På sistone.. ja, typ sen början av december, typ... så har hundarna och jag inte gjort knappt nånting - förutom att sova, äta och lata oss. Vi har lite sporadiskt tränat litegrann nere på gårdsplanen bara. Lite freestyle-moves och faktiskt pyttelite tävlingslydnad. Tanken har även dykt upp att man borde börja lära in lite nytt också. Fast än så länge är detta enbart en tanke..
Men mest har vi bara lekt och haft kul tillsammans, och mitt i leken har jag lagt in lite "krav" på freestylerörelser eller lydnadsmoment. Måste faktiskt erkänna att jag känner mig ganska förslappad. Har ständigt känslan av att man borde sätta igång nu inför den kommande säsongen. Och faktiskt inte bara därför - utan för att det är roligt och hundarna behöver det.
Ärligt talat känner jag mig inte enbart förslappad - utan även lite förtappad. Kanske mycket för att de flesta av mina klubbkamrater - "de där proffsen" - som nu under vintern dels tränar i ridhus varje vecka plus har i trettonhelgen arrangerat och tävlat en stor tredagars (väl?) agilitytävling inne på Husdjursmässan i Kista. De har jobbat och slitit samt vunnit den ena SM-pinnen efter den andra. Medan jag ligger i soffan, kollar in TV, äter och göder mig, knappt gått ut (förutom för att skotta, då) och gjort i princip - ingenting! Okej, jag har faktiskt lite då och då klappat på hundarna!!
Ja, så har jag också jobbat. Eftersom jag nu jobbar i butik (skivaffär med spel och Radio/TV-prylar), så är ju december med "julbläh" en hetsig månad med en del att göra. Jag har absolut ingen energi eller vilja att göra någonting - bara vara för mig själv i lugn och ro - utan de minsta krav från varken folk eller fä.
Fast.. nu är det nog dags att sätta igång.
Förra veckan fick jag frågan från Louise om jag ville hänga med upp till brukshundklubben för att träna. "Öh? Va? Jag, göra nåt?!", blev min första spontana tanke. Men... jag tog strax mitt förnuft tillfånga... och svarade lite trevande: "Ja.... Fast träna vet jag inte... promenad, kanske... ". Hur som helst så såg jag till att komma dit före utsatt tid - för att känna av stället lite - med mina livliga byrackor som tjöt i bilen som lyckliga kossor inför vårutsläppet. När jag väl fått på koppel på alla tre överlyckliga spralliga och högljutt tjutande hundarna (tack och lov att det finns koppel!), så tappade jag all självförtroende för mig och mina jyckar. Jag hade först tänkt ta en kort rastningsvända med hundarna, men när jag såg ett kommande hundmöte, så tappade jag allt; Jag - moi - envisa jag - vände räddhågat, skyndade mig tillbaka i halkan upp till parkeringen, typ gömde mig bakom bilen - för att slippa detta hundmöte. "Vad sjutton har tagit åt mig!!", tänkte jag där jag - och mina förvånade hundar - stod och tryckte.
Tre ivriga jyckar som vill framåt!!
Appellplanen var tom, och jag tog mod till mig att äntra den. Det gick bra... Strax dök Louise upp med sina två hundar. Jag går mycket lååångsamt upp mot parkeringen. "Hörru, vi struntar i promenad. Vi går upp i stugan och fikar istället!", föreslår jag när jag slutligen kommer fram till Louise (efter några ordentliga åthutningar till mina överlyckliga jyckar). "Mina hundar har ju inte träffat, knappt sett en annan jycke sedan början av december, typ!", förklarar jag. "Det är ungefär samma här!", svarar Louise, och föreslår - klok som hon är - att vi kan väl åtminstone gå ett varv runt brukshundklubbens marker med lösa hundar, så de får springa av sig lite. Sagt och gjort! Till min förvåning (?) så uppför sig mina byrackor som vanliga hundar. De till och med kommer när jag ropar på dom (!). Genast så återfanns mitt hundägarsjälvförtroende. Tack, Louise! Jag vågade till och med att träna lite lydnad- och freestylerörelser med alla tre (med släpkoppel) medan två doberman med tillhörande ägare tränade på planen. Mina jyckar smet inte bort till dom, de visade inte sitt misstycke (gjorde inte utfall, alltså) mot dom när de passerade förbi oss. Det uppförde sig som om de voro lydiga och väluppfostrade jyckar!
