När vi kom hem efter ha varit på Österåkers BK:s årsmöte, så kände jag att jag ville göra nåt kul. Och vet ni vad jag hittar på att göra då? Jo, jag fortsätter hundarnas lydnadsträning från igår. Kors i taket! Jag har tränat lydnad TVÅ GÅNGER! Och tyckte det var roligt! :)
Och vet ni mer, nåt som gjorde det ännu roligare? Gromit vare sig pep eller SKREK när han var där intill min vänstra sida och han bet mig endast en gång, vid det första belöningsdragkamptillfället. Jag muttrade och höll kvar min "sargade" hand och den "koppelutslitna" vanten (maken till gårdagens nu totalt avlivade vante, tala om sargad) i hans mun. Gromit fattade vinken. Därefter vid varje belöningsdragkamp greppade han vanten glatt och vilt, men med respektfull finess.
Vid detta (andra) träningspass så utökade jag fritt följ med svängar åt bägge hållen. Vi körde även ställande under gång och inkallning (precis som igår). Alla tre jyckarna fick göra samma sak. Först ut Wilbur, den ivrige, sedan Skutt-Spirou och sist ut Gromit, den tysta (!) som då hade fått vänta i "evigheter" på sin tur.Jag kan nog tyvärr inte påstå att han var tyst när han satt i bilen, på "avbytarbänken". Fast han var då rätt så tyst, och det är en framgång. Men när det "efter sju år och trehundrasextiosju evigheter" äntligen var hans tur, så var han som sagt tyst. Helt otroligt!
Precis som igår, efter att alla tre fått varsin genomkörare, så tränade jag alla tre jyckarna samtidigt lite förighet, lite snurrar åt bägge hållen, lite platsliggning med störning (!) medan den tredje jycken tränade lite andra tricks, gruppställande under gång (Wilbur hänger tyvärr då inte med för fem öre, men de andra två tvärnitar), lite freestyle-moves och slutligen visselpipa-inkallning.
"Rackarns vad det visslas på det här stället. Undrar varför? Äh, jag sitter kvar här och funderar lite till... Matte sa ju åt mig att stanna kvar innan hon gick iväg...", tänker Spirou med sin rumpa som är som fastklistrad i marken.
Det sistnämnda (visselinkallning) upptäckte jag för en tid sedan i skogen att de är totalt värdelösa på. Okej, jag överdriver något, så himla värdelösa var de inte, men inte tillräckligt bra efter mitt tycke. Det lustiga är att när jag tränar detta hemma på gårdplanen, det vill säga, jag kommenderar (förstås) att de ska stanna kvar (annars blir det ju liksom ingen inkallning), och jag förflyttar mig en bit ifrån dom. Sedan när jag visslar i pipan, så begriper (eller begrep) Spirou absolut ingenting. Fast att både Wilbur och Gromit rusar iväg till mig, så satt Spirou som fastklistrad kvar. Inte förrän jag ropar hans namn eller gör "inkallningshandtecken" så fattade han. Men idag så trillade poletten ned, han kom rusande även han vid visselinkallning. Duktig vovve! :)
Det är lite konstigt det där. Att jyckarna blir duktigare när man tränar dom. Märkligt! ;)
Hela lydnadsträningspasset med tre jyckar tog sammanlagt cirka 20 minuter. Kort och koncist. Eller så där lite lagom, kanske.
En bild från förr. Apporteringsträning x 3.
Nyss, nu på sena kvällen (eller rättare sagt natten), så kollade jag in lite agilityridhusträningsfilmsnuttar på Facebook. Visst blir jag sugen att köra agility!!!
Efter årsmötet fick jag faktiskt frågan varför jag inte är med på klubbens ridhusträning. Jag var med förr i tiden, men förutom min stora lathet och att jag tror att det kan vara bra att ha en lite längre viloperiod, så passar nog inte denna tidspressade ridhusträning mig. Mitt asociala jag har svårt att anpassa sig till tid samt folk och fä. Äh, är det inte vår snart som man får lite mer träningsfrihet - när lusten faller på, om det så är mitt i natten, typ.