycker att man kan istället i trevlig ton visa och förklara för en stackars nybörjare. Nä, det var ganska sura miner och gliringar och en del tyckte att de inte alls behövde anmäla sig; nä för alla vet ju vilka de är (och alla har inte alls typ precis likadana border collies *suck*). Nej, jag känner inte igen er, jag, en simpel klass 1-tävlare.
Okej, eftersom de inte kan försvara sig här, så gör jag det i deras ställe; de var kanske smånervösa inför deras lopp, och därför inte riktigt kunde bete sig som folk. Fast å andra sidan var det ju bara en helt vanlig, simpel tävling - inte SM, eller nåt! Så undertecknad vägrar numera att vara funktionär, i alla fall som inropare, och allra helst i klass 3! Ja, så blev det. Tänk på det ni, när ni som är i eliten försöker i ert anletes svett finurla ihop ett fungerande funktionärs-schema! Allra helst om det fattas en inropare... i klass 3... ;)
... sticker ut hakan...
Nu i dagarna så förs det diskussioner på olika media, kanske framför allt på Facebook, om agilityns framtid; kortfattat är frågorna: vem, var och hur? Alltså såna där föreningsfrågor som undertecknad egentligen tycker är såååå tråkiga. Med andra ord så är jag varken en pappers-, siffror- eller föreningsmänniska. Det enda jag vill är att köra agility med min hund!
Men jag är en nyfiken själ. Jag läser allas inlägg jag stöter på i ämnet. Och jag förundras. Jag förundras över den stundom mycket hårda diskussionen; det är gliringar och påhopp lite här och där, från alla håll och kanter. Och jag kan inte låta bli att undra vad som ligger bakom, hur många påhopp är "för gammal ost"; alltså låg, lömsk och ond hämnd, som ligger och mögligt gror i de dammfyllda föreningshörnen tillsammans med border collie-håren? Haha! Jag driver bara med er, ta det lugnt!
Fast om man tänker bort de fula påhoppen och det ständigt ältande om allt ont som hände förr, så håller jag ändå med om en del ettriga klagomål som skrivs på Facebooks olika kommentarsfält; det var mycket enfaldigt sagt av höjdaren, och visst borde det vara bättre om de andra "småhöjdarna" svarade på tilltal - och mail - så de flitigt tävlande gräsrötterna - och annat eventuellt landslagsfolk - slipper gissa sig till vad som försiggår, det var en mycket "slarvig" enkät (tryckfels-Nisse jobbar tydligen flitigt när det gäller agilitydokument av alla de slag, ett annat exempel är ju vid den senaste agilityregelrevideringen), det var mycket ogenomtänkt att kontakta "upprorsmakerskans" arbetsgivare och det var stavfel och andra grammatiska error.
Ja, ja... listan på låga och barnsliga dumheter kan göras lång - tyvärr. Men agilityfok är ett trevligt släkte. *harkl*
Ja, och visst skulle det vara bättre om man kunde föra en öppen diskussion om agilityns framtida utseende ute på media, och om vad som händer i föreningens höjdares tisslande vrår, men det är svårt... eftersom agilityfolk är ett vettigt och trevligt släkte... eller tydligen inte då... *harkl* Tydligen är agilityfolk bara vanliga, simpla människor. Tyvärr.
Okej, jag förstår ilskan och frustrationen en del eldsjälar måste känna, men hallå! Man behöver inte sjunka till samma låga nivå som en del andra i oförstånd (?) eller i sin upprördhet (?) har sjunkit till. Men... det roar mig. Det roar mig att läsa mer - eller mindre - sakliga kommentarer. En liten förströelse när det är lugnt på jobbet, eller också hemma, när jag har det lite småtråkigt. Om ni skulle plötsligt höra mig ljudligt och högt utbrista i skratt, så vet ni vad som har roat mig. ;)
Men det stör mig - i mitt agilityhjärta - djupt. "Agilityfolk är ett trevligt folk". Pyttsan! Jag tar tillbaka allt!
En liten, liten agilityutövare hittar rätt i tunnlar och vrår.
Okej då, om jag ska vara lite mer seriös...
Det verkar som om SBK-folket har schabblat både med det ena och det andra, men kanske framför allt tycks det finnas en stor brist att vilja kommunicera och att vilja hjälpa till med att objektivt presentera de olika förslagen, med budget och allt. Som det är nu så har man ju inte en aning om vem/vilka på Facebook, Agilitylistan eller på tidningen Brukshunden man kan lita på, så man har nåt att grunda sina enkätsvar på. Och varför denna brådska med allting?
Samma sak gäller SBK-motståndarna. Kan man verkligen lita på deras vision om agilityns framtid i en egen liten grupp?
