Ja, så länge var det sedan sist. Okej, jag börjar från början...
Igår kväll - eller natt, beror på hur man definierar tidpunkten - så var jag inte ett dugg trött. Jag satt uppe och kollade film, Ondskan, som hade gått tidigare på kvällen. Vid ett tillfälle rusade plötsligt Spirou ut genom den öppna ytterdörren på ett lite märkligt sätt. Och Gromit hängde förstås på. De vaktskällde inte. Det var lite skumt. Efter ett bra tag började jag bli lite orolig: "Vad gör dom där ute egentligen?", undrade jag och gick ut på altanen. Gromit kom springande och gick in. Men Spirou syntes inte till i mörkret. Jag ropar. Strax ser man en vit skugga uppenbara sig ur mörkret. Det är Spirou. Han kommer fram lite tvekande. "Men, kom då!", uppmanar jag honom glatt. Han går in, men ställer sig stilla i hallen - vägrar att gå in i vardagsrummet. Han spanar oroligt runt i rummet. Gromit undrar vad som är på gång. "Vad håller dom på med?", funderar jag, "Är det spöken här inne som bara de kan se, eller?".
Fast jag anar vad som har hänt. Mindes att jag hade sett en geting i fönstret tidigare på kvällen. Gromit går nu och nosar försiktigt på några små kvistar som ligger på golvet. Efter min övertalning går Spirou försiktigt över golvet, och lägger sig i fåtöljen. En halvtimme senare ser jag i ögonvrån en geting spatsera intill mig i soffan. Jag lirkar upp den på ett papper, visar den för Spirou och frågar om det var den han blev rädd för. Spirou svarar inte. Jag slänger ut getingen genom fönstret. Efter filmens slut somnar jag någongång efter 03.00.
En timme och femtio minuter senare vaknar jag av att hundarna rör sig oroligt. Det första jag ser när jag öppnar ögonen är Gromit som typ skyggar bort mot hallen med huvudet lite på sned. Spirou travar efter honom upprört. "Är det spöken, geting eller epilepsianfall?", tänker jag. Det var epilepsianfall. Det första sedan Gromit började sin medicineringen över fem månader sedan.
Gromit faller ihop och får ordentliga krampanfall, Spirou ställer sig ute i hallen och gläfser oroligt och Wilbur morr-skäller i snurrfåtöljen. Jag försöker så lugnt (hm...?) som möjligt hyssja dom samtidigt som jag kommenderar de att stanna kvar, samtidigt som jag kollar in klockan och sätter mig på huk intill stackars Grompan. Han tuggar fradga, gnyr-gläfser och krampar ordentligt med benen.
Wilbur trotsar sitt kvar-kommando, och hoppar ned från fåtöljen. Han är ju skrämd och vill då vara nära sin matte. Jag lyfter bestämt upp honom, och bär tillbaka honom till fåtöljen. "Kvar!!!", kommenderar jag relativt ganska mycket bestämt. (Hm..?).
Sedan kommer jag på att efter de tre tidigare krampanfallen blev ju Gromit totalt speedad, och varje gång höll han på att trassla in sig i datorsladdarna och dra med sig datorn i sitt speedade tillstånd. Så innan jag sätter mig intill Gromit lägger jag datorn på golvet.
Tre minuter senare är själva krampanfallet över. Gromit blir speedad, men istället för att rusa runt i rummet (som han gjorde tidigare), så klänger han på mig. Han hoppar med frambenen på mig och gläfser oavbrutet. Jag försöker värja mig, och puttar varligt ned honom. Då går han på Spirou istället, som då - precis som jag - försöker värja sig.. "Inget slagsmål nu!!!", tänker jag. Jag kommenderar Spirou att gå därifrån och tar tag i Gromits nackskinn för att sära på dom. Gromit försöker då nafsa lite lätt mot min hand. Jag släpper då taget. Jag vill absolut INTE bli biten. Aldrig mer!
