Idag under skogspromenaden så tänkte jag: "Hm? Det här blir nog sista gången jag går med alla fyra hundarna i skogen..."
Det hela började redan vid grindhålet...
En viss liten Pingu bara måste rusa runt som en lekmorrande virvelvindbulldozer med den något (?) tillknycklade fotbollen istället för att sätta på sig kopplet...
Han far runt - hej vilt - fram och tillbaka på uppfarten, genom snövallarna, upp på bergsknallen och bort till staketet - och så om igen, om igen, om igen.
Jag tyckte att det var lika bra att bara stå still och vänta ut den virvlande bushunden.
Spirou, Wilbur och Linus väntar lika tålmodigt. Ja, Linus också. Eftersom den hunden absolut alltid ska vara precis på en, så syns bara handtaget på hans koppel.
Typ två sekunder efter bilden ovanför togs så råkade virvelvindbulldozer-Pingu tackla till Wilbur, som blixtsnabbt muttrade en sur protest mot slyngelns ohyfs, varav slyngeln gruffade tillbaka - och så låg de i en hög i snön. Med en suck släpper jag mobiltelefonen i snön, och sen med van hand särar jag di två. Jag håller kvar ett bestämt grepp om Pingu (samtidigt som jag sneglar mellan mina ben på Wilbur och motar bort honom med mina vader) och talar om vad jag tycker om det hela. Två sekunder senare står alla fyra hundarna tätt intill varandra runt om mina ben som om inget har hänt. Duktiga vovvar! Samtidigt så säger jag ett glatt och trevligt "Hej!" till grannen som precis råkar gå förbi. Undrar om han hörde hundgruffet alldeles innan?
På med Pingu-koppel, och ut vi gå...
Under den mycket korta koppelpromenaden mot skogen blir jag lite halvirriterad på Pingus dragande och att Linus går mitt framför fötterna på mig. Två steg bakom snövallen in mot skogen gör Pingu ett megaryck i kopplet så att jag nästan faller som en fura rakt över Linus. "Timbeeer!!" Jag blir skogstokig! Det var sååå här nära att jag vände tillbaka hem igen.
Men vi fortsätter. När vi har kommit in en bit in i skogen tar jag av kopplen. Alla hundarna står/sitter snällt och väntar på varsågod-kommando. Nja... halvdöva Wilbur måste jag påminna några gånger med hjälp av handtecken.
Eftersom Wilbur ju både hör och ser dåligt så håller jag honom under sträng uppsikt. Men samtidigt så måste jag ju föstås även hålla koll på de andra tre. Jag väljer att inte följa den upptrampade stigen - och Wilbur är med. Yes! Men plötsligt så bara travar han iväg åt andra hållet in i täta "trädsnåren". "Aha!", han ska göra sig en toalett!", tänker jag och väntar in honom. Men efter toabestyren... så går han mot stigen istället för mot oss andra. Jag ropar och visslar medan jag iakttar hur han irrar runt - fram och tillbaka. "Näe! Ska jag behöva koppla honom?", tvekar jag surt. Jag hatar att behöva ha kopplad hund i skogen, där kopplen trasslar in sig i trädstammar, buskar och allt. Jag var så hääääär nära att vända tillbaka hem igen.
Men... vi fortsätter skogspromenaden. Jag testar att vi istället för att gå "off-pist" går på den upptrampade stigen, i tron att Wilbur har lättare att följa oss andra.
Plötsligt så travar pensionärsjycken om mig, och med bestämda steg följer han stigen. Men.. det är bara det att stigen leder inte alls längre in i skogen - utan tvärtom - mot grannhusen. Jag har absolut ingen lust att jaga mina egna hundar inne hos granntomterna. Jag joggar ifatt Wilbur, så jag kan lätt knuffa till honom på rumpan, samtidigt som jag bestämt kallar tillbaka Spirou, som hade glatt hängt på Wilburs infall. Jag var då - åter igen - tveksam om jag verkligen skulle gå i skogen med alla fyra otygen.
Wilbur i vinterskogen. (Gammal bild)
Hur som helst så gick resten av promenaden utan några större incidenter, men jag fick hela tiden - oavbrutet för var femte steg - ha ett sneglande öga över axeln för att se att en svart (nja.. grå) lurvtottsvans fanns där bakom mina hälar. Men efter en stund glömmer jag bort att vrida på huvudet och kolla för var femte steg, det går tio steg... Och jycken är borta!! Inte en grå lurvtottsvans så långt ögat kan nå. "Men va fa...!", spanar jag surt samt oroligt runt alla trädstammar. Sen så ser jag en svart.. nja grå lurvtott skymta mellan stammarna. Och han kommer travande mot mig. Vi fortsätter..
Vid ett ställe så var det ett nedfallet träd i vägen - och det gick varken att gå runt eller att krypa under det. Det enda var att skutta över, vilket var stört omöjligt för en liten 14-årig mellanpudel. Vi andra hade inga som helst problem, men jag fick lov att lyfta över gamlingen. Och han tycktes inte ha något emot det!! Det var första gången nåt sådant har hänt. Wilbur är annars en notorisk muttermorrare när han blir upplyft.
Vi komer till en liten vattensamling. En två, tre decimeters skutt var som behövdes för att komma över det blöta. Alla vi andra hade passerat "creeken", och jag står och väntar på Wilbur, som lite tveksamt nosar och vädrar över vattnet. Efter en viss tvekan skuttar han över, men travar sen åt fel håll; in i snåren! Jag ropar och visslar där jag står typ fem meter ifrån. Det är träd och snår mellan Wilbur och mig så jag kommer liksom inte åt honom.
Wilbur virrar runt bland kvistar och snår. Rätt som det är vänder han, skuttar över vattenhålet och travar raskt in i skogen igen. Jag visslar och ropar, men förgäves. Jag tar upp en pinne och slår mot en trädstam. Wilbur lystrar och irrar tillbaka. Pingu undrar vad som står på. Jag uppmanar honom att hämta Wilbur. Han gör så... typ. Till slut så är Wilbur tillbaka med oss igen. *puh*
När vi nästan är hemma igen, så tror ni inte att Wilbur-gubben plötsligt inte är där bakom mig fast jag hela tiden - för var femte steg - sneglar bakåt. Nä, han har rätt som det är gått bort från den upptrampade stigen, ut i "off-pist" och gått in i samma "trädsnår" som när vi började promenaden. Jag ropar. Wilbur stannar och lystrar. Han börjar trava framåt, typ genar mot stigen jag är på, fast lite längre fram. Jag springer bort för att möta honom, så att han inte får för sig att jag redan har passerat, och rusar åstad i tron att komma ifatt mig (när jag egentligen är bakom honom). Men innan han når stigen, så tvärvänder han och travar in i "trädsnåren" igen. Jag ropar och visslar samt vänder tillbaka - och Wilbur vänder åter igen. Så där höll vi på, sprang fram och tillbaka typ fem sex gånger med cirka 10-15 meters avstånd, innan vi - till slut - åter var förenade. Det kändes faktiskt till slut mest komiskt.
Som pricken över i:et, när vi sen väl var hemma på tomten, så stod Wilbur läääänge och stirrade på en tallstam (och tiggde godis?). Jag anar att han trodde att det var jag. Jag tar det som en komplimang; att jag är så pass smal, lång och ståtlig. :)
Jag minns förresten när gamle Didrik gjorde precis likadant. Förutom att då var det en björkstam.
Wilbur spanar. (gammal bild)