Minns ni denna bild?

Baloo, Eskil och Keaton, c:a 1997.

Nu är sorgligt nog alla tre ett minne blott. Igår kväll fick jag beskedet att Eskil hade somnat in för gott den 16:e juli. Han blev över femton år gammal. Inte illa för en storpudel!

En av mina starkaste minnen av Eskil var när han var cirka tre fyra månader, och vi - jag med Baloo, och Therese med Didrik och Eskil - var på en skogspromenad. Vi hade satt oss ned intill en sjö för en liten fikapaus. Hundarna snoffsade lugnt runt oss där vi satt. Plötsligt ser jag Eskil ta sats bakom Thereses rygg. Han skuttade nedför de svagt sluttande klipporna... Nej! Fel! Eskil tog sats med en otrolig bestämdhet och explosiv muskelstyrka likt när Christian Olsson hoppar tresteg, fast istället för att landa i en sandhög, så plumsade Eskil ned i sjön.  Hela han sjönk under vattenytan en bra bit ut från stranden. (Det gick visst inte att studsa på vatten. :)) Therese som ju hade ryggen till såg ingenting, men av mitt förskräckta ansiktsuttryck att döma förstod hon att något ofattbart hände bakom henne. Jag fick väl ur mig något om Eskil, sedan hördes vattenplumset. Therese och jag kom snabbt upp på fötterna. Eskil syntes inte, men han flöt strax lugnt upp till ytan. Han vände sig om, sedan simmade han coolt till land. Precis som han alltid brukar bada på detta vis. Ja, även en liten valp kan simma.

Lilla Eskil hemma hos mig när jag fick äran att få vara valpvakt.

När jag skaffade Keaton var Eskil cirka fyra månader. Jag minns när Therese och jag med våra hundar gick ned till "Kanalens dag" för lite social träning. Keaton som ju var nästan precis åtta veckor gick jag mest och bar på. "Problemet" var bara det att Keaton ville inte alls bli buren medan vi gick på gångvägen längs kanalen bland allt folk. Han ville vara hemma och sova. Keaton protesterade vilt genom att skrika - och han lät som en hes papegoja. Allt folk omkring oss vände sig om, och glodde på mig och  denna prickiga "papegoj-hund".

    Therese och jag gav upp, och gick hemåt istället. När vi kom ifrån allt folk och liv satte vi oss ned i gräset, och Keaton fick äntligen ro, så att han kunde somna inbäddad i min röda fleece-tröja.

Baloo, Eskil, Keaton och Didrik.

Något år senare gick vi på denna sköna försommar-promenad...

Eskil, Didrik, Baloo (med nedrakade öron!) och Keaton.

Vad en bild kan ljuga! Ja, så här idylliskt och glatt var det verkligen inte! Det var typ 30 grader varmt. Våra ouppfostrande slyngelhundar drog så vansinnigt hårt i kopplen, så att svetten lackade på oss och våra värkande armar. Vi tyade inte längre än till denna skogsglänta intill Röllingby-gymnasium. Denna dag var det skolavslutning, så våra vansinnesutbrott över våra hundslynglar ackompanjerades av människoslynglarnas vilda och glada lyckovrål. Vi tog denna bild, sedan med sura och griniga miner vände Therese och jag hem.

På grund av allergiproblem blev det till slut tvunget att omplacera Didrik och Eskil. Ett mycket bra hem hittades ganska snart till Eskil. Didrik flyttade hem till mig och mina hundar. I nio år bodde Eskil hos Lisa, som ska ha en stor eloge för sitt sunda hundtänk - att även äldre sällskapshundar behöver aktivering. Eskil fick bland annat gå på agilitykurser (anpassat till hans ålder). Senast förra året - alltså när Eskil var fjorton vårar - gick de med stor glädje en Rallylydnadskurs.

Eskil hemma på besök förra (förrförra?) året hos sin riktiga matte Therese och Lill-husse och Lill-matte. (Efter besöket väntade duschen för barnen och tvätt-maskinen för kläderna. Allt går - om man vill!)

Det måste verkligen vara hårt att vara tvungen att omplacera sina hundar, som ju är ens allt (sen kommer ungarna ;). Även att hantera situationen så att barnen inte ska känna skuld för att hundarna måste flytta.

    Att se till så att barnen inte blir hundrädda är också det en utmaning - att kunna lugnt övertyga att det är "ingen fara". "Om en hund kommer nära och slickar på dig, så åker vi bara hem, och sätter dig i duschen. Du behöver inte vara rädd!" (Mediciner finns alltid tillhands.)

    Det kan inte heller vara lätt att vara tvungen att lita på att en (mer eller mindre) främmande person tar hand om ens hund på "rätt" sätt.

Istället för hund har familjen en sköldpadda, Skutt-Pia (ett helt underbart namn på en sköldpadda, som för övrigt är en "han") och en leguan som lystrar (?) till namnet Nitro (väl?).

Eskil har nu efter nio år hos Lisa kommit hem för gott till sin riktiga matte. Tänk att storpudeln Eskil blev hedersvärda femton år och nästan två månader!

En epok är slut...

Foto: Therese.