Jo då! Jag vaknade imorse. Mycket tack vare Gromit. Relativt ofta så väcker han mig när klockradions pipalarm tjutit lite väl länge. Han gör det lite försynt faktiskt. Det kan man inte tro om den annars så burdusa och fräcka Gromit. Han pular in nosen under min arm, och knuffar bestämt men ändock lite försiktigt upp armen. Han pressar in hela hans huvud under armen, och buffar sin nos (utan slickar) mjukt mot mitt ansikte. Det är faktiskt ganska behagligt att vakna på detta vis. Spirou kör ungefär samma variant som Gromit. Antagligen (eh?) har Gromit spanat in hur Spirre gör, och härmar honom.
Vi kom dit till tävlingen i tid, mycket tack vare att resan dit tog mycket kortare tid än vad jag räknat med. Ibland är det bra att överdriva. Hm? Tänk om jag kunde göra det - överdriva, alltså - i agilitystarterna också, så att jag blir tydligare och visar med mer pondus och jäklar anamma. Mina starter har i hela mitt agilityliv (med alla mina jyckar) varit för bedrövliga - oftast i alla fall. Fast... om jag ska vara snäll och rättvis mot mig själv, så har jag blivit ganska mycket bättre än förr i tiden.
I bägge klasserna var det ganska knepiga starter, och det funkar inte med en jycke som bara exploderar in mot banans mitt, som en förlupen kanonkula. Själva "intågandet" in till starten går numera (efter en viss träning) bättre. Han kravlar inte längre in mot första hindret som en reptil, hårt dragande i kopplet. Nu är det "bara" resten av starten - att han måste lyssna på mig som ska förbättras.
I första loppet (Agility-klassen) fick vi lov att vänta inne på banan innan start, på grund av "domar-strul". Gromit blev otåligare och otåligare. Han pep värre och värre. Jag provade att lugnt klappa honom, där vi stod och väntade framför första hindret. Jag testade att vända, gå bortåt och att gå in igen. Men Grompan ville STARTA NU!!
Detta måste tränas, för sånt här att något strular precis innan man ska starta (hinder, tidtagningen etc måste fixas) är sånt som mycket väl kan hända. Tekniskt strul är ingen legitim bortförklaring till ens dåliga starter - faktiskt.
Bild från Bro-Håbo BK förra året.
Agilityloppet var - den lilla stund vi nu var i banan innan jag tog målrakan därifrån - under all kritik. Gromit var helt utflipprad. Jag var faktiskt ganska sur när vi gick vår sedvanliga nedvarvningsrunda.
Även i Hoppklassen diskade vi oss precis i starten, men resten av loppet kändes ändå helt okej och stundom riktigt bra trots ett par riktiga ordentliga handlingsmissar från min sida.
Det här att diska sig var vi sannerligen inte ensamma om på dagens tävling. Det som hörde till dagens ovanligheter var att nolla loppen. Några ekipage gjorde däremot riktigt fina lopp - en sann fröjd för ett frälst agilityöga!
Jag har ju semester även nästa vecka, så jag borde vara smart och passa på att träna lite olika knepiga starter - och det ska funka på FÖRSTA försöket!
Nu dröjer det till nästa agilitytävling, men man kan kanske börja träna redan nu. Och så har vi Sommar-cupen förstås (en serie tränings-tävlingar i cup-form) som börjar om två veckor.
Spirous Freestyle-tävling är nu på lördag. Jag var duktig idag på agilitytävlingen att passa på att träna litegrann när paus-musiken var igång medan de andra hade bangång. Jag hade dock lite svårt att koncentrera mig eftersom det var lite trångt mellan alla "läger" och passerande hundar. Man får liksom hela tiden ha ögonen i nacken.
Hur som helst är Spirre-Spirou hopplös. Han lyssnar inte så himla noga på mig, utan han gör lite som han själv tycker. Jag säger "Ligg" - Han lägger sig ned, men sedan kör han genast "Ligg död" alternativt "Rulla". Jag säger "Zick" (slalom mellan mina ben då jag backar) - Han kör "Mellan" fast med ingång framifrån eller så bugar han.
*suck* Varför lyssnar inte mina jyckar på mig för???
(Okej, det är lika bra att jag svarar själv på denna fråga. Jo, för att jag tränar för lite. Jag är för otålig, och avancerar för fort. Plus att jag har lärt Spirou - alltför ofta - att ta egna intiativ ("Bjud på en konst, så blir det klick och godis"), utan att strategiskt ta vara av hans kreativitet och satt tydliga kommandon på hans konster. Han är ju så förbaskat söt! Ja, ja... )
Fast här är han mest bara knäpp!
Nu höll jag på att glömma igen...
Bekvämlighetsinrättningsbedömningen
Två stycken bajamajor modell "Holken". Denna "Holken" är i mitt tycke att föredra mot ordinarie bajamajor, där man måste klättra upp på en ranglig ståltrappa och sedan balansera på ett ben för att kunna öppna dörren och ta sig in i själva båset. "Holken"-modellen är lägre utan trappor och ranglighetskänsla.
Tillägg 14/6: Enligt utsago (se kommentarer nedan) var tydligen det högra båset ej väl förankrat till marken, och därmed gav en vinglande åksjukekänsla när man passerade dörren - både på väg in, som ut. Härmed ändras betyget med ett avdrag av ett stycke uppflyttningspinne. (!) Ha detta i åtanke när ni läser betyget. (!)
Båsen är bra placerade precis mellan parkeringen och själva tävlingsområdet. De sjunker naturligt in i omgivningen där de står under några träd (dock utan tillhörande ekorrfamilj. Se dagboksinlägg 5 juni). Eftersom man knappast kan missa var toan är placerad är hänvisningsskyltar överflödiga. Avståndet till agilityplanen är fullt godkänd.
Välstädade bås med toapapper av god kvalité. Kläd-krok finns på denna bajamaja-modell ovanför dörren, som har ett enkelt men mycket väl fungerande låsanordning.
Denna lyx-modell (?) av Holken har ett mindre handfat (i hårdplast, precis som hela båset) med rinnande vatten med hjälp av en fotpump. Tvål finnes ovanför handfatet.
Betyg: Att besöka denna är som att dubbel-nolla i klass 3 (alla pinnar är redan infångade) med två lopp som har flyt, drag och flera lyckade handlingsfinesser såsom Jakko-svängar och diverse blindbyten.