Nyss så tänkte jag att Keaton börjar allt se skruttig ut. Fast han har fortfarande gnistan i blicken, och han följer glatt med på skogspromenader. Visserligen får man lov att vänta in honom lite då och då. Och ofta är han snabbare hemåt än bortåt. Med andra ord: så är det motivationen som gör det! Jag tror mycket på att hålla honom igång - både fysiskt och mentalt. När jag tränar de andra hundarna, så tränar jag alltid en liten stund även med gamle Keaton - och han blir som ung (nja... nästan...) på nytt. Ett tecken på att han i alla fall mentalt mår bra, är att han ibland kan bli lite "odräglig" och visar en stark egen vilja.Och då kan man väl ändå anta att han inte har så förfärligt ont i kroppen. Om han nu har det?!
För en liten stund sedan fick alla var sitt tuggben modell större. Ja, inte Wilbur. Han är inte så förtjust i ben, så han fick några hund-kex istället. Det var länge sen sist de fick ben (skrev om det här 16 jan). Anledning till att de inte får ben så ofta är att Keaton egentligen inte bör käka sånt pga av hans allergi. Men.. Nu resonerar jag att han blir ju så himla glad - och hans mentala hälsa är på nåt vis viktigare. Fast jag håller givetvis koll på hans mage. Jag fick idéen att jag kan ju ge Keaton en tom hushållsrullrulle fylld med hans mat, när jag ger de andra tuggben. Men idag tyckte jag han var värd ett eget stort ben.
Det är intressant att iaktta hundarna. Eftersom Gromit av nån obegriplig anledning ofta känner sig hotad, så fösöker jag vara så tydlig som möjligt, att bråk är strängt förbjudet. När jag gav dom benen, så fick Keaton först, sedan Spirou och sist Gromit - bara för att vara övertydlig. Egentligen kan väl iof inte jag bestämma vilken rangordning de har, men jag vill på detta vis visa Gromit att jag tycker att Keaton är viktig. Eftersom det finns risk för slagsmål och tryckt stämning, så "kämpar" jag med mig själv att som en motvikt utstråla en avslappnad känsla.
Det var intressant att se att efter Gromit hade fått sitt ben, så gick han mycket långsamt bort in i hallen. Där stod han stilla med benet framför sig. Han tittade på de andra två, Keaton och Spirou. De i sin tur hade genast börjat bearbeta sina tuggben. Gromit däremot, han lämnar sitt ben, går sakta med - i mitt tycke alltför - hög svans in i vardagsrummet där vi andra är. Han hoppar upp i soffan intill mig. Spirou lämnar då sitt ben, går bort till Gromits ben i hallen, och börjar tugga på det istället. Då hoppar Gromit ner från soffan, och tar Spirous ratade tuggben. Han tar benet upp till soffan, och lägger sig bredvid mig.
Foto taget vid annat tillfälle. Keaton och Gromit.
Är det bara jag som tycker sånt här är intressant? Varför gör de så här? När de sist fick tuggben (på jobbet) så gjorde faktiskt Gromit typ likadant; Han tog sitt ben, gick en bit ifrån de andra, ställde sig och iakttog dom istället för att lägga sig ned i lugn och ro och börja gnaga på benet. Inte förrän efter en stund började han med gnagandet. Varför?
Nu har de bytt ben igen, eller rättare sagt så tog Spirou Keatons ben (Keaton blev mätt alternativt trött, och lämnade halva benet. Nu ligger han utstäckt på sidan och sover.). Då passade Gromit på att ta Spirous gamla.
Jag har funderat en del på Gromits morrande. Varför ska han behöva känna sig hotad? Skulle han uppfört sig annorlunda om han hade bott hos någon annan?
Innan de fick benen, när vi alla var på väg in mot köket, så gruffade Gromit till, men genast så sprang han kvickt därifrån, och hoppade upp i fotöljen vid fönstret. Denna fotölj är den plats han ofta "flyr" till om något är på något sätt obehagligt. Jag som är ganska irriterad på morret, gick efter honom och muttrade förmanande. Men jag ifrågasätter faktiskt mitt förmanande. Egentligen gjorde ju Gromit "rätt" - han valde att fly bort från det obehagliga istället för att slåss. Fast att berömma honom känns väldigt fel. Vad jag funderar på att göra istället, är att tala lite lugnt och "förlöjligande" till Gromit. Att han är fånig och barnslig. Inte för att han begriper orden, däremot kan han kanske känna stämningen.
Gromit och Spirou sover tätt intill varandra.
Som sagt jag tycker det här är väldigt intressant - flockens beteenden. Apropå det: Jag kan inte på något vis säga vilken rangordning mina hundar har. Det enda jag vet är att jag är överst! Och att Keaton troligtvis är lägst. Trots att han är äldst.
I och för sig tror jag inte att rangordning är så enkel - utan den kan ändras beroende på vilken situation det gäller. Det tycker jag att jag kan se på relationen mellan Spirou och Gromit. Ibland använder Gromit Spirou som om han vore en pipleksak, och Spirou låter honom hållas. Om Gromit blir alltför jobbig, söker Spirou skydd intill mig, istället för att käfta emot. Jag, i sin tur hjälper Spirou, för jag vill visa mina hundar att om något är läskigt eller obehagligt så ska de söka hjälp från mig - deras stora trygghet här i livet. (De ska inte behöva fly bort till skogs eller nåt.)
Sedan finns det situationer då Spirou uppför sig mycket dominant mot Gromit, som då knappt törs gå förbi.
Ja, nu är tuggbenen snart uppätna. Mina byrackor har hittills uppfört sig helt korrekt. Gillar dock inte de alltför ofta höga svansarna. Fast... man ska kanske inte haka upp sig på en liten svans...
Foto taget när Gromit och Wilbur träffade varandra på kvällen efter att Wilbur blivit opererad. Gromit tycker nog att Wilbur är konstig och märkligare än vanligt!