Har nyss (typ) kommit hem efter att ha skjutsat Grompan till Olandstraktens BK för agilitytävling. Okej, jag är inte bara chaufför utan även lagkamrat i vårt - Gromits och mitt - tvåmannalag. Han skuttar hinder och jag försöker föra honom på rätt spår. Ibland undrar jag om det inte vore bättre om vi skulle göra tvärtom. Nja... nä! Vid närmare eftertanke tar jag tillbaka det där.
Wilbur och Spirou följde med som hejarklack. Vilket de skötte hyfsat bra, fast under viss protest. "Vi vill också köra!!", skrek de i kör. Mest Wilbur.
Vårat läger. Fast vid ett annat tillfälle.
Började tävlingsdagen med att komma till brukshundklubben cirka en timme efter vad jag egentligen hade planerat. Min tanke var att vi skulle vara där redan när small- och mediumklasserna körde. Men... nu blev det inte riktigt så. Min tidsplanering här hemma gick åt skogen - direkt. Fast vi var dock vid tävlingsplatsen i god tid innan vårt första lopp för säsongen, så jag hann att rasta hundarna, och så där. Jag strulade dock till det med att blanda ihop startnumren i Hopp- och Agilityklassen. Jag var helt säker på att vi hade startnummer 13 i Hoppklassen, som var först. I god tid värmer jag upp Gromit. Vi är laddade! Men när vi går fram till startfållan, så står Annika och Abbe där, beredda att starta - med vårt nummer 13!! Det visade sig att jag som sagt hade blandat ihop det hela. Vi hade startnummer 40! Vilket antiklimax det blev. *s* Så Gromit och jag gick tillbaka till vårt lilla läger, och jag satte mig lugnt ned för att äta lite frukost medan jag väntade på att jag ånyo skulle få värma upp Grompan. Jag - tjejen med koll!
Det visade sig sedan att nummer 13 var ett bra nummer, för Abbe gjorde ett jätte-bra nollat lopp, så det var bara att ta fram tävlingsboken för Annika. Grattis!
Abbe, fast vid ett annat tillfälle.
Hoppklassen började med två hopphinder lite snett efter varandra, sedan typ en U-sväng över tredje hopphindret och in i en böjd tunnel. Eftersom jag nu känner min lilla bus-Grompa, så förstod jag att det fanns stor risk att Gromit bara skulle fara iväg - som skjuten ur en kanon - över de två hopphindren, sedan skulle han antingen fara in i slalomet eller in i en tunnel som låg ganska långt bort, men inte tillräckligt långt bort för en kvick liten Grompa. Om ni förstår vad jag menar...
"Hm...?". funderade jag under banvandringen, "Om jag gör som alla andra så kommer det här gå åt skogen direkt. Kanske en sån där jaakko skulle få honom att snäva till U-svängen, kanske?" Jag skrattade lite grann åt mig själv, att jag nu skulle börja årets första lopp med detta lilla "trick". Till saken hör att jag har ju egentligen aldrig tränat detta, utan vi har sammanlagt högst gjort det 3-4 gånger Dels under Camilla Brundin-kursen som vi gick för några veckor sedan, och dels testade jag två gånger förra helgen när Gromit och jag tränade lite för oss själva, men det gick då åt skogen. Gromit fattade inte - eller rättare sagt: Jag fick inte till det.
"Äh, går det så går det!", bestämde jag mig när jag idag lämnade Gromit vid starten. Det gick!! :) Men det känns lite kymigt att ha jycken bakom ryggen för en sekund.
Så där, ja! Bildbevis på jaakko-svängen. Va kul! Foto: Jennie Ejneroos.
Två hinder senare så kom slalomet, där jag körde ett bakombyte. Gromit kan egentligen inte bakombyten vid slalom. Han kan egentligen inte säkra bakombyten över huvudtaget. Men det brydde jag mig inte om! Och... det funkade! :D Sedan strular jag till det med att plötsligt öka takten när han var inne i slalomet, vilket han inte är van med - och han gick ur.
