Idag var Spirou och jag för första gången på en riktig officiell rallylydnadstävling. Katta och Zero var också med. Och förstås Wilbur och lilla bus-Pingu. Fast de två sistnämnda var bara hejarklack. Tania och Sandra var också där med ett gäng ESS.
Det var ju länge sedan jag var iväg på tävling, men de gamla takterna satt i. Fast bara nästan. Jag brukar ju annars alltid vara en halvimme försenad. Men Katta och Zero tvingades bara vänta en kvart - hälften av min vanliga förseningstid - på att deras taxi till tävlingen äntligen dök upp. Ja, det var jag som var taxin. Jag skämdes något.
När vi kom fram till tävlingstället så går vi först och sätter upp vårt läger medan hundarna får vara kvar i bilen. När vi sedan kommer insläntrande med våra hundar, så börjar domargenomgången (om man ska tala agilitytermer, rallyfolket kallar det tydligen för det märkliga ordet "samling") och banvandring strax efter Eftersom det är en liten sträcka till vårt läger, så blir Zero lite provisoriskt uppbunden medan Katta går in och är med på samlingen/domargenomgången medan jag och mina tre hundar ställer oss utanför och försöker höra vad som sägs inne i den staketförsedda planen. Tja... det funkade. Inga problem.
Banvandringen började direkt efter. I man vana trogen så går jag då - lugnt- bort till vårt läger för att sätta in hundarna i burarna. Men innan så bjuder jag dom snabbt på vatten, puttar sedan in Wilbur och Spirou i varsin bur. Jag ropar till Sandra, frågar om hon kan passa lilla bus-Pingu, som ännu inte är bur-van medan jag går banvandring. Tack Sandra för hjälpen!
Väl inne på banvandringen blir jag lite "bestört" att på denna nybörjarbana så ska man i springtempo ta sig igenom flera skyltar, däribland "sitt, sitt framför, höger runt, sitt". Detta har vi aldrig tränat på. Men det värsta (?) var att flera skyltar skulle göras i låååångsaaaamt tempo, vilket är ännu svårare. Allra helst om man behöver peppa upp sin redan slöa och värmekänsliga hund. Just det! Det var ju väldigt passande ganska varmt denna tävlingsdag. Och ingen sjö i närheten att svalka jycken i.
"Ja, det här blir en utmaning!", sa Katta och jag till varandra. Fast man kan ju ifrågasätta lite om det verkligen ska vara sådana utmaningar i nybörjarklass. Men... tydligen ska det det!
För... ni får vänta lite... här kommer några bilder för att dra ut på spänningen lite grann.
Utsikt från vårt läger.
Bus-Pingu sitter stilla och kollar in rallylydnadsekipagen. Så här stilla och lugn var han hela tiden. Han drog inte i kopplet, han trasslade inte in sina långa ben i kopplet, han voffade inte på någon grannhund, han busbrottades inte - högljutt - med Spirou, och vägrar sluta när jag med skamsen röst säger åt honom att vara tyst så han inte stör de tävlande*, han välte inte ut sin vattenskål miljoner gånger, han försökte inte att sno Zeros vattenflaska och -skål, han blev inte alls ilsket utmorrad av Wilbur. Som jag brukar säga; jag har inte heller ljugit i hela mitt liv.
Pingu beundrade andmäktigt allra mest detta ekipage.
Nämen..! Här sitter hon med sin jycke och poserar framför de smattrande kamerorna tillsammans med de andra som kom på en delad första plats (med 99 poäng).
Zero, en vinnar-jycke! Ja, dessa aussies, alltså.
Jaha, och hur gick det för undertecknad, då?
Jo, det gick verkligen över förväntan. Och samtidigt precis som vanligt när jag ska tävla. När det är två hundar före oss, så tar jag ut Spirou ur buren för att rasta av jycken och för att försöka väcka honom i värmen. Spirou är lite slö som vanligt. Fastän jag tycker mig ha gott om tid, så håller jag mig i närheten - för säkerhets skull. Haha! Det visar sig att ekipaget före oss inte är där. Plötsligt börjar inroparna hojta efter startnummer 12 = Spirou och jag. "Allt är precis som vanligt!", småskojar jag lite uppgivet när Spirou och jag småjoggande rusar bort mot starten. Haha!
Men det var lugnt, inroparna var bara i god tid - fick vänta i hela cirka tio sekunder innan det var dags att gå in. :)
Väl inne på banan så funkade allt över förväntan, men visst fick jag jobba och peppa Spirou för att få honom med mig. Vi fick ihop till hela 88 poäng! Alltså godkänd (minst 75 poäng). Vi fick avdrag för lite sträckt koppel (Spirou sackade efter), ett nos och att han duttade i handen vid sitt-stå samt att jag lyckas med ett mindre förarfel (vad det nu var?).
I kommentarrutan stod det: "Gärna lite tempo på hunden. Matte hjälper bra. Träna snävare svängar." Jag vet om hans sävliga tempo och de vida svängarna, så det blev liksom en bekräftelse att domaren och jag är överens, typ. Och kul att domaren såg att jag faktiskt försökte peppa och få fart på jycken.
Eftersom mitt tävlingssällskap vägrade ta kort på Spirou och mig in action (hm.. kändes märkligt att skriva orden "mig", "Spirou" och "action" i samma mening), så får vi nöja oss med en gammal bild - där jycken sitter still och bara ser utomordentligt fin ut. ♥
Jo, apropå gårdagens "klicker-inlägg"...
Ordentligt bakslag idag när vi åkte till tävlingen. Bus-Pingu var i sitt essä och lek-attackerade Spirou bryskt om och om igen därbak i bilen. Men orsaken till att "låt-Spirou-vara"-träningen först inte funkade kan mycket väl bero på att jag inte var alert direkt från bilfärdens start.
Att busvalpen självmant snarkade på vägen hem är inte så konstigt. Det är jobbigt att vara hejarklack för allra första gången i sitt liv.
Jo (igen), igår glömde jag nämna att han har leksaker och tuggben där bak som han kan roa sig med, men.. vad kan vara roligare än en en stor levande pipleksak som rör på sig och lite småmesigt försöker kämpa emot och värja sig från vassa, energiska, enerverande och sylvassa (ja, jag vet att jag nyss skrev vassa, men jag struntar i det - för de är vassa) valptänder. Spirou är alltför underhållande för att motstå, anser bus-Pingu.
Senare på kvällen, när vi åkte för att handla, så funkade min "låt-Spirou-vara"-träning alldeles utmärkt. Det är så det är med hundträning; lite framgångar, lite bakslag - om vartannat. Det hör liksom till, och är en del utav hundtränings-charmen. Det gäller bara att inte tad det... typ "personligt". Eller?! :)
* Tycker det var liiite märklgit att typ det första domaren säger vid samlingen är en uppmaning till oss att vi ska visa hänsyn, hålla avstånd och inte störa varandra så att det inte händer nåt tråkigt, typ. Personligen tycker jag att det skulle vara trevligare att börja med ett glatt "Välkommen hit allihopa! Nu ska vi ha skoj!", typ. Fast det kom sen. Men... vi är alla lite olika.