Jag lyckas få ut Gromit utan att de andra två hundarna följer med. Gromit och jag går ut på tomten. Han klänger på mig, gläfser och nafsar mig på benen. Jag tar en dyna från utemöblerna för att värja mig. Då tar han ett rejält tag i dynan och börjar dragkampa med den. Jag kommenderar loss. Han släpper, men börjar då åter igen att nafsa i mig. Jag känner nu ett mycket stort obehag. "Kommer han bli galen?!"
Jag smiter in i huset för att få tänka och lugna ned mig. Stackars Gromit hoppar mot ytterdörren, och skrik-gläfser högt utanför. "Han väcker hela grannskapet!", tänker jag oroligt. Jag sätter på mig en tröja och tofflor, och går ut till Gromit. Jag bjuder på vatten. Han dricker hastigt och länge. Jag undviker hela tiden att ta ögonkontakt med honom. Jag går istället lugnt och sätter mig på stolen ute på altanen. Där sitter jag still tills han till slut lugnar ned sig och lägger sig ned. Efter cirka 20 - 25 minuter tycker jag han är tillräckligt lugn för att jag ska våga ta ut Spirou och Wilbur. För säkerhets skull har jag först ett kompostgaller emellan. Inga (större) problem.
Vi går in för att lägga oss igen. Gromit är orolig, men lägger sig ned. Men lite då och då bara måste han rusa runt och buffligt nosa mig, Spirou och Wilbur i mungiporna. Ingen av oss uppskattar riktigt hans... ömhetsbetygelser? Ursäkter? Wilbur som aldrig gillar någon annans närhet än min, visar hela garnityret när Gromit kommer i närheten. Gromit fattar vinken, men bara för en liten stund. Han försöker strax igen att "fjäska" för oss. Det tar en timme - minst - innan han somnar om.
Halv åtta piper klockradion. Det är piller-dags. Gromit är JÄTTE-HUNGRIG! Spirou och Wilbur visar att de tycker Grompan är jobbig. Tyvärr måste jag medge att jag höll med dom. Jag tappar tron för ett tag. För en kort kort sekund far hemska tankar om eventuella framtida avlivning eller omplacering (det kanske är bättre för honom att vara ensam-hund).
Jag påminner mig om Anna och hennes berättelser om sin border collie Flicka. De har haft milijoners milijoners gånger värre än jag och Gromit. Anna och jag känner inte varandra, utan möts bara på agilitytävlingar. Jag undrade hur det egentligen hade gått för dom. Det var nu ett par veckor sedan (minst) som jag kollat in deras hemsida/blogg. När jag kommer ned till jobbet går jag in på deras sida för att kolla. *suck* Det var fel beslut.... Jag jobbar ensam på förmiddagen i butiken. Tårögd expedierar jag kunderna. Ändå bara måste jag fortsätta läsa hennes sorgsna berättelser.
Gromit sover hela dagen på jobbet. Vi ska ju gå kurs imorgon - Springerklubbens Grund2-kurs - men jag har totalt tappat lusten.
När vi ska gå hem är Gromit som vanligt igen - turbomotorn är påslagen. Väl hemma så läser jag igenom hemgångsråden som jag fick från Gromits första veterinär. Där står bland annat: "Bli inte besviken och ge inte upp om Gromit får ett anfall, det kan man vänta sig..."
Plötsligt känner jag mig sååå mycket bättre. Nu är jag back on track igen. Tänk vad en liten mening kan förändra allt. Nu ser jag fram emot morgondagens kurs.
Jo, jag är också förvånad över denna ändå ganska lugna rutin jag fick till under själva krampanfallet; Få bort de andra jyckarna, kolla klockan, rädda datorn, vara där för Gromit och slutligen kolla klockan igen samt memorera tiden. Tänk vad lite erfarenhet kan göra. Dels från Grompans tidigare anfall och dels från Wilburs krampanfall (vilka berodde på borelia. Efter han fick antibiotika mot borelian slutade anfallen).
Alla bilder är självklart från andra tillfällen.