Ni minns väl att jag "nämnde" i tidigare dagboksinlägg att Pingu har en makalös näsa? Till exempel att han lyckas hitta en uråldrig, förhårdnad fjärdedels frolicbit (typ, det var svårt att identifiera den i all hast innan den slank ned i Pingu-strupen) på rallylydnadstävlingen på Uppsala BK. Han var ju också väldans intresserad av en pinne som låg på banan på Roslagens BK (kommer inte ihåg om jag nämnde det). När han drog bort mot pinnen, så svor jag lite för mig själv: "Hur kunde jag missa den vid banvandringen?" Hade jag sett den hade jag genast kastat iväg den. Jag menar, man känner ju sina jyckar.
Eller gör man det? Jag berättade väl om... nej, det var nog på fejjan... I alla fall, när Pingu och jag tränade lite agility efter Uppsala-tävlingen, så tvärnitade han plötsligt framför ett vanligt hopphinder, men inte för att nosa på marken - utan uppe vid bomhållaren på hinderstödet; ja, det var lite lera där!! Och det bara mååååste man undersöka - noggrant. *suck*
Ni minns kanske också det där tuggummit som brorsan och jag la upp på "tryck-här-om-det-brinner"-knappen i korridoren på jobbet, för att Pingu inte skulle käka upp det (tuggummit, alltså). Dagen efter (eller när det nu var) när vi går där, så stannar Pingu plötsligt upp! Vädrar i luften. Tvärvänder - och följer sin näsa - bort och upp mot det urgamla och hårda tuggummit. Vilken näsa, va!!
Före (eller var det efter) kortet togs, så ställde han sig upp på bakbenen och sträckte sig det värsta han kunde mot tuggummit.
Asså, den där Pingu-näsan måste man ju göra nåt åt!
En morgon (när jag för övrigt var på ett uruselt deppigt humör) så bara bestämde jag mig: "Näe, sluta med det här nu! Gör nåt åt det istället!". Sagt och gjort, när jyckarna och jag kom hem, så gick jag först ut med mina numera tre (!) pensionärer Wilbur, Linus och Spirou. Vi gick i maklig pensionärstakt i skogen. Det var riktigt rogivande och skönt - utan slyngel-Pingu. :)
Sedan väl hemma, så fick pensionärerna stanna kvar medan Pingu fick spårsele och spårlina på sig - för allra, allra första gången. "Öh?! Vad är det här?!!!", undrade han samtidigt som han krumbuktade sig och försökte kolla vad som satt fast på ryggen. Men strax så vande han sig med selet och linan.
Det bar av ut genom grinden, och mot skogen. Strax innan skogsbrynet (typ), så funderade jag hur Pingu skulle reagera vid detta mycket spontana "eftersök-av-vad-gjorde-min-flock-i-skogen-spår"; skulle han spåra mig eller Spirou, Wilbur eller Linus? Skulle han välja att bakspåra? (Vi hade visserligen gått en runda, men delar av rundan var på samma stig, åt bägge hållen.) Skulle han välja spåra vilt?
Precis när jag tänker denna sistnämnda mening, skuttar han glatt efter en citronfjäril (!) som fladdrar förbi, som om han vore en valp på sisådär 4-5 månader, så jag avslutade min tanke med: "... eller kommer han spåra citronfjärilar?" *skrattar åt tokhunden*
Som vanligt när jag spårar... Hihi! Det där lät pretentiöst. "...som vanligt när jag spårar" ... precis som jag och hundarna brukar spåra så särdeles ofta.. Nä! Det gör vi inte! När jag spårar - nej, inte jag jag, utan när jag och hundarna spårar, så är det hunden som bestämmer, jag bara går där bakom och försöker hänga med. Hunden får ta all intiativ. Vid spår är det hunden som rules. Jag litar på jycken!
Okej, det händer - om jag är till minst 200 procent säker att jycken går fel - att jag lägger in veto; dvs jag står helt still, rör mig inte ur fläcken till jycken är på rätt track igen.
Pingu valde att bakspåra när vi kom till stället då vi (Spirre, Wilbur, Linus och jag) hade gått åt höger, men på tillbakavägen kommit från rakt fram (om ni nu fattar vad jag menar). Nej, just det! Linus hade fortsatt rakt fram några meter, men sedan vänt och sprungit ifatt oss, fast Pingu reagerade inte över det.
Jag följer nu bara efter Pingu - fast det är "fel". Efter en liten stund så stannar han och velar; han vet inte alls vad han ska göra. Han gäspar, ber mig om hjälp och har sig. Men jag står bara kvar, helt neutral. Efter ett bra tag, så tar jag dock initiativet att ta stigen bortåt mot där Spirre, Wilbur, Linus och jag hade gått. Mycket riktigt när vi kommer dit, så hittar han - helt spontant - vårt spår. Duktig vovve!
Spårhunden Pingu funderar...
... sen bär det av.
Han följer först spåret helt rätt, men sen så tar han istället upp vårt bakspår igen (vi hade gått en snäv sväng), sen var han helt lost. Eller rättare sagt, han ville spåra bortåt där det finns mycket rådjur. Jag är dock envis, håller emot i spårlinan, han kommer till mig och då tar jag steg åt rätt håll. Efter att han har virat in både mig och en eldhärjad trädstam, så både min nytvättade jacka, tröja och mina händer blev alldeles sotiga. :( Suck!! Ibland så undrar man... Om man nu absolut måste vira in sig runt ett träd - så bara mååååste man välja just det trädet - som är alldeles sotigt! Dumma!!