Och vad är det som egentligen ligger bakom allt bråk och missämja? Är det nåt som vi, de gemene medlemmarna, inte har en aning om? Finns det personliga vendettor lite här och där? Starkt ändå av en av "upprorsmakarna" att be så mycket om ursäkt i ett öppet brev på Facebook och på Agilitylistan för dennes - i sin iver och frustration - tidigare personangrepp. Fast å andra sidan är det trist att det ska behöva gå så långt.
Den här "agilityframtidsfrågan" får mig att tänka på det senaste om vargjakten (!). Jag trodde först inte mina öron när jag hörde på nyheterna att det är jägarna (!) som inte vill skjuta det vargpar som har fått dödsdomen av Naturskyddstjohejsan eller vilka det nu är som bestämmer sånt. Jägarnas argument mot avlivningen var för att vargparet är "snälla", de stör inte, de knallar inte in på människornas gårdar och gör processen kort med tamboskapen. Och det lät ju vettigt, att låta detta vargpar få leva och frodas, men Naturskyddstjohejsan vägrar att ändra sig. Och jag tyckte att det var märkligt och tokigt.
"Aha!!", sa jag sen högt för mig själv följande dag - mycket menande - när jag hörde förklaringen till det hela.. Detta ynkliga vargpar är nämligen/tydligen lytta, har svårigheter att jaga och kan antagligen inte få några valpkullar... Ja, ja.... Plötsligt föll allting på plats, typ. Ja, det är inte alltid det uppenbara först är uppenbart - för viktig information saknas. Ni vet "the truth, the hole truth, and nothing but the truth".
Spirou på agilitytävling iklädd tratt! ;)
Tillbaks till agilityn...
Ett och annat inlägg på Facebook - som tyvärr nästan drunknat bland all propaganda - har dock varit helt neutralt sakliga. All heder till dessa upphovsmän*!
Men, man får ju inte - tyvärr - direkt nåt stort förtroende för SBK efter den där enkäten i alla fall. Då när den damp ned i min mailbox, så hade jag egentligen inte tid att svara, men nyfiken som jag är, så ville jag tjuvkika lite. Vilket jag då gjorde lite kvickt - utan att skicka iväg det hela. När jag sedan nån dag senare skulle svara på den - så gick det inte! "Du kan bara svara på enkäten en gång!", tillrättavisade den mig bestämt. "Men... jag har ju inte svarat! Bara kikat lite.", protesterade jag, dock förgäves.
Då gick jag istället in på SBK:s hemsida, och därifrån länkade jag mig till enkäten - och svarade snällt på alla.... frågorna, ty det fick jag uppenbarligen.
Några dagar senare så ångrade jag mig, jag ville förtydliga varför jag hade svarat som jag nu hade gjort på en av.... frågorna. Men jag kunde ju nu inte svara vare sig från mail-länken eller länken på SBK:s hemsida; "Du kan bara svara på enkäten en gång!", blev jag åter bestämt tillrättavisad. Men se från datorn på jobbet gick det finfint. Nu så erkände jag mitt lömska tilltag i kommentarsrutan att jag ha svarat två gånger. Så nu har jag sabbat alltihopa! Omröstning och allting! Ja, är man en elak, ettrig och grym agilitymänniska så är man. ;)
* Eller "upphovskvinnor". Mitt bruk av ordet "upphovsman" är enbart bildligt menat, ett uttryck - inte bokstavligen. Tyckte det var bäst att förtydliga det här, eftersom vi nu pratar agilityfolk, snarstuckna agilityfolk som kan/ofta - tydligen - haka upp sig på petetesser***. Minns en stackare som hade skickat in en lite skämtsamt skriven efterlysning av en ny medlem till sitt agilitylag på Agilitylistan... Vilket hallabaloo det blev! Skribenten blev nästan lynchad och hängd för både det ena och det andra; varje ord synades, varje bokstav - minutiöst - och skämta om nåt? Nä, fy fasen! Ha roligt? Nä, ta mig tusan va lågt!! **
** Nu kan förstås man tycka att jag själv faller i egenhändigt grävd grop; att jag ältar "gammal ost". Ja, jag instämmer! Fast det är svårt att skriva om vad som har hänt förut, alltså det som har gjort att jag numera tycker att - en del - agilityfolk är riktigt dryga surkart utan att skriva om vad som har hänt förut som gör att jag numera tycker... Nä, nu.. har jag slagit knut på mig själv och faller krokbenad rakt på näsan. Aj!!
*** Hihi! Lät med flit felstavningen stå kvar. Alltid retar det nån.
Här var det i alla fall en glad och trevlig agilityutövare!
Agilityhund drömmer om sina, kära, fina, röda hopphinder.