... och andra klubbkamrater. Eh? Det där var märkligt uttryckt, "mina vänner och andra klubbkamrater"? Hm? Vilka är de, tro? Och hur delar jag upp dom? Eh...? Man ska nog inte bry sig så mycket om vad jag skriver tydligen... Det här är alldeles för tidigt på morgonen (!). (Jag skrev detta vid typ halv-åtta tiden imorse.)
Jo, igår hade jag alla intentioner att vara med på vår brukshundklubbs hinderfixarkväll med grillning och möte efteråt. Hm..? "Grillning"? Undrar i vilken bemärkelse denna grillning skulle utövas: a´ la käk eller a´ la roasting, a´ la stand-up-tjohejsan. Hihi! Det kanske skulle vara kul med det sistnämnda. Hm..? Eller inte!
När jag kom hem efter jobbet, så ställde jag bilen nere vid grindhålet utanför grinden (läs: kompostgallren) eftersom jag bara i princip skulle hem och vända igen. Skulle bara byta om, ge hundarna mat med piller, och sedan iväg. Det första jag gjorde när jag kom in i huset var att sätta igång datorn, för att dubbelchecka vilket klockslag man egentligen skulle vara där för hinderfixet. "Javisst, ja!", utbrister jag högt när jag upptäcker att man skulle ju ha svarat på mailet från Malin, för att veta hur många som ska grillas.. Nej! Jag menar, ska få grillat käk. "Oj, nu tror dom att jag inte hade tänkt att komma!", skämdes jag. "Oj! Fast när jag nu kommer så förstår de!", bestämde jag mig för och att jag inte behöver äta nåt. Jag byter om och sätter mig i soffan och väntar på att klockan ska bli strax efter 18.00. "Men vadå?!", utrbrister ni nu, i alla fall ni som vet att vi skulle ju vara där från kl. 18.00! Men eftersom jag är ganska noga med att jyckarna (speciellt Gromit) ska få sina piller med mer eller mindre exakt 12 timmars mellanrum, så fick mina hundars välfärd gå före.
Okej, jag får väl erkänna att jag var på ett ganska dåligt humör, som absolut inte blev bättre av att Gromit var på mig envist för att tala närgånget och buffligt om att det faktiskt är middagsdags - NU!!!! "Nej, vänta!", svarar jag lika envist som surt. Jag riktigt kände ju mer närgången han blev desto surare blev jag. Det liksom kröp ilska och irritation på huden på mig. "Håll dig på avstånd! Annars... exploderar jag!!", varnade jag hotfullt.
Äntligen (för oss båda; han fick sin mat, och jag fick vara ifred) var dock till slut middagsdags-med-piller-klockan slagen.
Även jag går på piller (penicillin för dumma tanden som jag ska fixa imorrn. VILL INTE!!!) sedan en tid tillbaka, och jag, som ni kanske vet, har väldans svårt att svälja dessa GIGANTISKT STORA DUMMA piller. Jag delar dom på hälften (begriper inte hur det är praktiskt möjligt att svälja hela?), och jag har (trodde jag) ändå fått in en teknik att få ner dom delade pillren. Men igår var det stört omöjligt. Och vad händer? Jo, på grund av min redan motvilliga inställning till piller, dum-måndag och allmän irritation, så får jag ett ordentligt vredesutbrott. Det slutliga orsaken till utbrottet var att pillerkartongen trilskades. När jag skulle stoppa tillbaka blisterförpackningen i kartongen, så motade bipacksedeln envist tillbaka den - bipacksedeln ville absolut inte låta den andra förpackningen vara bredvid sig. Och denna lilla bagatell-artade motgång gjorde att min bägare svämmade över. Tala om att man har byggt upp ilska, som sedan bara exploderar över absolut ingenting.
För hundarnas välfärd slänger jag ut dom utanför ytterdörren, för att själv ska kunna ge hän åt min ilska över.... ALLT och ingenting, utan att skrämma vettet ur jyckarna. Sedan sätter jag mig i soffan för att lugna ned mig. (jag hade till slut lyckats få i mig i alla fall tre fjärdedelar av pillret). "Jag ska ju åka nu!", tänker jag grinigt surt och något förtvivlat. Men det går bara inte, är lite orolig över att man ska få världens utbrott där - inför alla. Nej, måste vänta en liten stund till, snart så...
Okej, jag sov i elva timmar!
Sorry, mina klubbkamrater. Hoppas att det gick bra utan under-tecknad.
PS. Jag misstänker att mina kära (hm?) hormoner pysslar lurigt med lite olika practical jokes med mig. Men det är bara vad jag tror... DS.
PS. igen. Jag har ett svagt minne av att jag sedan släppte in hundarna. De var i alla fall bredvid mig senare. Jag har ett ännu vagare minne av att jag någon gång under kvällen/natten stapplar upp för att fylla på hundarnas snustorra (!) vattenskål. Den hade blivit flyttad av någon jycke en halvmeter ifrån sin ordinarie plats. Jag misstänker Wilbur. När han vill något, så ställer han sig ute i hallen, och glor uppfordrande på mig. Jag vaknar inte av att han - eller någon annan varelse - står "tre mil" ifrån mig - och glor!
När Wilbur ger upp sin glo-metod, så brukar han istället uppfordrande putta på saker som råkar vara runt omkring honom. Han puttar hårt och bestämt med nosen. Därför misstänker jag Wilbur.
Det kan i och för sig dock vara Gromit som hårdtungat försökt få upp de sista dropparna ur vattenskålen. Suck! Nu känner man sig totalt misslyckad inte bara som klubbkamrat, utan nu även som ansvarsfull hundägare, för att inte tala om agilityförare... *suck*
