Syrrans hund Linus har ju nu bott här hos mig i cirka två månader nu. Hur går det för han?
Ja, så här såg han ut när han kom.
Vad jag kan se och tycka är att han har liksom "settled in". Han har sin (egenfunna) liggplats uppe på soffryggstödet. Han käkar sin mat, morgon och kväll, precis som springrarna. Detta känns lite ovant för mig, för alla mina tidigare pudlar, de har käkat/käkar liksom när det passar dom - oavsett tid på dygnet, men Linus vill tydligen ha sin mat på bestämda frukost- och middagtider.
När det gäller bus-Pingu så har han faktiskt minskat ned sina "lekinviter" med stackars Linus. Ja, när jag skriver "lekinviter" så menas det egentligen att Pingu använder Linus som världens skojigaste pipleksak; man trampar lite lätt på ryggen, och då blir det fart på "pipleksaken". *harkl* Linus själv uppskattar inte det, minst sagt. *morr* Däremot är jag dock väldans säker på att Linus uppskattar att hans liv som "pipleksak" har minskat betydligt.
Lillpysen har också börjat acceptera att man blir ompysslad och borstad uppe på trimbordet. Visserligen bara accepterar han detta, men framsteget är att han inte längre visar panikkänslor. Han har faktiskt till och med en gång tagit emot godbit uppe på trimbordet - och ätit upp den!
När det gäller kloklippningen så låter han mig numera vidröra tassarna, och jag passar på att både klippa ordentligt och att bara låtsas klippa. Bara för att han ska vänja sig.
Självklart så har jag förstås även klickat in lillpysen Linus. Det är faktiskt lite häftigt att se hur han - en jycke på tio år som inte har pysslat så mycket (inte alls, så vitt jag vet) med att samarbeta och att träna - nu funderar och klurar hur sjutton man ska göra för att få den där nya matten att klicka till så att man får godis.
Linus i ett vanligt "lillpys-läge", klängande på ens ben.
Det jag för tillfället klickar är att han ska ta steg bort från mig. Lite nytta med nöje, för Linus har en benägenhet att alltid vara för nära, och att burdust klänga, krafsa och ohyfsat och kvickt roffa åt sig det som bjuds på. "Me, me, me, mine, mine, mine!! Hit me´det!!!", bjäbbar han, lillpysen på tio somrar.
Jag tror minsann att han har börjat fatta vinken. Han står stilla och tänker... sen tar han ett trevande steg bakåt med ena frambenet. *klick* :)
Linus - för första gången på egen tass - uppe på en godissten/upphöjning.
Linus har nu nästan fattat det braiga med godisstenar. Jag har envist lockat och pockat upp honom på stenar, men det har gått sååå trögt: "Äh, hit med godiset här på en gång. Varför ska jag dit upp för, din snåla dumskalle till nya matte!" I förra helgen så hände för första gången det som tycktes vara totalt omöjligt; Han skuttade helt på egen tass upp på en sten. Visserligen var den inte så himla hög, bara en liten mossförsedd upphöjning, men han gjorde det helt själv - på eget initiativ.
Titta!!! Linus på godissök uppe på ett större stenrös! Kors i taket!
Vet inte om jag har nämnt det tidigare, men Linusgrabben har ju ett förflutet som "varför gå ut när man kan göra sånt mycket bekvämare inne". Jag har nu under dessa två månaders tid (som känns som myyyycket längre) varit noga med att lillpysen ska ut efter han har ätit, sovit osv. Precis som en liten valp. Det har hänt olyckor; mina trasmattor har blivit helt utslitna av allt tvättande. All denna plötsliga umgänge med tvättmaskinen måtte blivit en chock för dom. De ser inte längre ut som förr, men är dock mycket renare. Får väl erkänna att de två sista olyckorna, så sköljde jag bara mattan - runt och på själva "olyckan". Måste ju ha i alla fall lite förbarmelse över mattstackarn (eller det som är kvar av den efter allt tvättande).
Sovrummet är förresten avspärrat för en viss liten lillpys. I alla fall när man inte har uppsikt över honom....
Nu var det länge sedan han kissade inne. Det gäller nog att alltid - i all framtid - vara påpasslig.
Något jag är glad över när det gäller Linus är att han lystrar väldans bra på sitt namn. Det har syrran lyckats bra med.
Han är väldans följsam på skogspromenaderna. Han kan lite då och då råka (?) ta fel stig när den delar sig, men när han upptäcker sitt misstag (?) så skuttar han glatt tillbaka till oss andra. Ofta innan jag behöver ens kalla på honom (han ska ju hålla reda på mig, inte tvärtom).
Många gånger så önskar jag att jag kunde stolt berätta för syrran om Linus framsteg... men det går ju inte. Och så är jag inte heller helt säker på om syrran verkligen skulle uppskatta allt så himla mycket.
Ja, i det stora hela så går det framåt med lillpysen Linus. Till skillnad mot vissa andra varelser som bor här hemma. Odågan Pingu och dumma Wilbur har nu slagits flera gånger. Jag återkommer om det. *suck*
Wilbur och Pingu, såta vänner...