Idag har jag varit elak och lämnat mina stackars oaktiverade jyckar alldeles ensamma och övergivna hemma medan deras matte (jag, alltså) roade sig på Stora Sthlm några timmar.
Där på hundmässan träffade jag Gromits vackra brorsa Albin och hans matte Lena (ja, hon e väl vacker hon me´ ;) eh..? Jag misstänker att jag börjar bli lite trött och svamlar mest.) De båda tävlade i championklass. Vi talar utställning, alltså. Fast mest tävlade nog Albin. Matte Lena sprang "bara" bredvid och coachade. Och det gick ju bra, och så behöver vi inte gå in så mycket mer på det... Jag tyckte Albin var vackrast i alla fall oavsett vad den där domarn tyckte.
Albin.
Jag hann med att säga mitt årliga "Hej!" till Gromits och Spirous uppfödare Ulla, och hälsade även på Gromits pappas matte Marie, som nu har finfina "kusin" Xit. De jagar ju utställningschampionatet, och det var rackarns nära idag! Och nära är ju faktiskt mycket bättre än inte nära alls, eller hur? Snart så sitter den där - championatet!
Sedan satte jag mig för att kolla in freestyle-tävlingarna*. Gissa om jag blir sugen att köra själv?! Svar: JA!! Jag borde verkligen skärpa till mig och passa på att träna nu under vintern när det är off-säsong för agilityn. Kanske borde damma av mitt och Spirous "Det är gôtt att leva"-program, och fixa till lite fler konster och trix. Haha! Ja, tänka och prata om det går rackarns bra - att sen verkligen göra det - är en annan sak. Men faktum är att när jag kom hem, så tog jag ett litet mini-träningspass med alla tre jyckarna på gårdsplanen efter det jag roat mig med min senaste favoritsysselsättning; snöskottning. Ärligt talat så kändes snöskottningen som en avslappnande kombination av motion/styrketräning och meditation. Det ni! (Jag har typ förlikat mig med snön. Det är ju liksom ingen idé att protestera. Ja, och till vem skulle man skicka sin väderprotest?)
Om jag och framför allt Spirou tränar nu, så ställer vi upp på lite tävlingar sedan i vår. Det blir välan bra?! Och så höjer vi medelåldern på freestyle-ekipagen ett snäpp. Hehe! Det blir nog en höjning på mer än ett litet snäpp. ;) Som ni kanske vet så gillar jag egentligen inte bedömnings-sporter, men det är så kul med freestyle, och Spirou tycker det är jätte-roligt. Man får liksom tänka bort själva tävlings-grejen, och inte bry sig vad domarna tycker, så är det - bedömnings-sport till trots - okej ändå.
Spirou och jag i våras.
När man kollar in tävlingar märker man att man bör inte glömma bort att även träna ofta på ställen där det är en massa liv och oväsen. Man såg på flera hundar idag (framför allt klass 1-ekipage) att hundarna blir väldigt störda och förvirrade av allt ståhej runt omkring. Men så är ju mässan förstås lite väl extremt. Dit ska inte Spirre och jag - än i alla fall. ;) I och för sig har jag en freestyleprograms-idé som skulle passa perfekt för Stora Sthlm. Märkligt att ingen annan har kommit på den. Vad det är? Det kan jag ju inte avslöja. Och antagligen kommer ingen någonsin få veta.
Freestyle är verkligen emotionellt. Man blir sååå rörd. I alla fall jag. Jag märkte dock idag att jag visst inte är ensam om det. Under Agnes Mohlins och Pelles program så hörde jag någon snett bakom mig spontant utbrista ett känslosamt "Åhhhh!" följt av ett *snyft*.
Ekipaget efter Agnes vemodigt sorgsna program körde ett glatt och medryckande dito som fick publiken att le/skratta och klappa takten till den lilla pigga border terriern och Scott Joplins "The Entertainer". Ja, en freestyle-publik kastas känslomässigt från det ena hållet till det andra.
Ska man vara helt ärlig så händer det dock ibland att man känner en enda stor likgiltighet (och börjar kolla in annat än att se vad som händer i ringen/på planen) eller en stort medlidande när hunden inte alls är med på noterna, och man förstår att ekipaget presterar mycket bättre hemma på träning (we have all been there). Det är en konst att få igång en jycke som har "tappat tråden" - och göra det snyggt. De som bryter - på ett snyggt sätt - ska även de få en stor eloge och en varm applåd. De tänker framåt, och vill ge hunden positiv scenerfarenhet - om än så kort. Det är mycket jobb och vilja som ligger bakom ett framträdande.
Eh...? Vänta nu! Ska jag - lata jag - verkligen börja träna... "Jobb"? "Vilja"? Eh..? För ett ögonblick glömde jag bort vem jag är: Hon, den där lata och bekväma män´skan som har "Det är aldrig för sent att ge upp" som livsmotto.
Något som det aldrig är för sent för - är att sova.
* Vid denna tävling/ar hade de bara en lång startlista där ekipageen varvade varandra oavseett*** klasstillhörighet. På det viset slapp man denna lååångtråkiga väntan medan domarna plitar ned sina omdömen på papper**. De hade alltså två domar-grupper: en för klass 1 och 2 samt en för klass 3 (eller så var det tvärtom). Smart uttänkt!! Först fattade jag ingenting, men sedan begrep jag allting med ett positivt "Ahaaa!". Det finns ett hopp om mänskligheten! Även ingrodda freestyletävlingsritualer kan ändras till det bättre. :)
** Visserligen tog klass 2 och klass 3 deltagarna slut innan klass 1-ekipagen, som var fler, så det blev väntan mellan uppträdandet de sista 4 - 5 deltagarna. Men det gjorde inte så himla mycket, för domarna skrev snabbt medan speakern försökte förhala denna väntan med med eller mindre intressant information. Jo ´rå, speakern var helt okej! :)
*** E-tangenten på min dator hakar upp sig lite då och då****. Ville bara upplysa er om detta - istället för att bara ta bort det extra e:et. Vid dessa två sista meningarna (innan denna mening) skötte sig e-tangenten sig utomordentligt bra. Tack, e-knappen för det! :))
**** Om jag ska vara helt ärlig så misstänker jag dock ibland att det är jag som någon gång ibland trycker fel. Men detta är än så länge bara en mindre misstanke. Man ska inte vara orättvis mot sin dator, och skylla på den när det - måhända - är ens eget fel - då kan det hända obehagliga saker.... *****
***** Just nu misstänker jag att asterixerna (så heter det ICKE!!) har tagit över min kropp. HJÄLP!!!