Ja, ja... sluta beklaga dig nu. Fortsätt berättelsen istället, surpuppa!!
Sedan så hänger han faktiskt på våra spår (som går på skogsstigen), och han är med på noterna där vi hade bytt stig (han vände efter bara nån meter och följde sen rätt).
- Hörru, hitåt!! Ska inte alls spåra vilt. *harkl*
- Nä, du! Only in your dreams!
Idag körde jag samma koncept igen: Latmansspår inkluderat alla fel (nästan alla i alla fall) man kan göra för att sabba en eventuell (läs: ej trolig) utbildning av spårhund. Först en mycket behaglig och lugn skogspromenad med Wilbur, Spirou och Linus. Även denna gång går vi mestadels på skogsstigarna (för att inte överanstränga Wilburs leder, skogsstigarna här är kuperade nog, liksom), men på en ställe så går vi ut i "buschen". Vi går också medvetet inte alls den rundan vi brukar gå, för att se om/hur Pingu jobbar med sin näsa.
Det här blev faktiskt lite kul och intressant.. i alla fall för en hundnörd och lättroad typ som jag.
Pingu hänger på där vi tar av från den "stora" stigen (visserligen brukar vi gå där normalt). När spåret tar av till vänster (vi brukar oftast annars gena till höger över kullen mot annan stig) så hänger Pingu på klockrent. :) Han fortsätter sen - helt rätt - rakt fram i "fyrvägsstigkorsningen". Pingu går inte med nosen i backen där vi går på stigen. Det kan ju mycket väl bero på att spåret ju inte hunnit fått "lägga till sig" nåt alls. Jag tillåter honom få stanna upp och kissa och nosa, inga krav alls från min sida; jag är helt neutral och tyst. Pingu är in charge! Som sagt, jag lägger bara in "min veto" om jag är över 100 procent säker att det är helt åt skogen.
Vi kommer till där jag, Spirou och Wilbur viker av från stigen, ut i "buschen", men Linus fortsatte en bra bit bort på stigen innan han vände tillbaka till oss.
Pingu väljer..... mitt, Spirou och Wilburs spår. Och oj!! Vilken skillnad på intensitet på spårandet - direkt - när vi gick in i blåbärsriset. Från treans växel till femmans - minst!! Och nosen ner i backen, vilt sniffande.
När vi kom fram till nästa stig, så vek Linus - åter igen - av åt andra hållet än vi andra. Hur kommer Pingus spårnos göra? Jo, han valde - efter en mikrotvekan - mattes, Spirous och Wilburs spår.
Men sen vid nästa "stigkorsning" så går han rakt fram (fel). Jag låter honom få ganska lång lina (så han skulle få chans att ändra sig) innan jag tyst håller emot. Han travar tillbaka, men tvekar länge, funderar, kollar in mig, gäspar, hässjar. Ja, han börjar bli lite trött, tror jag!
Jag ger honom en liten "hint" (går steg mot rätt spår) och han tar genast täten igen. Men man ser på honom att han är rätt så trött nu. Mycket riktigt så stannar han helt plötsligt, nosar på en pinne - och lägger sig ned för att tugga på den!! Ja, Pingu behövde en break där. Så jag står bara lugnt och tyst och väntar ut honom, tills han har rastat/tuggat klart.
Efter nån minut är Pingu på igen.
Han är med på noterna när vårt spår har bytt stig (han vänder genast när han märker att det blev fel). Ibland misstänker jag att nu går han väl i alla fall fel, men eftersom jag inte är 100 procent säker - och vinden kan ju mycket väl ha flyttat på vittringen - så låter jag honom hållas. Mycket riktigt så är han strax rätt igen. Dessutom så är jag ju inte helt säker på om kanske Spirou eller Linus faktiskt har gått i lite snirklar runt trädstammarna (Wilbur, som både hör och ser dåligt, är kopplad).
När Pingu och jag kommer fram till där spåret hade vikt av i början av skogsturen, så vill Pingu följa efter - igen, men då står jag still, visar att det vill jag inte, och Pingu vänder direkt.
Vi kommer nu till början av skogen. Pingu tar av snett åt vänster... och jag blir lite frågande: "Hm? Gick Spirou där månntro?" medan jag hänger på. Pingu stannar upp, nosar mycket febrilt. Sedan bär det av i 190 med nosen i backen upp mot över berget - mot där Dora och Nicki bor. Haha! Nä, du Pingu!! Det tillåter jag icke!! Tvärnit i spårlinan! Rätt så besviken så följer Pingu med sin matte. Han som ju ville spåra upp sina hundkompisar, som brukar gå i skogen på lördagar (som idag) ungefär vid samma tid som vi var där. :)
Pingu och jag spårade i cirka 40 minuter, så jag förstår att han blev trött och behövde en rast mitt i alltihopa.
Det här var kul. Latmansspårning rules!! :)
Bilden har inget med storyn att göra. Tyckte bara att Pingu var lite söt här.
Vi är hemma hos brorsan för att hämta Wilbur och Linus. Pingu vill inte komma med in, han föredrar att stanna kvar ute i bilen (!) . "Mmmm. Kan inte låta bli att mucka gräl med gammel-Wilbur - och det blir så jobbigt då. Bäst att vara kvar här", tycks han resonera. Och det är okej med mig, eftersom det tyder på en viss intelligens i jycken... Hm? Det där lät lite underligt; ordet intelligens och Pingu i samma mening. :)