Undrar hur många det är som vet vad en "snofspromenad" är för något? Det är en promenad med hunden då man strosar i sakta mak och låter jycken nosa precis var som helst (nja... nästan i alla fall) och precis hur länge den vill.
"Nej! Så kan man inte göra! Jag som matte/husse ska ALLTID bestämma!!", tänker nog några stycken nu.
Bara för att jycken bestämmer hur länge och var, så kan man faktiskt fortfarande ha "befälet" på promenaden. När hundarna nosat färdigt (hm? plötsligt blev det pluralis "hundarna), så kan du (om du vill bestämma - det är ditt val) bara stå tyst kvar - för du har inte "nosat" färdigt än - just där. Jyckarna blir tvungna att vända sig om, och be dig: "Kom igen nu matte! Vi kan nosa därborta! Det är några JÄTTE-intressanta doftfläckar där. Kom får du se!". Inte förrän du bestämmer, och att hundarna har slutat dra i kopplen, så får de som de vill.
Paus... Hundarna har bestämt att de vill ha sin frukost nu.... Haha!
Nu är jag tillbaka. Även om jag ibland kan bli lite irriterad på jyckarnas krav på rutiner, och deras dumma förmåga att vara så himla duktiga på att "kunna klockan", så är detta faktiskt rätt så bra, eftersom de då får sina piller med rätt intervall. De får pillren (levaxin och fenemal), vid matdags framför allt för att jag då ska komma ihåg att ge dom.
Grompan undrar om det inte är dags att gå ut nu?!
Eh...? Vad svamlade jag om...? Jo, snofspromenad. I fredagskväll blev det en dylik hundrastning istället för den sedvanliga "efter-jobbet"-promenaden som jag vill ska vara helst över en timme lång. Fast ärligt talat så är det inte alltid jag lyckas med det. Och om jag ska fortsätta att vara ärlig, så har jag på sistone typ jätte-tröttnat på hundpromenader. Frestelsen att bara åka hem efter jobbet, och sätta sig i sköna mjuka soffan är alldeles för stor. Och om jag väl en gång satt mig i soffan - så kommer jag antagligen aldrig upp igen. I alla fall det dygnet. Inte bra!
Så i ett försök att ge mig mer motivation för dessa trista hundpromenader, så kom jag på att jag alltför ofta (läs: alltid) går på samma ställen. Omväxling förnöjer!. Så nu lägger jag manken till att inte gå samma promenad två dagar efter varann, och försöka hitta nya ännu ej utforskade promenadvägar. Genast blir ju promenaden längre. Dels för att det är roligare, och dels för att man inte hittar. "Hur sjutton kommer jag hem nu??!", har jag klurat många gånger de senaste dagarna.
Och det är ju inte bara hemvägen man inte hittar, utan även var hundlatrinerna (eller vilken papperskorg som helst) är placerade. För några dagar sen gick jag på Generalsvägen i Tuna-området. Tänk att det inte finns en endaste papperskorg längs hela Generalsvägen! Ja, den delen som är i Tuna, alltså (Generalsvägen är låååååång) Jag hade absolut inte någon avsikt att komma ända bort till Österskär, men inte förrän jag kom till korsningen vid Österskärs handel fick jag äntligen bli av med bajspåsarna. Jag hade alltså gått från Kungsängens idrottsplats. Jo, jag vet att det finns en papperskorg vid Borgvägen, men jag hade ju nyligen gått där - ville inte ta samma väg en gång till. Samma sak gäller papperskorgen vid Mikaelsvägen/Riddarvägen - var "nyss" där.
Haha! Hundarna går på löptikdofts-jakt. Jag själv "roar" mig med hundlatrinsjakt! Vi alla har full koll på tikarna respektive papperskorgarna. Eh.. eller inte! Vi ränner mer omkring som yra höns.
Två sömniga jyckar i min mjuka sköna varma soffa.
Oj! Vart tog "snofspromenad"-historien vägen? Jo, i fredagskväll blev det ingen längre promenad. Jag var trött och hungrig när jag gick från jobbet. Och lite irriterad, som kan bero på matbristen. Hade enbart stoppat i mig en sån där Sportlunch-chokladkaka till "lunch" vid halvfem-snåret på eftermiddagen. Vadå ´ra? SportLUNCH!! Hm.. Förr i tiden hette den Mellanmål. Funderar just på vilket namn som är mest sanningsenlig. Jag åt den för att jag skulle få i alla fall lite energi till min minst entimmes promenad. Ha! Nä, efter mitt första irriterade vredesutbrott över dragiga hundar, så gav jag upp promenadtankarna - för mina hundars skull. Vi åkte hem och åt middag istället.