Haha! Nja... väl inne i klubbstugan så markerade hundarna - även Louise ena jycke (tik!) - stugans dörrkarmar. Spirou uppförde sig dock som sig bör inomhus. Wilbur lyckades istället göra två gånger (en för Spirre, kanske). Så om någon skulle undra varför det är liksom "punktmarkerat" rent och skurat just vid vissa av klubbstugans dörrkarmar, så förstår ni nu varför. Kärrans jyckar is back!!
Gromit koncentrerad med tungan rätt i mun.
Jo, jag fick frågan av Jennie i förrförra dagboksinlägget om när vår agilitysäsong börjar. Denna fråga fick mig att kolla in på SBK:s tävlingssida. Jag hittade faktiskt hela 14 stycken tävlingar som var inom mitt tävlingsåkandes område - alltså högst två timmars resväg. Sedan fanns det även cirka 6-7 stycken till som ligger precis utanför - alltså strax över två timmars resväg. Enligt Eniro, alltså. Hm...? Jag har märkt sedan tidigare att man inte riktigt kan lita på dom, dock. Att jag kommer åka på dessa sistnämda tävlingarna är mycket tveksamt.
Den första tävlingen är den 1:a maj på Olandstraktens BK. Okej, det är en lag-tävling dagen före på Märsta-Sigtuna BK. Det är en liten detalj, bara...då måste man förstås ha ett lag... Hm..?
Jag känner mig väldigt sugen att börja tävla. För tillfället stillar jag mitt tävlingssug med att kolla in alla agilityfilmsnuttar som klubbkompisar och andra tävlingstokiga delar med sig på Facebook och hemsidor. (Vad duktiga de är! Tala om att man börjar känna sig lite efter...) Jag studerar även banskisser och har mig. Ibland undrar jag om mitt envisa tänk verkligen är rätt om att det är bra att ha tävlingsuppehåll och/eller ingen intensivträning över vintern. Min tanke är att under uppehållet så ska eventuella småskador som hunden inte riktigt visar hinna läka ut, och att det blir så himla kul att sätta igång sedan efter all vila. Det blir som en verkligen motiverande nystart - för både hund och förare - när man sedan börjar igen på vårkanten. Eller så är detta vinteruppehålls-tänk bara en ursäkt för att försöka dölja min lathet.
Faktum är att det är nog bra att det är typ fyra månader till tävlingsstart, så man hinner (kanske) komma i form. Både Gromit och jag. Och så har vi det där med... Gromits dumma epilepsi. Igår kom jag på att det är kanske bra att han inte är med på träning i ridhus eller tävlar inomhus, med tanke på den stressande ljudnivån med alla uppspelt skällande hundar. Eller så är detta bara ytterligare en ursäkt från min - lata - sida.
Jag känner dock en ständig oro med en ständig tvekan om man gör rätt. Gromit har ju de senaste fem månaderna fått ett anfall varje månad. Detta efter ett långt uppehåll på fem månader efter han börjat med fenemal-medicinen (ja, han har tävlingsdispens). Efter att min veterinär konsulterat med en expert på Uppsala nånting, så försöker vi nu först med att öka fenemal-dosen. Vi börjar så innan vi sätter in kompletterande medicin. Veterinärens ord: "Gromits prognos ser inte så bra ut, tyvärr!", ringer ständigt kvar i mina öron... Vågar därför inte riktigt planera och bestämma tävlingsdatum och sånt - utan en tyst reservation; Hoppas, hoppas, hoppas..
Jag tycker så mycket om honom. Han har liksom allt! (nästan) Han är oemotståndligt söt, han är gosig, han tycks gilla sin matte, han har lättskött päls, han är pigg på allt, han har fart, han vill göra rätt (är bara lite för ivrig lite då och då), han tycker agility är JÄTTE-KUL! Precis som sin matte.
Ja, ja... Vi får se hur det blir med det där... Det finns inte mycket att välja på än att försöka göra det bästa - och att leva för stunden. Medan den finns där...
Gromit vid sin allra första tävling. Visst ser han glad ut! Foto: Louise Medman.