Idag har Keaton varit hos Tant Veterinären. Vi gjorde ultraljud på hans gamla hjärta. Tänk ändå hur medgörlig en stackars hund kan vara. Att de bara litar på en sådär - att vi inte skulle göra illa eller vara dumma mot honom. Det dröjde ett bra tag innan han började protestera mot att ligga still på sidan. I och med att han inte längre hör, så har man bara försök till lugnande smekningar, handtecken och milt våld till hjälp att få honom att stå ut att ligga kvar "en liten stund till". Jag tyckte att veterinären var mycket mån om Keatons väl och ve medan undersökningen höll på. :)
Efter vi hade kommit hem, så fick han sitt nya piller. En lite dryg timme efteråt, så kommer han gående in till oss andra i vardagsrummet, och jag ser på en gång att han är annorlunda. Kan pillret verkligen verka så snabbt?! Inte för att han kom skuttandes jämfota in i rummet som en unghund, utan han var liksom mer "med". Mer närvarande. Mer avslappnad. Kan inte riktigt förklara. Jag fick meddetsamma en liten deja vú:
När Baloo var gammal, så blev han gradvis lite slö, inåtvänd och.var mest för sig själv. I och med att hans trötthet kom så smygande, så tänkte man att han är ju till åren, då blir man långsammare. Nu kommer jag inte ihåg detaljerna, men hur som helst så gick jag ändå till veterinären, och vi testade att ge honom rimadyl (smärstillande bl.a.). Jag minns så väl första morgonen då Baloo hade rimadyl i kroppen. De andra hundarna och jag hade gått ut för morgonkissning på tomten. Baloo låg som vanligt kvar inne. Men efter en kort stund kom han ut till oss. Och det syntes direkt på honom, där han stod på fartsubron och kollade in oss, att han kände sig så mycket bättre. Det syntes i ögonen, och på hela hans uppenbarelse, hans kroppshållning och hur han rörde sig. Just det här att han var "mera med". Och att det där "inåtvända" var borta. Jag kan inte riktigt förklara det.
Samma sak ser jag idag på Keaton. Inte för att han har varit riktigt dålig. Vilket ni ju kunde se på den lilla filmsnutten härom dagen. Men nu idag ser jag en piggare hund. En hund som rör sig annorlunda, mer avslappnat - kanske mer rofyllt. Äh! Jag vet inte! Can´t explain it.
"Kom igen nu matte! Lek med mig!!"
Keaton, Wilbur och jag gick ett par timmar senare en liten kort promenad. Rätt som det var så "rusade" han (ja, så som en "95-årig herre" nu kan rusa) nedför en djup slänt, ned mot ett slemmigt äckligt vattenfyllt dike. Eftersom jag blev så överraskad över hans plötsliga påhitt, så var det i sista stund jag fick stopp på flexi-kopplet för att förhindra hans försök till ett "skönt" tass- och magbad. En liten stund senare, så fick han plötsligt för sig att klättra upp för en annan slänt genom högt och snårigt gräs. Han forcerade snår-gräset med ett envist: "Jag SKA fram här!!". Visserligen på lite småvingliga gamla ben, men fram skulle han. Haha! Inte nog att man har en "unghund" (Gromit), som är odräglig lite då och då (okej, då... Oftast odräglig), nu har man även en gammal pensionär som rätt som det är får infall att hitta på ofog! *suck*
Eller rättare sagt: "Jippee!!".
Jo, tillbaks till Baloo-berättelsen: Jag berättade inte först för min mamma och min bror (som brukade passa honom medan jag jobbade), att han hade börjat få smärtstillande piller. Jag ville lite grann kolla om det kanske bara var jag som inbillade mig att Baloo var förändrad. Men redan första dagen efter han börjat ta pillren, så sa båda två glatt och spontant samt lite förundrat när jag kom för att hämta Baloo efter jobbet, att han hade varit så pigg under dagen. Både min mamma och bror blev nog lite besvikna när jag berättade att det berodde på pillren - att det egentligen var en artificiell pigghet...
Idag hos veterinären, när vi diskuterade hur stor förpackning hon skulle skriva ut på receptet, så föreslog hon en förpackning som skulle räcka cirka två månader. "Ja, två månader ska han väl i alla fall leva!", tyckte jag. "Ja.... Det vet man ju inte...", svarade hon lite försiktigt...
Imorgon fyller Keaton 14 år och två månader! But who´s counting? ;)
Bilderna är från 21:a augusti.