Senare på kvällen (lyckades faktiskt ta mig ur soffans varma sköna mjuka grepp) åkte hundarna och jag ned till "byn" (där det finns gatubelysning). Efter ett snabbt besök på jobbet tog vi denna sköna avkopplade snofspromenad längs den lilla villagatan mitt i Åkersberga centrum. (!) Denna korta villaväg har för övrigt en hundlatrintunna i var sin ände. Vi gick vägen fram och tillbaka - och nosade och snofsade. Vilken skillnad mot den annars ganska nästan jäktade dagliga promenaden i hastig takt. Nu så strosade vi och tog det lugnt. Jag hade varit klok nog att klä mig ordentligt med mössa och långkalsonger. Det var alldeles tyst och månklart.
Minnena från denna lilla villaväg dök genast upp i huvudet. Jag bodde ju förr på parallell-vägen på andra sidan berget. Så med andra ord var denna lilla villaväg den ordinarie snabbrastningsrundan.
Jag mindes den allra allra första riktiga promenaden med Baloo. Valpen Baloo, som precis hade flyttat hem till mig, hade enbart tidigare fått rasta av sig på bakgården, typ. Men nu skulle vi drista oss till att ta en riktig (kort) promenadrunda. Baloo tvärnitade när vi kom till korsningen nedanför backen. Han tittade storögt bort på villavägen. "Är världen så här stooooor?!", tycktes han nästan panikartat tänka, "Nä, matte! Nu vänder vi och går hem. Så vi inte går vilse!" Baloo vägrade att gå med sina små valptassar på vägen mot "världens ände". Jag fick lov att verkligen övertala honom att matte faktiskt hittar vägen
Jag mindes också den där gången Baloo första gången fick erfara att alla hundar inte var snälla. Baloo älskade alla andra hundar. Han kunde inte alls förstå att det kunde finnas dom som inte tyckte om honom. Genast han såg en annan hund, så började han glatt uppfordrande smågny sitt "jag-ser-en-hund-jag-vill-hälsa-på"-gnäll samtidigt som han ställde sig på bakbenen och "boxades" med framtassarna (detta beteende "utnyttjade" jag sen till "boxar"-konsten). Vis som jag var (fast Baloo var min första egna hund) tillät jag inte honom hälsa på främmande hundar. För jag förstod att alla inte alls skulle uppskatta en liten söt pudel-Baloo.
En dag mötte vi en ilsken Irish Softcoated Wheaten Terrier. Baloo viftade först med framtasssarna sin söta "åh-vad-kul-vi-ska-ha"-invit. Softisen gjorde då utfall. Jag riktigt såg hur det uppdagades för lilla Baloo att alla hundar inte är snälla och leksugna.
Jag mindes också den där gången jag blev utskälld av en villaägare att jag ska plocka upp efter min hund. Baloo var fullt upptagen av sitt toalettbestyr och jag stod intill och väntade på att han skulle bli klar, då denna sura kvinna hoppade på mig. "Jag plockar alltid upp, men jag måste vänta tills han är klar!", svarade jag både förvånat och lite kränkt. Vi hade en dum kort diskussion i detta ämne. Jag tyckte det var mer lämpligt att hon hoppade på de som inte plockar upp än de som plockar upp.
Hon var så dum, så när jag gick därifrån hade jag god lust att lägga bajspåsen i hennes brevlåda. Men det gjorde jag inte! För så pass förnuftig är jag dock att jag avstår sådan provokation. Fast jag hade sååå god lust... Grrr!
Jag mindes också den där söndagsmorgonen (eh... läs: eftermiddagen) jag bara skulle göra en snabb morgon-(?) rastning fortfarande iklädd nattlinne (inbylsad under mjukbrallor och tröja) och med världens smutsigaste hår. Men... jag blev bortschasad allt längre och längre bort från mitt hem.
Haha! Tänk hur mycket man minns på en kort snofspromenad på denna lilla villaväg! Ja, detta dagboksinlägg skulle jag kunna göra ännu längre, med minnen som när Spirou blev skottberörd, när Keaton hade rymt, minnen av Buster osv osv osv osv.....
Här finns ett par gamla kåserier om några hundpromenader från förr.
Här och här. Eller här och där, kanske? Äh, ta den andra först, och den första sen. Eller låt bli! Det är ditt val
En liten "epolog" i ämnet hundlatrintunne-sök eller där man vet sen tidigare att det är låååångt till nästa tunna...
Många gånger blir promenaden längre än väntat bara beroende på att jyckarna envisas att göra ifrån sig så himla "otajmat";
En jycke gör sin första hög, som man självklart plockar upp. När man går förbi hundtunnan slänger man påsen. Efter man har gått en 20 - 30 meter gör nästa hund sin toalett. Man plockar upp, och går tillbaka till papperskorgen. Man fortsätter ånyo promenaden, och den tredje hunden gör sina toalettbestyr - man plockar upp samtidigt som man utbrister något förgrymmat: "Tror ni att jag är gjord utav bajspåsar?!" - och går tillbaka till den nu snart världsberömda hundlatrintunnan. Så fortsätter det - fram och tillbaka, fram och tillbaka.... För nu gör den första jycken sin andra hög. Vi kommer inte därifrån. Hjälp!!