Bakombytet vid slalomet. Haha! Så jag ser ut, har fullt sjå att hinna med Turbo-Gromit. Foto: Jennie Ejneroos.
Resten av banan var lite High Chapparall med en vild Gromit framför fötterna på mig. Haha! Det var ingen rak linje där inte! Ni skulle sett hur han tog däcket. Vi kom helt ur spår, men envisa som vi är - Gromit och jag - så lyckas han ta däcket typ... diagonalt. Vete sjutton hur han fick till det!
Gromit hoppar däcket från sidan, typ. Foto: Jennie Ejneroos.
Hur som helst blev det en 30:e plats med 13.31 fp av 65 startande, varav 23 diskade.Det var kul att jag vågade jaakko-svängen och att bakombytet vid slalomet funkade (tills jag klantade mig).
Det var också kul att Jennie med agilitydebuterande Robin kom i mål. Robin kommer nog bli en riktig agilitystjärna när han har mognat till sig.
Robin och Jennie. Foto: Tja... Kan inte vara Jennie själv i alla fall, men det var med hennes kamera. ;)
I Agilityklassen hade vi då det nu berömda startnumret 13. ;) Jag är nöjd över att han inte tjuvstartade (jag var cool, och gick tillbaka när jag såg en liten liten uns av antydan till att han tänkte tjuvstarta). Det fanns risk att han skulle ta A-hindret istället för balansbommen, men han kom på rätt linje direkt (kan bero på min egen förtjänst, faktiskt ;)). Inte låg han på kontaktfältet, men han hade tassarna där.
Det var en svårighet med att slalomet låg efter en lång böjd tunnel. Många gjorde misstaget att gena bort till slalomet medan jycken var i tunneln, med resultatet att många hundar kom med för hög fart, och kom fel in i slalomet. Jag gjorde som jag hade bestämt vid banvandringen, och stannade till efter tunnelutfarten för att invänta Grompan, och sedan mot slalomet. Han fick till en klockren ingång, och fortsätter rätt (!) fast jag kom på efterkälken. Duktig vovve!!!
Haha! Sedan kom klantmajan fram. Jag, alltså. I en hoppkombination, så kommer jag totalt fel, så jag skjuter bort min stackars Gromit bort från det hinder han nu skulle ta, så han går runt och tar det från fel håll. Klantmaja!!! Han gjorde alltså precis som jag visade. Äh! Man kan inte vara bäst jämt! *s* Vi fortsätter banan (diskade) mot A-hindret. Här kör jag ett blindbyte medan han ligger still på nedfartens kontaktfält. Haha! Var det nån som gick på det? Visst, jag fick till ett blindbyte, men inte inväntade han mitt "Kör!", så han rusar på och sluter upp vid mig - fast på fel sida. Ändå lyckas jag få in honom i tunneln. Vet faktiskt inte hur det gick till. Två hinder senare lyckas jag skicka Gromit till och in i en dold tunnelingång. (Hade jag "safat" med ett framförbyte, så hade han antagligen rusat bort mot A-hindret istället.) Förvånad ser jag Gromit rusa in i tunneln och jag rusar (?) bort till utgången och får till ett blindbyte. På målrakan lyckas Gromit hoppa av gungbrädan innan den slår i marken (gungan var ovanligt trög), sedan springer vi i mål. Om vi nu inte hade blivit diskade... Fel! Om jag inte hade klantat mig, så hade vi fått 5 fp (gungan) i detta agilityklasslopp - och det är jag jätte-glad för. Ja, inte för att jag strulade till det, utan för att allt annat kändes toppen!
Världens bästaste agility-Gromit! Foto: Jennie Ejneroos.
Dagens McFeast var för övrigt delikat. *mums*
Tack, Jennie för att du fotade!